Bortglömd endorfinkick

Jag kollade just lite i träningsdagboken igen och noterade att 20/3 var senast jag sprang ett längre långpass på monont underlag och på minst 30 km. Om man bortser från Boston Marathon då men det var ju rätt mycket gång den gången. Det är nästan på dagen fem månader sedan och jag kan inte påstå att jag var säker på att ens klara av sträckan. Visst, klarar av gör man alltid men jag ville genomföra långpasset med ett visst mått av klass.

För säkerhets och sällskaps skull slog jag följe med T-Bone och Baddaren första 3,5 km och det i ett för mig lugnt tempo. Det var riktigt behagligt och tanken slog mig att det vore skönt att hänga med på deras runda i stället för min men jag ville dels springa lite längre och dels faktiskt springa fortare. Jag hade egentligen ingen exakt plan annat än att jag skulle variera plattlöpning med några svängar upp i terrängspåren och sen se om jag orkade hela vägen. I den bästa av världar skulle jag inte bara orka utan faktiskt genomföra det med stil.

Efter halvmilen sprunget fick jag syn på en tight man framför mig. Begränsat med kroppsfett och i tighta tights och tight tröja. Han såg ut att hålla lite högre fart än jag men det visade sig att jag började närma mig sakta men säkert. Efter en stund passerade jag och jag tänkte i mitt stilla sinne att det måste svida att bli omsprungen av en liten rund man utan propeller ute på långpass. Sånt vet man ju förstås inte. Men man anar. Speciellt som jag märkte att han med jämna mellanrum verkade närma sig mig bakifrån som om han försökte komma ikapp. Jag höll dock min stadiga fart och efter några kilometer var han försvunnen.

Med några kilometers mellanrum snäppte jag upp tempot lite. Inte mycket men i alla fall. Det jag noterade var att jag var jädrigt seg uppför i avsaknaden av propeller men på platten och speciellt där det blev asfalt hade jag ett fint flyt i löpningen. Många löpare ute och jag roade mig med att studera kläder och löpstilar. Det var mycket kläder och många stilar. Speciellt förfärades jag av hipstern i 30-årsåldern som flåsade som en blåsbälg i låg fart iklädd långa tights med shorts över och på det en Balboa-hoodie. Ok, det är aldrig fel att se ut som Rocky men shorts på tights. Nej! Själv svettades jag som en gris i splits och med bar överkropp. Någon förfärades säkert av det också men det är inget jag bryr mig om. Precis som jag förutsätter att ingen annan bryr sig om mitt inre förfärande. Om inte annat så ger det mig underhållning och underhållning är bra när man springer långt.

Med sju kilometer kvar gjorde jag en sista tempoökning ner till den marafart jag tror är rimlig i Frankfurt och det var med viss stolthet jag tog emot både applåder och muntligt beröm över tempot från en kvinna jag mötte. Jag kände mig som en löpare igen! Jo jag orkade springa tre mil och det gladde mig speciellt att det funkade bra på platten. Frankfurt är platt. Nio veckor kvar till maran och det var länge sen jag var så här pepp. Jag tror att det beror på att jag har ett rimligt men ändå utmanande mål som dessutom kan ge mig en belöning om jag klarar det. Den som lever får se men kul är det! Och snart drar vår lilla träningsgrupp igång gemensam träning en gång i veckan. Det ser jag fram emot.

This is my day. Så nöjd med nytt pers och att jag fixade att genomföra så bra jag bara kunde.

Ha det,

Mackan

Annonser

Är jag masochist?

När klockan ringde i morse visste jag knappt vad jag hette, däremot visste jag vad jag hade framför mig. Det visste jag redan när ögonen stängdes i går kväll. Förvisso visste jag även namnet mitt men det jag mindes var lite mer speciellt för dagen. Testdagen.

