Statistikslutspurt

Jag erkänner, jag har inte skött marastatistiken särskilt bra nu i höst heller. Fick ett litet sting av dåligt samvete när Stefan från Solvikingarna skickade in den statistikpåverkande sammanställningen från Göteborg Marathon och när jag ändå låg i soffan tog jag tag i det.

Många månader – många lopp – många resultat.

Oj vad fort det skulle gå om alla arrangörer gjorde som Stefan gjorde och mailade in resultaten på det sättet men nu är inte alla lika hyggliga så det tog sin lilla tid. Nu är jag dock lite klar för stunden. Jag säger lite klar för det är alltid något som missats eller något jag helt enkelt råkat stansa in fel. Som tur är har jag mina läsare som snabbt påpekar fel dom hittar och det är guld värt. Det tog inte mer än några minuter från publicering förrän jag fick in den första missen! Att korra det man själv petat in är halvknepigt och mina automatiserade kvalitetstester fångar bara vissa saker så jag hoppas verkligen att folk fortsätter att påpeka felaktigheter.

Några tidiga reflektioner då? Ja det ser ut som att herrarna backar rätt rejält resultatmässigt i år. Med knappt två månader kvar av året och med bara en enda potentiellt stort bidragande mara saknas det 67 gubbar för att komma upp i förra årets antal under 2:50. Jag gissar på att det kanske trillar in 35-40 resultat till så det blir en kraftig minskning. På damsidan ser det betydligt bättre ut med 24 saknade tjejer och det är nog ungefär lika många som trillade in på slutet av förra året. Den som lever får se.

Hursomhelst, fortsätt komma med korrigeringar så blir det bästa möjliga kvalitet på listorna som ni som vanligt hittar på www.sapiens.se

marastat

Ha det,

Mackan – som fortfarande inte kan springa

Annonser

Ebolautbrott

Jag tror att jag för ett par månader sen skrev att får jag bara vara frisk och hel så ska jag nog kunna klara den där kvalgränsen till NYCM. Ja det var just det… De flesta jag pratat med sedan dess har sagt till mig att det gör jag lätt som en plätt. Lite lustigt det där för om det vore lätt som en plätt borde alla klara det.

”Ja men du som är så snabb.”

När jag tränar bra så är jag om inte snabb så i alla fall relativt sett snabb. Ingen träning – ingen snabbhet. Men jag tränade faktiskt rätt okej. Nivån var i klass med vad jag skulle gjort under en återhämtningsmånad för ett par år sedan men jag fick in dom viktiga passen och jag utvecklades. När jag sprang mitt senaste pass hade jag nypt två minuter på miltiden på bara fyra veckor, låt vara från en låg nivå, men det innebar att jag hade några procent i teoretisk marginal till kvalgränsen. Typ tre. Jag skulle vilja ha typ minst fem procent för att bunkra upp för stormar eller magproblem men givet att jag startade maratonträningen utan marginaler så var det bra. Och framförallt hade jag fyra veckor på mig att skaffa mig ytterligare några procent.

Jag skrev senaste passet och det låter ju bra. Problemet är att det senaste passet var för dussinet dagar sedan. Efter det passet fick jag en lite för hög spänningsnivå i en av vadmusklerna och ville inte ha någon gubbvad så jag vilade ett par dagar. Ingen fara utan kanske till och med bra. Sen kände jag mig lite fishy förra lördag förmiddag när jag skulle köra ett kvalitetspass och ställde in. Det verkade dock vara falsklarm och jag gick på ett trevligt kalas på eftermiddagen och kände mig helt okej. På söndagen hade jag bestämt långpass men ombytt och klar så blev jag alldeles yr. Vågade inte ge mig ut och tur var väl det för halsontet kom bara ett par timmar senare. Sen ägnade jag måndag och tisdag till att känna mig sådär på gränsen. Inget som bröt ut på allvar och på onsdagen kändes det som min säkerhetsvilodag och på torsdagen skulle jag kunna köra.

Nä. Inte det heller. Lite sämre igen och nu med andra symptom. Valde att åka hem från jobbet vid lunch på fredagen och jobba hemma i stället vilket kändes förvånansvärt bra men sen kom febern på fredag kväll. Den är borta nu men även om jag skulle kunna träna i morgon är kvalmarginalen garanterat borta. Nej jag fabulerar inte utan jag pratar om 40 års erfarenhet av träning med just den här kroppen. Det finns historier om folk som fått rejäla formtoppar efter en kort tids sjukdom men det brukar vara folk som har tränat som satan innan sjukdomen och mått bra av vilan. Tro mig, jag var inte i närheten av att träna som satan.

Läget nu då? Osäker på om jag kan gå till jobbet i morgon vilket gör att jag är helt säker på att jag inte är träningsbar. När är jag det då? Ingen jävla aning. Det enda jag vet är att jag har en mara på schemat om knappt 14 dygn och att det inte känns särskilt hoppfullt med något kvalande till NYCM. Samtidigt så vet jag att det är bara en sketen förkylning och en sketen mara. Men det hade varit kul att springa, kvala och känna att jag tog ett steg i rätt riktning för jag tycker att det är väldigt roligt att springa. Mindre roligt att lufsa.

