Etiketter

, , , ,

Jag tror inte att jag rapporterat särskilt mycket om hur det går med min maratonträning så nu tänkte jag göra det. Om inte annat så vill jag göra det för mitt framtida jag. Jag fick någon gång frågan om varför jag inte lika gärna kan sitta och skriva det här för mig själv och spara på hårddisken om det nu främst är för mig själv jag skriver. En ren dagbok. Det skulle i teorin fungera utmärkt men jag känner mig själv, det skulle inte bli av. Tänker jag att det kanske finns en enda annan som skulle kunna vara intresserad i detta nu så går sannolikheten för att jag skriver upp. Mångfalt.

Ja hur går det då? Just i dag känns det som att jag blivit överkörd av en ångvält och det har jag nästan blivit. Min naprapat Martin körde över mig i går. Det var välbehövligt för kombinationen monoton löpning och sen sittande hela dagarna, ja det gör kroppen förbaskat stel. Det var en riktigt sur bröstrygg som nu är åtgärdad och när vi ändå åtgärdade så fanns det en del muskler att mangla. Så nu ska jag tåla lite misshandel igen. Misshandel i formen av maratonträning. Inte lika fullt så specifik som jag kört tidigare genom åren men så har jag inte heller samma möjligheter att göra det nu. Det funkar liksom inte om man inte tål det så jag gör det jag tål men jag mäter och analyserar precis som vanligt.

För den som inte förstått det så är det halva nöjet med maratonspringandet. Att under en period ha örnkoll på huruvida jag går mot målet eller inte är helt enkelt skitskoj. Jag springer mina referenspass efter bästa förmåga och ser hur jag sakta men säkert minskar gapet. Jag petar in siffrorna i mina excelsnurror och ler inombords när jag minskar gapet.

För gapet finns där. Även om jag på träning sänkt miltiden med 90 sekunder på tre veckor och förbättrat farten under maratonansträngning med 5 sekunder/km på två veckor trots halverad joggvila så är gapet stort. Framför allt mot gammal god maratonfart. Det känns nästan surrealistiskt när jag ligger på samma ansträngningsnivå som för bara något år sedan men att det går ett par minuter långsammare på varje femkilometersintervall. Kroppen har inte riktigt hittat den där kombon av jobbigt men inte jättejobbigt. Jag har ett stort gap upp till milfarten men jag behöver bara sänka farten lite grand för att det ska gå jättelätt.

Normalt sett när jag kör marafartsintervaller och tar min joggvila går tempot ner med kanske 40 sek/km. Naturligtvis beroende på hur kuperingen ser ut men typ så. Nu när jag sprungit har tempot snarare gått ner med 20 sek/km. Det är faktiskt löjligt lite mellan det som känns som lättjogg och det som känns som kontrollerad hårdare marafart. Det ska bli intressant att se om jag öka det gapet och minska gapet mot milfarten de närmaste veckorna. Innan vår lilla träningsgrupp sprang våra 3×5 km i torsdags fick jag frågan vilken fart jag tänkte hålla och svaret var att jag vet inte. För jag vet inte innan passen. Jag springer på ansträngning och efteråt vet jag vad det blev för fart. Så enkelt är det.

Jag har i alla fall under den senaste månaden tränat bättre än vad jag gjort på 1½ år. Det kan ingen ta ifrån mig. Två kvalitetspass i veckan, hygglig volym trots att jag fick ta några vilodagar när mina kollegor blev sjuka och jag själv kände att jag var under angrepp av det som däckade dom. Men att jag öht gör ett enda kvalitetspass i veckan är en stor skillnad mot hur det såg ut första halvåret i år! Det går sakta men säkert framåt och det tror jag kommer att fortsätta eftersom gapet mot mig själv i form är så stort som det är. Det gör det onekligen lättare att nå framsteg. Vikten går nedåt och farten ökar varje kvalitetspass och om fem veckor borde jag ha den marginal jag behöver ner till skamgränsen i Frankfurt, tillika NYCM-kvalgränsen. Nuläget är att jag har en teoretisk marginal på 7 sek/km dit och nyläget vill jag ha till 17 sek/km i teoretisk marginal. Då har jag ett lagom gap mellan teori och praktik. Sen är det bara för dom små grisbenen att tölta på i 42 195 meter.

2015-09-20 15.37.38

Ha det,

Mackan

Annonser