Etiketter

, , , ,

Fyra kilometer kom jag på långpasset i dag. FYRA. Jag startade jättelugnt och med ben som var koordinerade och med fint flyt i steget. Men lugnt. Jag var frusen och hade lätt huvudvärk men så kan det vara ibland och det brukar släppa för jag kände mig inte sjuk i övrigt. Bara trött. Första kilometermarkeringen bekräftade att det gick lugnt och där någonstans brukar jag vara lite varmare i kroppen och farten gå upp utan att ansträngningen gör det. Men nästa kilometer gick ännu långsammare. Och sen gick det bara utför och efter fyra kilometer var jag helt kraftlös med kvarstående huvudvärk och vände hemåt. Gåendes. Som en mårdhund. Oönskad. Lowest low. Längst ner på skalan bland de skandinaviska däggdjuren. Försökte springa en bit när jag blev uttråkad och orkade tvåhundra meter innan jag gav upp igen. Något skit i kroppen som dykt upp under natten eller bara en reaktion på gårdagen? Ingen aning men långpasset gick åt fanders och det var ju inte så bra.

Annat var det i går när jag blev överraskad på andra skalan. Sprang den roliga kombon 800-200 – 200 -800 tre gånger om och hade inga större förväntningar innan passet annat än att hitta flyt i steget. Med 60 sekunder av gåvila brukar jag hinna återhämta mig precis lagom mycket men ändå inte bli för pigg i benen. Jag har sprungit tre eller kanske fyra pass med kortare intervaller och ståvila det här året så jag borde inte ha någon vidare fartkapacitet så döm om min förvåning när den första kombotusingen gick på 3:35. Det är inte helt platt heller så det hade jag verkligen inte väntat mig. Jag var rätt säker på att jag hade fuckat upp passet och att det skulle bli en gradvis försämring men icke. Löpkänslan var utomordentlig och jag sprang till och med och blundade i perioder bara för att insupa känslan. Visst fick jag syra men det är kanske inte så konstig när den snabbaste kombon gick på 3:23. Låt vara att det blir två minuter av vila per kombotusing men det är snabbt för att vara relativt otränad. Visst är jag långsammare än i toppform men gapet i snabbhet är typ hälften av gapet i marafart mot toppformen.

Nu vet jag i alla fall en sak säkert som amen i kyrkan och det är att det är inte snabbheten jag behöver jobba på utan snabbhetsuthålligheten och den allmänna uthålligheten. För det är maraton jag ska springa om fem veckor och inte 3000 meter. Att jag har grundsnabbhet kvar trots avsaknad av VO2-maxpass  i år är otroligt bra att veta för framtiden men det kommer inte hjälpa mig när jag är inne på sista milen. Så jag hade verkligen velat ha det där långpasset i dag. Men jag var en mårdhund och nu är det bara att hoppas att det var en reaktion på gårdagspasset och inte någon eländig förkylning på gång. Jag är rädd för det senare för när jag körde skiten ur mig nere på Malmön med korta intervaller sprang jag skitbra dagarna efter och jag brukar tåla det. Nu blir det ingefära, sömn och vilodag i morgon till den här mårdhunden.

snapchat-8052605205657472223

Ha det,

Mackan

Annonser