2016-10-16-13-44-55

Ha det,

Mackan

Då vänder vi mungiporna uppåt

Förra söndagen såg det ju inte direkt lovande ut med sjukdom på ingång men baske mig om det inte räckte med ett avbrutet långpass, en vilodag på det och massor med sömn ett par nätter. Den här veckan har varit minst sagt stökig av andra skäl (t.ex. öldrickande) vilket har gjort att jag fått stöka och stuva rejält och den sista spiken i kistan för att hamna nära den plan som låg var trafikkaos när jag skulle hem i fredags. Jo jag tog bilen i fredags men det var det enda rimliga alternativet om jag skulle hinna till ett möte efter tandläkarbesök på morgonen. Och tar man bilen in får man ta bilen hem. Jag insåg rätt snart att mina planerade långa marafartsintervaller skulle brinna inne om jag skulle få någon annan fredagskväll än i löparskorna och jag hade ingen lust att lufsa runt själv i mörkret.

Eftersom jag nu har en klok tjej så bollade jag lite med henne om den roligare idén jag fick. Nämligen att återuppliva en klassiker. Långt och hårt på lördagen följt av ännu längre men lite lugnare på söndagen. Jag har gjort det så många gånger att jag vet även vad det betyder i praktiken. Man tömmer glykogenlagren totalt första dagen och sen får man fylla på vad man hinner och sen lida rätt länge den andra dagen. Det är förbaskat bra träning om man fixar det men jag har inte vågat testa det på jättelänge. Skulle jag palla? Det finns bara ett sätt att få svar på det.

Vaknade upp med en stel och öm rygg igår och det var inte planen. Den var jättefin när jag gick och la mig men jag misstänker att kombon jättesömnig och en katt som låg på mig gjorde att det blev lite väl statiskt. Efter mycket vånda valde jag ändå att prova. Tänkte att det får gå så långsamt som det krävs men bra om jag i alla fall försöker. Det första misstaget jag gjorde var att jag tänkte så mycket på ryggen att jag missade hur varmt det hade blivit ute medan jag hade funderat. Det var svettigt och jag hade många kilometer att springa. Blåste sate gjorde det också men det kändes mer som en bonus. Däremot missar man lätt hur svettigt det är när man har fläkten på max… Jag förlorade rätt mycket vätska och jag sprang med lite felinkopplade muskler. Den kombon gjorde att även om jag motoriskt upplevde det som att jag sniglade mig fram så blev jag tidigt muskulärt trött. Jag intalade mig själv att det bara var mentalt och den processen ägnade jag mig åt under 15 av de 18 km tempolöpning jag skulle ägna mig åt. Jag var nära att ge upp så många gånger men det gjorde jag inte.

Håller man i passet ingår det dessutom att hålla i farten och det gjorde jag. Mina 3×6 km gick med en diff på tre sekunder åt vardera håll från snittet. Helt ok. Mina mellanjoggar på en km vardera gick dessutom på sekunden lika fort och 20 sekunder långsammare än den trodda tävlingsfarten och jag återhämtade mig jättebra på den lilla temposänkningen. Gott så men jag var helt knäckt när jag kom hem. Drack som en flock kameler och sen massage på det. Plötsligt var jag en ny människa igen! Än bättre efter burgare och bira på kvällen och när jag vaknade i morse kändes kroppen helt okej.

Men jag vet bättre än så. Även om jag trampade iväg med lätta (allt är relativt) ben så visste jag att det var en tidsfråga innan det skulle bli tungt. Frågan var inte om det skulle bli stumt utan när. När svetten började rinna nerför pannan efter 700 meter sprunget så insåg jag dessutom att mina sex dl vätska kanske var i minsta laget. Men va fan. Bonkar man så bonkar man och i värsta fall får jag åka kommunalt hem. Just för att det skulle bli svårt för mig att vika ner mig sprang jag i 90 minuter åt ena hållet och sen hemåt. Och det var väl ungefär där inne i Tjabostan som jag kände att det började bli stumt. Så då ökade jag tempot. Fördelen med vägen hemåt var att jag fick lätt motvind i stället för den lätta medvinden jag hade på vägen in. Plötsligt svalkade det lite och det gjorde att det kändes mentalt mycket lättare. Kilometer lades till kilometer och med knappa milen kvar hem fick jag vid ett snabbt stopp en av mina tre flaskor påfylld så att jag plötsligt hade lyxat till det med totalt åtta dl vätska. Jag var stum och jag var trött men på slutet har jag lyxen att ha en kontrollkilometer. När jag kom fram till dörren så insåg jag att den hade gått tio sekunder snabbare än tänkt tävlingsfart på maran. Inte konstigt att det var lite jobbigt. Tror det blev cirka 37 km i dag. Det är maratonträning det!

Jag skulle ljuga om jag sa att jag känner mig redo för Frankfurt men nu har jag i alla fall fått in tre bra långpass på 30+. I den bästa av världar hade jag haft fler i ryggsäcken och jag hade vägt åtta kg mindre. Men det är fyra veckor kvar och det är ju faktiskt då jag ska vara redo. Inte nu.

runbold

Ha det,

Mackan