För första gången på ett tag skulle jag mäta mig mot mig själv lite mer konkret. Visst gjorde jag det för några veckor sen nere på Malmön men nu var det dags för årets första test där jag skulle se hur jag verkligen ligger till inför maratonträningen som börjar om mindre än två veckor. En del av nulägesanalysen. En annan del av nulägesanalysen var att ställa mig på vågen i förrgår. Något jag inte gjort under hela det här året och det har funnits en anledning. Eller rättare sagt, det har faktiskt inte funnits någon anledning alls. Skärpet brukar räcka rätt bra för att veta att det kommer att gå långsammare i spåret. Det och kommentarer från vänner och bekanta. Det vågen visade var exakt hur mycket långsammare det går att springa och min gissning på att jag ligger 10 kg från tävlingsvikt stämde nästan på grammet. Nu vet jag. Och plötsligt är känslan att jag springer rätt fort med tanke på hur knubbig jag är.

Det berömda löparlejonet som fångar dom långsammaste oavsett vilka tabeller eller andra ursäkter dom har blir dock bara glad över att den knubbigare löparen springer långsammare. Mer mat och mer lättfångad mat. Men jag ska fan inte låta mig fångas.

För att återkomma till det där testet då. Jag drack en kopp kaffe, satte mig i bilen och åkte till jobbet. Eftersom det var arla morgon gick det fort och plötsligt var det dags att jogga iväg. Bästa sättet att göra testlopp är egentligen att köra riktiga snabbdistanser men eftersom jag flera gånger har sprungit en intervallstege just på den här sträckan så ville jag göra det. Dessutom är det mentalt oerhört mycket lättare med den varianten. Jag joggade iväg för uppvärmning över Huvudstabron. Det var galet vackert med en stilla Ulvsundasjö men också galet varmt och fuktigt. Benen var dock lätta och baserat på joggfarten är jag i bra form. Tio minuter uppjogg gick lekande lätt men nu var det upp till bevis.

Planen var en omvänd stege: 6-4-2-1-1-2-4-6 minuter av snabb löpning med 60 sekunder av mellanjogg och testet i sig är simpelt. Hur långt hinner jag? Att jag skulle komma kortare än någonsin tidigare oavsett väder och underlag var jag på det klara med men hur mycket kortare? Det här är ett pass där man verkligen kommer in i snabblöpningen på ett smidigt sätt men går man på för hårt i mitten så är de sista sex minuterna fruktansvärda. Det kändes dock kontrollerat från start men utan det riktiga trycket i benen. Jag kom ungefär så långt som jag hade hoppats och jag fick hygglig fart även på den andra repetitionen. På tredje däremot så kom känslorna över att jag snart dör. Mellanjoggen innan startade med uppförsbacken från vattnet upp mot Tranebergsbron så vilan blir lite dassig och sen är det uppför länge. Jättelänge. Det var skitjobbigt. Som tur är ska man ner för bron också och baske mig om jag inte återhämtade mig något!

Det var inget riktigt flyt resten av vägen men det gick ändå hyggligt. Det var hemskt jobbigt men jag tog mig fram och på den sista repetitionen började dom mer kvalificerade gissningarna om hur kort jag skulle komma gentemot det långsammaste jag sprungit tidigare. Då var det vinter och halt. Nu var det jättevarmt och bra fäste. Men då var jag i hygglig form. Nu slutade det cirka 150 meter kort och det är faktiskt inte så illa. Speciellt beaktat att jag gjorde det på tom mage nu. Mot mitt bättre jag saknades det ungefär 400 meter men det är faktiskt riktigt bra med tanke på viktpåslaget. Riktigt bra.

Väl tillbaka i omklädningsrummet mötte jag en kollega som hade cyklat om mig nere vid Pampas och vi började diskutera lite om det plågsamma i att köra intervaller tidigt på morgonen och kanske överhuvudtaget. En annan kollega konstaterade dock krasst den bittra sanningen.

Du är fan masochist!

Det ligger nog något i det.

1544576_10206047578322104_8003390190490580893_n

Ha det,

Mackan

Cyklister ur en cyklists perspektiv

I dag har jag varit cyklist och det är nyttigt att testa andra perspektiv. Nog för att jag cyklat ganska många mil genom åren men det var ett tag sen och det kändes verkligen som det var dags. Om inte annat var jag nyfiken på hur det är att vara i denna utsatta grupp. Jag tyckte ju att det funkade rätt bra förr. Jag har väldigt sällan problem med cyklister när jag kör bil. Är det någon som är ute och träningscyklar så håller jag mer än gärna ut ordentligt och väntar alltid tills jag kan köra om säkert. Det kostar så lite och är känns självklart.

