Det här med att föra träningsdagbok kan vara nyttigt. Ibland tycker jag att jag kanske tränat dåligt men kan se att det varit tvärtom och ibland är det just tvärtom. Igår kväll satte jag mig ner och förde in sommarens pass i dagboken och det blev en ögonöppnare. Jag visste att jag tränat på så mycket jag vågat givet den fysiska status jag har och plötsligt såg det rätt bra ut givet förutsättningarna. Det såg kanske inte bra ut rent objektivt för jag har tränat mindre än vad jag normalt räknar som en rejäl återhämtningsperiod men vissa andra saker blev väldigt tydliga.
Det första var just att det såg bra ut givet ingångsvärdena men det andra var att jag tränade verkligen jättedåligt i maj och juni (och februari, mars och april). Det var ideliga avbrott och mängder av avbrutna pass och orsaken stavas pollen. Mängder av avbrott och mängder av pollen. När jag sen kom upp till Lapplandsluften och likaså på västkusten kunde jag träna på utan dom problemen men när man har obefintlig mängd med sig in i en träningsperiod är det bara att gilla läget. En gör så gott en kan. Det här har helt klart varit den jobbigaste pollenperioden i min karriär och det började ju redan i USA i april. Då är det helt naturligt att det blir pannkaka. Dessutom med sviterna av den elaka influensan jag åkte på i februari och led av i flera veckor efter det. Det såg jag i den dagbok som jag inte känt någon nytta av att läsa på länge.
Jag har känt av pollen sen jag kom hem också men det är inte alls i samma klass som april-juni och nu kommer hösten. Hösten brukar vara den snällaste tiden med varken pollen eller elak kyla så kan jag nu bara bygga vidare på sommarens träning och slippa någon dum förkylning blir det bra. Sen får vi se om det räcker för att fixa någon kvaltid till NYCM. Helt klart är att jag kommer få jobba för den men det ser jag som en rolig utmaning. Extra roligt förstås om jag också klarar av det. Det finns en viss tjusning i att börja om nästan från noll.
Men först ska jag ta mig upp för Skåla på lördag och det kommer att bli en jäkla utmaning. Mina medresenärer har skött sin träning exemplariskt och jag är övertygad om att det går bra för dom. För mig blir det en intressant utmaning. Jag var hos min supernaprapat Martin i morse och han konstaterade snabbt att jag var sjukt sned i kroppen efter när jag halkade i lördags kväll. När jag gick därifrån såg jag däremot ut som vanligt och jag var heller inte halt längre. Det är bra. Nu återstår bara att se om kroppen fungerar uppför berget. Det är liksom en nödvändighet om jag inte ska behöva slita mer än nödvändigt. Används fel muskler lär det bli en intressant krampresa uppför berget. Ja, det kan det bli ändå men upp ska jag och kul ska det bli. En sak vet jag i alla fall med säkerhet och det är att det är pollenfritt. Det tar jag varje dag i veckan och nu ska det bli skoj att bli supertrött! Tiden, den får bli vad den blir så länge jag får blir jättetrött på jätterätt sätt. Så här såg det ut senast jag och Baddaren sprang motbakkelöp samtidigt. Då vann jag min klass. Det kommer jag inte göra nu. Det har träningsdagboken avslöjat med all önskvärd tydlighet.
Ha det,
Mackan
MaraMackan 