Gunnar & Maud

Det här är historien om föreningsliv och ungdomsledare personifierad av de två personer som antagligen var den största anledningen till att idrotten blev en del av mitt liv, Gunnar & Maud. En mörk kväll för nästan exakt 38 år sedan gjorde jag och Putte slag i saken och cyklade ner till Täby IP. Vi skulle börja orientera. Jag hade lyckats få reda på att Täby IS höll sina träningar på tisdagar och torsdagar just där och samlingen var i den lilla klubbstugan. Det var verkligen en liten lokal och det var en liten klubb. Lagom för två småkillar. Den enda som någon av oss kände lite överhuvudtaget var Anne som gick i den klass jag hade börjat i för ett par månader sen. Resten var noll och nada.

Visst var vi båda rätt nervösa eftersom ingen av oss hade någon större erfarenhet av idrottsklubbar och att plötsligt komma som nybörjare till en ny grupp var självklart läskigt. Det här var en tid när föräldrarna inte följde med och höll en i handen till såna här aktiviteter utan det löste sig ändå. Just i det här fallet löste det sig att när två vilsna småkillar knackade på och frågade om vi kunde börja orientera så tog Gunnar & Maud emot oss med varm famn. Det var så självklart i hela deras bemötande att vi var välkomna och så var det inte mer med det.  Tävlingssäsongen var inte riktigt över men det var inte aktuellt för oss. I stället så följde en vinter av helt kravlös träning på våra egna villkor. Sakta men säkert blev i en del av en fantastisk grupp ungdomar. Vi blev uppmuntrade att komma tillbaka och varje gång vi kom så möttes vi av Gunnars skrockande:

– Ja här har vi grabbarna!

Och varje gång vi var där blev vi sedda av både Gunnar & Maud. Våra ledare. Våra ledare som aldrig särbehandlade någon och som stöttade alla. Dom slussade in oss i en föreningsvärld som var väldigt speciell. En föreningsvärld som jag tog med mig hem till familjen och där både syrran och mamma började springa med klubben. Min mamma som vid 35 års ålder aldrig hade idrottat blev en del av föreningsfamiljen. En familj där gamla och unga blandades men samtidigt hade sina egna grupper inom samma familj. Jag och Putte växte så småningom ifrån första ledare och dom tog hand om andra nybörjare som i sin tur lärde sig att på egna ben och hitta i skogen. Och vi fick andra ledare som tog ut lag, satte ut banor och såg till att vi var kvar. Vilken otrolig styrka det vissa föreningar har att alltid kunna ta hand om sina ungdomar. Att få dom att känna sig välkomna. Att se varenda en av dom.

Inkludera

En bättre integrationsplattform har jag svårt att se och för att ta orienteringen som exempel så är det en fantastisk familjeidrott. Våra träningar bestod av dom yngsta nioåringarna ända upp till gubb- och tantgängen med sina förstoringsglas för att läsa kartan. Vi tränade tillsammans och vi avslutade träningarna med skitsnack tillsammans i bastun.

Det här är en hyllning till alla er som tar hand om ungdomar i idrottsrörelsen och låter dom hantera sin idrott efter sina egna förutsättningar. Ni skapar inte bara värde utan även värderingar som följer med resten av livet. Det blir som extra familj. Jag tycker det är väldigt synd att det inom löpning blivit mer av att vuxna tränar för sig och ungdomar för sig. Ge föreningslivet en chans i stället för kommersiella löpargrupper för vuxna. Det är en chans att mötas över generationer.

Gunnar & Maud, här nedan är en bild på några av de ungdomar som ni var med och fostrade och jag tror att det blev folk av oss. Hela gänget. Och jag tror jag talar för alla av oss när jag säger TACK!

skanna0009

Ha det,

Mackan

 

Annonser

Dags för nya tävlingskläder!

De sista två säsongerna har jag inte tävlat alls i den mening att jag representerat någon klubb i syfte om att kriga om placeringar. Sist jag skulle vilja påstå att jag tävlade var på Mefjellet Opp för två år sedan när jag vann min klass och då var jag anmäld med klubbtillhörighet. Nu är det dags igen. Nej inte nu direkt alltså men nästa säsong. Jag såg ett meddelande på Fejan från min senaste klubb om att det var hög tid att beställa nya tävlingskläder inför nästa säsong och då kände jag suget.

Suget ledde till ett mejl och förfrågan om jag var välkommen tillbaka och det var jag absolut. Det gick dessutom finfint att beställa kläder trots att jag inte kan betala in medlemsavgiften för 2017 förrän i december. Så, nu har jag beställt ett nytt set med klubbkläder från Trimtex i rött, vitt och med en fyrklöver så att jag ska vara redo om formen skulle dyka upp.