Jag har hyggligt ofta problem med cyklister när jag transportspringer. Jag är noga med att hålla mig på den delen av den gemensamma banan som har fotgängare ritat på sig men har lärt mig att många cyklister inte är riktigt lika noga med det. Det är faktiskt rätt ofta rätt obehagligt och det gäller att vara på helspänn i skymda kurvor och det har hänt att jag fått skrika rätt ut för att inte bli påkörd. Men vad händer om jag leker cyklist då?

Vanligtvis tar jag bilen de dagar jag inte springer till jobbet men köerna har på sistone varit galna och dessutom tänkte jag prova på lite mer aktiv vila. Det kostar ju egentligen ingen tid utan bara lite svett. Och kanske sega löparben. Men det blir en senare fråga.

Att infrastrukturen för cyklister är skitdålig vet jag sen förut. Bara att komma ut från Täby på ett effektivt sätt är en utmaning för tillfället. Det är byggen överallt och jag var ute och rekade i går kväll för att slippa obehagliga överraskningar och hitta bra väg. Jag har ju tidigare cykelpendlat många hundra mil till stan och vet hur jag normalt tar mig på bästa sätt men min vanliga väg funkar inte alls för tillfället. Jag hittade dock en väg ut som inte var optimal men några minuter hit eller dit spelar ju ingen större roll. Sen var nästa fråga hur jag skulle attackera Solna, denna varböld till trafikkommun, men det tänkte jag lösa på plats.

Hur gick det då? Jo cykelinfran var inte bättre än förr utan precis lika dålig men det får andra skriva om. Bilister hade jag inga problem med alls under min första cykeldag och det vore väl fan själv om det var några eftersom jag mest håller mig på cykelvägar. Fotgängare är ett ständigt orosmoment men jag tog det väldigt försiktigt där dom var i spel så det fungerade även om det ibland är nervöst trots låg fart.

Mina medcyklister däremot, det var ett helt eget kapitel. När jag cykelpendlade mycket för tio år sedan brukade jag kunna bli lite upprörd på en man från Täby MTB som dundrade som en galning genom korsningar där jag själv saktade ner rejält. Sen brukade jag komma ikapp honom igen. Men då var jag hygglig på att hoja. Nu är jag inte så hygglig på att hoja längre utan det är riktiga klenben och jädrar vad jag blev fråncyklad. Där det gick att dundra på längre sträckor utan korsningar hängde jag med bra men där det var korsningar, läskiga kurvor och fotgängare med i ekvationen var det en annan femma. Trots bara en dag på cykeln såg jag massor av situationer där risktagandet kändes jättehögt. Jag fick bland annat tvärnita för en tjej som kom i hög fart mot mig och bara svängde över min bana. Hade jag inte nitat hade vi garanterat krockat och hon bara susade vidare och jag stod som en fågelholk. Eller dom två cyklister som kom rakt mot mig på sin vänstra sida av körfältet när det svängde svag vänster i skymd kurva. Hjärtat hamnade i halsgropen. Men det jag reagerade på mest var just vilken enorm reaktionsförmåga och bromsar folk måste ha med tanke på hur dom susar fram. En man på racer såg jag i alla fall som signalerade föredömligt och verkligen saktade ner i korsningarna trots att (eller tack vare) att han verkade vara en rätt vass cyklist.

Jag har förvisso blivit äldre men det kändes som ett helt annat tempo i cykelstockholm och en helt annan aggressivitet än för tio år sedan. Förhoppningsvis vänjer jag mig vid olaterna och kan läsa dom bättre men den risknivå som många höll i dag är inget jag tänker anamma. Då får det hellre rulla lite långsammare. Det gör ont att krocka/ramla. Men det blir nog till att skaffa en CX för det kommer att bli mycket punka annars med tanke på att det är allt annat än en rak och slät väg framåt just nu.

Just ja, Solna, hur gick det? Det är fan inte lätt där men jag kom uppenbarligen både fram och tillbaka men måste se om det går att lösa med bättre vägar. Ingen hit att passera Solna station när pendeltåget just släppt av 10 000 passagerare. Men det får lösa sig för det är trots allt rätt kul att hoja.

Hojen

Ha det,

Mackan

Ingen riktig toppkänning

Ja då var man hemma igen. Den sista gnuttan semester kramades ur på Vestlandet i vårt vackra grannland Norge. Jag älskar Norge. Lite mer för varje gång jag är där. Den här gången gick flyget till Sandande och den kanske häftigaste flygplats jag någonsin landat på. En kort liten landningsbana mellan två fjordar och det kändes helt surrealistiskt när det lilla propellerplanet rundade udden och lyckades pricka banan. Och stanna innan den tog slut!

2016-08-12 13.35.43
In för landning!

Det var jag, Baddaren och T-Bone som skulle springa Skåla Opp. Andra gången för mig men premiär för dom och efter någon timme i bilen anlände vi till ett regnigt Loen. Vi visste att det hade snöat kraftigt på toppen tidigare i veckan men det som hände under kick-offen på kvällen gjorde oss mållösa. Tävlingsledningen intervjuade favoriter och gång på gång frågade dom hur dom ställde sig till den nya bansträckningen. Vaddå? Jo till slut kom dom till förklaringen och det var att vid banbesiktning dagen innan så konstaterades det att det var alldeles för farligt att låta loppet gå upp till toppen utan loppet kortades till cirka 2/3 av sträckningen. Målgång uppe vid Skålavatn i stället och det här var första gången någonsin som loppet kortats. Men tävlingsledningen var tjusig!

2016-08-12 19.20.39

Man skulle kunna tänka sig att jag med mina tveksamma förberedelse skulle jubla över att det var kortat men dom tog bort fel del. Dom tog bort min del. Den delen där jag verkligen plockade placeringar senast jag sprang och där jag kan utnyttja att jag har tekniken och styrkan. Visst finns det partier där jag funkar bra i de första delarna också men där är det trångt och svårt att passera. Bara att gilla läget men det försvann ganska mycket kampanda ur mitt sinne. Kul skulle det bli ändå men det kändes inte så viktigt längre eftersom jag visste att det skulle bli mer av att bara glida med för min del. Det är långa partier som inte är nog branta för att jag ska kunna utnyttja min styrka att dunka brant uppför. Och jag är för dåligt tränad för att fixa att springa på i ganska stor lutning. Så då återstår att gå där och jag är usel på att gå. Ska det vara gång ska det vara händerna på låren och verkligen pressa.

Jag tänkte dock att skit samma. Upp ska jag och jag får göra det bästa av det. När det var dags för start var det trots allt perfekt väder. 10-12 grader och lätt regn! Jag var stel som en pinne av min griniga rygg men jag skulle slippa pollen. Det faktumet kändes busbra och resten av kroppen kändes jättefin. Dessutom var humöret på topp! Resonemanget var att inte dras med i någon startrusning utan just bara försöka glida med. Med facit i hand borde jag kanske startrusat för jag hamnade rätt långt bak i fältet när vi kom upp mot berget men det insåg jag nog inte förrän jag kom över trädgränsen och det blev fri sikt. Fram till dess följde jag bara med lämmeltåget. Visst var det jobbigt men det är det alltid uppför men det kändes snarare som ett tempo jag kunnat hålla hela vägen upp toppen om loppet gått hela vägen. Stundtals blev det stillastående i kö i trånga passager men jag kände att det var skönt att jag inte krigade om placeringar för då fanns det inget att stressa upp sig för. Meter lades till meter och uppe på kalfjället gjorde jag dagens stora misstag. Det kom ett parti där stigen var rätt bred och nu släppte jag på och sprang om en massa löpare tills en man plötsligt tvärstängde mig. Adrenalinpåslaget blev lite väl stort och jag studsade ut bredvid stigen och tog mig om honom och några till.

Pang!

Det spelar ingen roll om man tagit det lugnare under lååång tid om man plötsligt rusar för hårt i 15% lutning som det kanske var där. Jädrar vad jag syrade på mig. Ett gäng som jag hade hållit samma tempo som i 45 minuter innan jag sprang om dom gled nu förbi och ifrån mig obarmhärtigt. Så kan det gå. Det var inte förrän vi kom upp till det fina steniga partiet typ 250 meter före mål jag hade återhämtat mig så bra att jag kunde springa om folk igen. Men jag gjorde ett par sista fina minuter och kom i mål. Det gick betydligt långsammare än planerat men det gjorde inget för nu var jag bergshög igen. Kallt som satan vid målgång och det var otroligt skönt att få på sig kläderna som låg i den ryggsäck som i ärlighetens namn hade plågat mig hela loppet. Efter att haft ont i ländryggen sen jag halkade en vecka innan så var det ingen njutning med ryggsäck. Det var enorm befrielse att få av sig den!

2016-08-13 11.37.21
Skålavatn

Precis när jag hade fått på mig långkalsonger, underställströja, mössa, vantar och regnställ kom mina kamrater i mål. Dom hade gjort det så jädra bra! Vi firade med smörgåsar (med brunost för mig) där uppe och jag kände hur stoltheten över deras prestation övervann eventuella besvikelser över min egen. Till skillnad mot mig har dom skött sin träning exemplariskt och jag tror att T-Bone sammanfattade det bäst där uppe på berget.

Du har sabbat ordet träning för mig.

Vad han menade med det var att för första gången fattar han vad träning innebär. Det är inte att bara springa utan det är att förbereda sig specifikt för en uppgift och det har dom båda gjort otroligt bra. Hade jag gjort det tillnärmelsevis lika bra som dom hade det gått betydligt fortare uppför berget. T-Bone har dessutom tappat 4-5 kg utan att vad jag vet ökat löpmängden utan bara kört dom tuffa passen bättre. Hatten av för det!

2016-08-13 11.37.12

2016-08-13 12.00.59
På väg ner lättade regnet en stund!

2016-08-13 12.01.43

På kvällen efter loppet firade vi lite lätt och sen avslutade vi vistelsen med att springa upp till en glaciär och jag fick mitt årliga iskalla dopp i glaciärsjön innan vi sprang ner och tog en fika med magnifika vyer. Det här blev ytterligare en fin resa att minnas resten av livet och nästa år står vi på startlinjen igen och då ska vi hela vägen upp.

2016-08-14 11.12.42
Briksdalsbre
2016-08-14 11.13.49
Tsunamirisk
2016-08-14 12.38.48
Fikavyn

Ha det,

Mackan

Träningsdagboken ljuger inte

Det här med att föra träningsdagbok kan vara nyttigt. Ibland tycker jag att jag kanske tränat dåligt men kan se att det varit tvärtom och ibland är det just tvärtom. Igår kväll satte jag mig ner och förde in sommarens pass i dagboken och det blev en ögonöppnare. Jag visste att jag tränat på så mycket jag vågat givet den fysiska status jag har och plötsligt såg det rätt bra ut givet förutsättningarna. Det såg kanske inte bra ut rent objektivt för jag har tränat mindre än vad jag normalt räknar som en rejäl återhämtningsperiod men vissa andra saker blev väldigt tydliga.

Det första var just att det såg bra ut givet ingångsvärdena men det andra var att jag tränade verkligen jättedåligt i maj och juni (och februari, mars och april). Det var ideliga avbrott och mängder av avbrutna pass och orsaken stavas pollen. Mängder av avbrott och mängder av pollen. När jag sen kom upp till Lapplandsluften och likaså på västkusten kunde jag träna på utan dom problemen men när man har obefintlig mängd med sig in i en träningsperiod är det bara att gilla läget. En gör så gott en kan. Det här har helt klart varit den jobbigaste pollenperioden i min karriär och det började ju redan i USA i april. Då är det helt naturligt att det blir pannkaka. Dessutom med sviterna av den elaka influensan jag åkte på i februari och led av i flera veckor efter det. Det såg jag i den dagbok som jag inte känt någon nytta av att läsa på länge.

Jag har känt av pollen sen jag kom hem också men det är inte alls i samma klass som april-juni och nu kommer hösten. Hösten brukar vara den snällaste tiden med varken pollen eller elak kyla så kan jag nu bara bygga vidare på sommarens träning och slippa någon dum förkylning blir det bra. Sen får vi se om det räcker för att fixa någon kvaltid till NYCM. Helt klart är att jag kommer få jobba för den men det ser jag som en rolig utmaning. Extra roligt förstås om jag också klarar av det. Det finns en viss tjusning i att börja om nästan från noll.

Men först ska jag ta mig upp för Skåla på lördag och det kommer att bli en jäkla utmaning. Mina medresenärer har skött sin träning exemplariskt och jag är övertygad om att det går bra för dom. För mig blir det en intressant utmaning. Jag var hos min supernaprapat Martin i morse och han konstaterade snabbt att jag var sjukt sned i kroppen efter när jag halkade i lördags kväll. När jag gick därifrån såg jag däremot ut som vanligt och jag var heller inte halt längre. Det är bra. Nu återstår bara att se om kroppen fungerar uppför berget. Det är liksom en nödvändighet om jag inte ska behöva slita mer än nödvändigt. Används fel muskler lär det bli en intressant krampresa uppför berget. Ja, det kan det bli ändå men upp ska jag och kul ska det bli. En sak vet jag i alla fall med säkerhet och det är att det är pollenfritt. Det tar jag varje dag i veckan och nu ska det bli skoj att bli supertrött! Tiden, den får bli vad den blir så länge jag får blir jättetrött på jätterätt sätt. Så här såg det ut senast jag och Baddaren sprang motbakkelöp samtidigt. Då vann jag min klass. Det kommer jag inte göra nu. Det har träningsdagboken avslöjat med all önskvärd tydlighet.

DSC03283

Ha det,

Mackan

En vecka med Kuststigen

Nu är semestern över och jag avslutade helt okej träningsmässigt. Inte idag förstås eftersom jag ägnat mig åt bilkörning hem från västskusten och sen tvättande för mer eller mindre hela slanten. Det är rätt skönt att komma i ordning.

Jag var lite seg förra veckan och det var nog så att jag och Baddaren drog på oss någon liten förkylning när vi kom hem från Lappland så det blev ett par avbrutna försök till träning (och ett långsamt och segt pass) och sen ett genomfört pass runt den fantastiska Kuststigen nere på Malmön i söndags. Man kan lugnt säga att känslan på det passet var skit. Jag tog i men det hände absolut ingenting annat än att jag blev jättetrött och hostade sate vid målgång. Men jag genomförde i alla fall hela varvet!

I måndags var det dags igen och då var det betydligt bättre känsla och dessutom tre minuter kvickare. Plötsligt började det likna löpning igen och bäst av allt var att jag kunde ta i lite mer. Det kanske låter konstigt med att kunna ta i för man tar ju i även när det går dåligt men det är något annat när musklerna svarar. Det var framförallt andra halvan som gick fortare och jag kände att något var på gång. Dagen efter fick dock bli vilodag för jag insåg att det behövdes en eftersom jag var lite väl rasslig i magen. Och med tanke på vad planerna var för resten av veckan verkade det vettigt.

På onsdagen var dock kroppen med på noterna och nu var det faktiskt riktig löpning. Tryck i steget hela vägen och jag kapade ytterligare tre minuter på det dryga varvet som tar dryga timmen när jag inte är i toppform och med ett personbästa på strax under timmen.

Tröskelträning

Eftersom jag ville bomba ur benen den här veckan stod korta intervaller på schemat i torsdags och dom kunde genomföras efter en MJFF och sen en lång uppjogg. Jädrar vad segt det kändes. Det var åska i luften och jag hade huvudvärk första halvan av morgonjoggen men efter lite löpskolning och med hejande av Baddaren så kunde jag köra mina korta intervaller. Det blåste rätt bra men det lustiga som hände var att det gick inte snabbare i medvind och svagt nedlut utan tvärtom. Det var som att löpsteget blev skitbra i motvinden och det lätta motlutet. Om jag får säga det själv sprang jag jättebra. Visst gick det några procent långsammare än senast jag körde det här passet för två år sen men jag sprang med helt rätt aktivering av musklerna. Dessutom hygglig fart och all in. Baddaren blev lite orolig för att jag lät konstigt när jag kom över mållinjen men så ska det vara när man tar i!

13925865_10208774121923990_5981151921061196012_o
Foto: Johanna Lundeberg

På fredagen blev det ett återhämtningsvarv runt Kuststigen på trötta ben men där jag utan att ta i sprang ungefär lika kvickt som som på söndagen. Kroppen är konstig. Det var trötta muskler men dom lirade liksom i alla fall. Som det var förr. Jag fick hejda mig lite på andra halvan eftersom det regnade rejält och alla som testat att springa med racerskor på blöta klippor vet att man får ta det lite piano. Dessutom väntade eldprovet på lördagen.

2016-08-05 14.09.57
Klipplöparskorna

Lördag och det skulle vara uppehåll hela dagen och dessutom molnigt. Visserligen blåste det kraftigt men nu skulle jag slå årsbästa. Något annat fanns inte på kartan. En timme av total hängivenhet till löpning. Jag satte av i så god fart jag kunde men det hände inte mycket. Det är konstant upp och ner på rundan och benen ville inte riktigt. Dessutom gassade solen. I och för sig är en gassande sol på ett så kort pass bara mentalt men uppför den första längre stigningen orkade jag knappt upp och vid CP1 efter cirka 18 minuter låg jag rejält efter mitt årsbästa. Då kändes det dessutom lätt där den dagen. Hade jag överskattat min återhämtningsförmåga? Men det började gå lite bättre och när jag efter drygt 20 minuter formligen flög förbi en annan löpare började jag tro på det. Nu gick det plötsligt bra och vid CP2 var jag inte mer än 15 sekunder bakom årsbästat. Nu jädrar skulle det springas!

Glädjen var dock kortvarig för solen tvärförsvann och ersattes av regn. Regn är alltså inte bra på klippor. Alls. Jag fick trycka järnet där jag kunde och vara jätteförsiktig på andra partier och jag insåg att det här skulle bli jättesvårt. Jag visste att jag skulle bli tvungen att forcera som en galning från CP3 och in i mål där det inte är lika regnkänsligt men det kändes tufft. Kraftig motvind och svårt att se i det piskande regnet och jag visste vilken tid jag skulle behöva ha på CP3 för att ha den minsta chans att klara av det men baske mig om inte hoppet levde när jag kom dit. Det levde men väldigt svagt. Nu var frågan hur mycket kroppen pallade? En hel del visade det sig. Jag sprang verkligen bra och det är en känsla jag har letat efter länge. Trött som tusan men trots ben som värkte av syra efter den sista långa uppförsbacken så kunde jag trycka på hela vägen in. Det är skillnaden mellan form och oform och när jag stannade klockan vid målgång hade jag slagit årsbästa med en minut.

Känslan av att springa bra är så otroligt skön och så väldigt svår att beskriva. Det spelar ingen roll om det är träning eller tävling! Det ösregnade när jag hoppade ner i havet och sen låg jag och bara sprattlade i vattnet i en kvart. Nu vid kontroll visar det sig att mitt årsbästa är fyra minuter från PB på rundan men det gör inget. Jag är ganska många kilo tyngre nu än då och det regnade halva rundan vilket kostade tid men det är egentligen sekundärt. Vikten är på väg åt rätt håll och så även formen men framförallt såg jag att jag fortfarande kan återhämta mig under en tyngre träningsvecka. Det är guld värt!

Enda smolket i glädjebägaren är att jag på kvällen lyckades halka på en klippa så att det knakade till i ryggen. Nu hoppas jag verkligen att det inte kommer att påverka nästa veckas kraftprov för på lördag är det dags för Skåla Opp. