Etiketter

, , , ,

Nu är semestern över och jag avslutade helt okej träningsmässigt. Inte idag förstås eftersom jag ägnat mig åt bilkörning hem från västskusten och sen tvättande för mer eller mindre hela slanten. Det är rätt skönt att komma i ordning.

Jag var lite seg förra veckan och det var nog så att jag och Baddaren drog på oss någon liten förkylning när vi kom hem från Lappland så det blev ett par avbrutna försök till träning (och ett långsamt och segt pass) och sen ett genomfört pass runt den fantastiska Kuststigen nere på Malmön i söndags. Man kan lugnt säga att känslan på det passet var skit. Jag tog i men det hände absolut ingenting annat än att jag blev jättetrött och hostade sate vid målgång. Men jag genomförde i alla fall hela varvet!

I måndags var det dags igen och då var det betydligt bättre känsla och dessutom tre minuter kvickare. Plötsligt började det likna löpning igen och bäst av allt var att jag kunde ta i lite mer. Det kanske låter konstigt med att kunna ta i för man tar ju i även när det går dåligt men det är något annat när musklerna svarar. Det var framförallt andra halvan som gick fortare och jag kände att något var på gång. Dagen efter fick dock bli vilodag för jag insåg att det behövdes en eftersom jag var lite väl rasslig i magen. Och med tanke på vad planerna var för resten av veckan verkade det vettigt.

På onsdagen var dock kroppen med på noterna och nu var det faktiskt riktig löpning. Tryck i steget hela vägen och jag kapade ytterligare tre minuter på det dryga varvet som tar dryga timmen när jag inte är i toppform och med ett personbästa på strax under timmen.

Tröskelträning

Eftersom jag ville bomba ur benen den här veckan stod korta intervaller på schemat i torsdags och dom kunde genomföras efter en MJFF och sen en lång uppjogg. Jädrar vad segt det kändes. Det var åska i luften och jag hade huvudvärk första halvan av morgonjoggen men efter lite löpskolning och med hejande av Baddaren så kunde jag köra mina korta intervaller. Det blåste rätt bra men det lustiga som hände var att det gick inte snabbare i medvind och svagt nedlut utan tvärtom. Det var som att löpsteget blev skitbra i motvinden och det lätta motlutet. Om jag får säga det själv sprang jag jättebra. Visst gick det några procent långsammare än senast jag körde det här passet för två år sen men jag sprang med helt rätt aktivering av musklerna. Dessutom hygglig fart och all in. Baddaren blev lite orolig för att jag lät konstigt när jag kom över mållinjen men så ska det vara när man tar i!

13925865_10208774121923990_5981151921061196012_o

Foto: Johanna Lundeberg

På fredagen blev det ett återhämtningsvarv runt Kuststigen på trötta ben men där jag utan att ta i sprang ungefär lika kvickt som som på söndagen. Kroppen är konstig. Det var trötta muskler men dom lirade liksom i alla fall. Som det var förr. Jag fick hejda mig lite på andra halvan eftersom det regnade rejält och alla som testat att springa med racerskor på blöta klippor vet att man får ta det lite piano. Dessutom väntade eldprovet på lördagen.

2016-08-05 14.09.57

Klipplöparskorna

Lördag och det skulle vara uppehåll hela dagen och dessutom molnigt. Visserligen blåste det kraftigt men nu skulle jag slå årsbästa. Något annat fanns inte på kartan. En timme av total hängivenhet till löpning. Jag satte av i så god fart jag kunde men det hände inte mycket. Det är konstant upp och ner på rundan och benen ville inte riktigt. Dessutom gassade solen. I och för sig är en gassande sol på ett så kort pass bara mentalt men uppför den första längre stigningen orkade jag knappt upp och vid CP1 efter cirka 18 minuter låg jag rejält efter mitt årsbästa. Då kändes det dessutom lätt där den dagen. Hade jag överskattat min återhämtningsförmåga? Men det började gå lite bättre och när jag efter drygt 20 minuter formligen flög förbi en annan löpare började jag tro på det. Nu gick det plötsligt bra och vid CP2 var jag inte mer än 15 sekunder bakom årsbästat. Nu jädrar skulle det springas!

Glädjen var dock kortvarig för solen tvärförsvann och ersattes av regn. Regn är alltså inte bra på klippor. Alls. Jag fick trycka järnet där jag kunde och vara jätteförsiktig på andra partier och jag insåg att det här skulle bli jättesvårt. Jag visste att jag skulle bli tvungen att forcera som en galning från CP3 och in i mål där det inte är lika regnkänsligt men det kändes tufft. Kraftig motvind och svårt att se i det piskande regnet och jag visste vilken tid jag skulle behöva ha på CP3 för att ha den minsta chans att klara av det men baske mig om inte hoppet levde när jag kom dit. Det levde men väldigt svagt. Nu var frågan hur mycket kroppen pallade? En hel del visade det sig. Jag sprang verkligen bra och det är en känsla jag har letat efter länge. Trött som tusan men trots ben som värkte av syra efter den sista långa uppförsbacken så kunde jag trycka på hela vägen in. Det är skillnaden mellan form och oform och när jag stannade klockan vid målgång hade jag slagit årsbästa med en minut.

Känslan av att springa bra är så otroligt skön och så väldigt svår att beskriva. Det spelar ingen roll om det är träning eller tävling! Det ösregnade när jag hoppade ner i havet och sen låg jag och bara sprattlade i vattnet i en kvart. Nu vid kontroll visar det sig att mitt årsbästa är fyra minuter från PB på rundan men det gör inget. Jag är ganska många kilo tyngre nu än då och det regnade halva rundan vilket kostade tid men det är egentligen sekundärt. Vikten är på väg åt rätt håll och så även formen men framförallt såg jag att jag fortfarande kan återhämta mig under en tyngre träningsvecka. Det är guld värt!

Enda smolket i glädjebägaren är att jag på kvällen lyckades halka på en klippa så att det knakade till i ryggen. Nu hoppas jag verkligen att det inte kommer att påverka nästa veckas kraftprov för på lördag är det dags för Skåla Opp. Fram till dess njuter jag av vetskapen av att det faktiskt kan hända lite saker i den här kroppen även om jag ogillar att dagsformen är så extremt varierande. Men det är bara att prova!

2016-08-06 17.23.03

Ha det,

Mackan

Annonser