Jag föreläste om just mål och planer senast förra veckan och det här är en typisk liten aktivitet för att sätta lite riktning mot det jag vill göra nästa år. För jag vill göra saker nästa år och det är en lång väg dit. Det som slog mig när jag föreläste förra veckan var hur jag har saknat roliga mål inom löpningen. Även om jag visste att jag skulle prioritera jobbet högt under en period var jag inte förberedd på att hur mycket energi det skulle ta. Nu kunde jag rimligtvis inte veta att jag skulle hamna i en sits där jag de senaste 13 månaderna har skött två tjänster själv. Jag må ha en hög arbetskapacitet men det går inte att sköta dubbla tjänster och satsa på löpningen också om jag vill överleva. Även om allt är jädrigt roligt. Nu känns det som att många aktiviteter börjar landa och jag tror att förutsättningarna finns för att kunna lägga lite mer energi på löpningen.

Innan jag åkte på bihåleinflammationen i höstas kände jag att kroppen svarade riktigt bra på träningen trots blygsam mängd och högre ålder och nu känns det jädrigt peppande att få en klubbtillhörighet igen. Kan jag vara i form till sommaren? Vi får se. Det känns fullt realistiskt om jag får vara frisk och skadefri. Kan jag tävla till sommaren? Ja om vi får en regnig och fin sommar. Helst skulle jag vilja få lite tävlingar under våren också men det känns inte riktigt realistiskt att tro att jag är i en form som jag tycker är tävlingsvärd till dess. Hursomhelst så är jag pepp och jag är med klubb igen inom ett par veckor. Kläderna är i alla fall beställda!

DSC00298

Ha det,

Mackan

Kallt eller inte?

När jag slängde upp bilden från morgonens löpning på Fejan i går reagerade den ömma modern rätt snabbt  med att undra om det är så klokt att springa barbent på vintern. Well, jag frös inte så svaret är ja på den frågan. Det var fyra grader och regn ute i går och nej jag fryser inte då givet att jag håller ansträngningsnivån hyggligt hög. Fötterna var genomblöta men jag hade vantar, keps och bra med kläder på överkroppen så det var verkligen inget problem. Just fötterna är en historia i sig och jag kan springa i många minusgrader med luftiga skor tack vara att jag har fotmuskler som jobbar. I varje steg. Skulle jag trampa ner i en vattenpöl så är dom ändå strax varma igen.

Nu tänkte jag komma till poängen med hela inlägget! Jag är i uppstartsfas och vill inte springa dubbelpass den här veckan så när jag skulle hem åkte jag kommunistiskt. Samma väder på vägen hem men nu var jag fullt påklädd. Det ingick en del promenad och en del väntan i processen att ta sig hem och vet ni vad? Nu var det kallt. Jättekallt. Jag kände mig fullkomligt genomfrusen innan jag var hemma. Med facit i hand skulle jag behövt höga stövlar för jag var genomblöt om fötterna och när jag inte springer med mina fötter blir dom precis lika kalla som alla andras. Satan vad jag frös. Jag var inte det minsta orolig för att bli förkyld av morgonens äventyr men eftermiddagens…

Vi får se vad som händer med det men en sak är säker. Jag kommer att fortsätta klä mig efter vad som är bekvämast givet förutsättningarna oavsett vad det står för datum i kalendern. Och visst är det underbart att få springa i splits oavsett årstid?

starten

Ha det,

Mackan

Jag, sömnen och hjärnan

Jag brukar lite skämtsamt säga att min kryptonit är om jag får sova för lite men tänk om det är tvärtom, att det är mitt sömnbehov som är min superkraft? Eller att det helt enkelt är priset jag får betala för att min hjärna nästan alltid går för högtryck i vaket tillstånd. Jag blir tvungen att sova mer. I förrgår hittade jag en artikel om nya rön kring hur hjärnan hanterar avfall. Under sömn.

– Sömnen är priset hjärnan betalar för sin formbarhet, för att kunna befästa vad vi har lärt oss och vara redo att lära nya saker nästa dag, säger han.

Maiken Nedergaard anser att det är ett intressant resonemang som vilar på välgjord forskning. Men hon lutar åt att det viktigaste skälet till att vi måste sova handlar om renhållning.

I en vaken hjärna har gliacellerna fullt upp med att hjälpa nervcellerna att signalera till varandra med hög precision via synapserna. Samtidigt hopar sig allt mer avfall medan arbetet pågår i timme efter timme.

Hela artikeln finns att läsa i Forskning och framsteg och den är otroligt intressant och den fick mig att tänka till. Inte minst på hur jag reagerar på fysisk träning. Det står (i iofs ännu opublicerad forskning) att den här hjärntvätten funkar ännu bättre när man ägnar sig åt fysisk träning. Många brukar säga att dom inte har tid att träna men det kanske är så att med träning så funkar hjärnan så mycket bättre att vi som har jobb som består av mycket tankeverksamhet i själva verket tjänar tid? Lek med den tanken.

Stick ut och spring en timme på lunchen och du löser mer på sex timmar än vad du annars skulle göra på åtta!

Tyvärr lever de flesta fortfarande kvar i anställningsmodeller där vi får betalt för den tiden vi är på jobbet och bara implicit i vad vi presterar (vi får behålla jobbet). En sak är i alla fall säker och det är när jag körde eget så kändes det ofta som bättre investerad tid att sticka ut och springa och bearbeta ett problem än att stirra in i skärmen.

Nåväl, läs artikeln och fundera lite på saken. Jag tror mig i alla fall ha förstått att mitt lite väl tilltagna sömnbehov kan ha att göra med att min hyperaktiva hjärna tar lite längre tid att tvätta och att tvätten antagligen funkar bättre om jag fortsätter att röra på mig! Det fann jag mycket intressant.

2016-05-23-20-55-39

Ha det,

Mackan

Oj vad jag ligger efter…

I dag återuppstod Lazarus den yngre. Inte fort, inte skönt, inte smidigt och på intet sätt en skön upplevelse. Men jag sprang och löpning gör nytta även om det inte är underbart. Om inte så var det skönt att stressa ner lite. Den senaste månaden har jag ägnat alla helger åt att vara sjuk eller som förra helgen,att vara bortrest. Förutom det så ägnade jag nästan en jobbvecka till att vara hemma sjuk och sen ägnade jag tre dagar åt en konferens och som bonus en långhelg nu senast.

Jag ligger således sjukt långt efter med löpningen och rätt långt efter med sånt som villaägare gör på hösten. Jobbet då? Ja det är ju inte så att någon tar mina arbetsuppgifter när jag är borta så det har varit en intensiv vecka sedan vi kom hem från Frankfurt. Nästa vecka är jag på en heldagskonferens på måndag och sen ska jag hålla en föreläsning i Göteborg på tisdag och två på onsdag. Ja just ja, ska snacka vår arkitektur en timme med vår ledningsgrupp på torsdag morgon också. Så nu satte jag mig ner och bloggade en stund. Det är rätt skönt att slappna av medelst skrivande där det inte finns någon beställare och bara få ner tankarna i ord. Efter att man sprungit och väckt tankarna.

Normalt väcker jag rätt mycket tankar under mina lugna pass. Efter att ha gått igenom några veckor med bihåleinflammation och nattlig dödshosta som kulminerade i en antibiotikakur för att till slut för stopp på eländet poppade det dock inte upp så många andra tankar än på hur jobbigt det är att springa. Trots att jag hade på mig mina nya och jättesnabba skor. Sa jag snabba? Dom var inte snabba. Men dom kan nog bli snabba. Knappast dock optimala i terräng toppat med lite snö och is här och var.

Det uppehåll jag nu har haft är det längsta uppehåll jag haft från konditionsträning sedan början på 2001. Det är över 15 år och således en ovan upplevelse för mig och det blir till att starta upp försiktigt. Jag räknar kallt med att det tar en månad innan jag är där jag var för en månad sen och det är den tid det får ta. Det underlättar ju liksom inte heller att jag ligger efter med allt annat men fördelen med att rampa upp träningen långsamt är ju också att jag får mer tid att komma ikapp med resten. Jag får helt enkelt se det som en win-win där. Det vore i alla fall skönt om jag hann komma i lite form innan julledigheten så jag tål att bomba på då! Nu ska jag återgå till att putsa föreläsningar…

Ja just ja, om någon undrar hur det gick i Frankfurt så gick det utmärkt att fynda skor, kläder och att ligga i spa. Att komma till start funkade sämre..

2016-11-05-13-04-43

Ha det,

Mackan

På egna ben i Frankfurt

Jag kunde inte springa men Baddaren kom i alla fall till start. Så då langade jag i stället!

Baddaren

frankfurt4.jpgFrankfurt visar sig från sin bästa sida. Solen skiner men luften är fräsch och det finns gott om skugga på maratonbanan. Dessutom har jag varit klok nog att byta korta tights mot splits och tisha mot linne.Vinden är svag och publiken är stark. Jag är pirrig och förväntansfull där jag står i startfållan och ler mot okända människor och gör tummen upp.

Gemenskap. Förväntan. Glädje.

Jag glider in i min egen bubbla, så redo för uppgiften. Som jag har väntat på den här dagen. Som jag har tränat för den. Och, tidigare förkylning till trots, här står jag nu.

På egna ben.

Det var inte riktigt så här planen var. Jag och T-bone har tränat tillsammans senaste halvåret. Vi gick in i det tillsammans och vi skulle avsluta tillsammans. Nästan i alla fall. Tre mil skulle vi hålla ihop. Jag skulle bromsa honom så att han inte startade för snabbt…

View original post 1 631 fler ord