Etiketter

, , , ,

Jag kollade just lite i träningsdagboken igen och noterade att 20/3 var senast jag sprang ett längre långpass på monont underlag och på minst 30 km. Om man bortser från Boston Marathon då men det var ju rätt mycket gång den gången. Det är nästan på dagen fem månader sedan och jag kan inte påstå att jag var säker på att ens klara av sträckan. Visst, klarar av gör man alltid men jag ville genomföra långpasset med ett visst mått av klass.

För säkerhets och sällskaps skull slog jag följe med T-Bone och Baddaren första 3,5 km och det i ett för mig lugnt tempo. Det var riktigt behagligt och tanken slog mig att det vore skönt att hänga med på deras runda i stället för min men jag ville dels springa lite längre och dels faktiskt springa fortare. Jag hade egentligen ingen exakt plan annat än att jag skulle variera plattlöpning med några svängar upp i terrängspåren och sen se om jag orkade hela vägen. I den bästa av världar skulle jag inte bara orka utan faktiskt genomföra det med stil.

Efter halvmilen sprunget fick jag syn på en tight man framför mig. Begränsat med kroppsfett och i tighta tights och tight tröja. Han såg ut att hålla lite högre fart än jag men det visade sig att jag började närma mig sakta men säkert. Efter en stund passerade jag och jag tänkte i mitt stilla sinne att det måste svida att bli omsprungen av en liten rund man utan propeller ute på långpass. Sånt vet man ju förstås inte. Men man anar. Speciellt som jag märkte att han med jämna mellanrum verkade närma sig mig bakifrån som om han försökte komma ikapp. Jag höll dock min stadiga fart och efter några kilometer var han försvunnen.

Med några kilometers mellanrum snäppte jag upp tempot lite. Inte mycket men i alla fall. Det jag noterade var att jag var jädrigt seg uppför i avsaknaden av propeller men på platten och speciellt där det blev asfalt hade jag ett fint flyt i löpningen. Många löpare ute och jag roade mig med att studera kläder och löpstilar. Det var mycket kläder och många stilar. Speciellt förfärades jag av hipstern i 30-årsåldern som flåsade som en blåsbälg i låg fart iklädd långa tights med shorts över och på det en Balboa-hoodie. Ok, det är aldrig fel att se ut som Rocky men shorts på tights. Nej! Själv svettades jag som en gris i splits och med bar överkropp. Någon förfärades säkert av det också men det är inget jag bryr mig om. Precis som jag förutsätter att ingen annan bryr sig om mitt inre förfärande. Om inte annat så ger det mig underhållning och underhållning är bra när man springer långt.

Med sju kilometer kvar gjorde jag en sista tempoökning ner till den marafart jag tror är rimlig i Frankfurt och det var med viss stolthet jag tog emot både applåder och muntligt beröm över tempot från en kvinna jag mötte. Jag kände mig som en löpare igen! Jo jag orkade springa tre mil och det gladde mig speciellt att det funkade bra på platten. Frankfurt är platt. Nio veckor kvar till maran och det var länge sen jag var så här pepp. Jag tror att det beror på att jag har ett rimligt men ändå utmanande mål som dessutom kan ge mig en belöning om jag klarar det. Den som lever får se men kul är det! Och snart drar vår lilla träningsgrupp igång gemensam träning en gång i veckan. Det ser jag fram emot.

This is my day. Så nöjd med nytt pers och att jag fixade att genomföra så bra jag bara kunde.

Ha det,

Mackan

Annonser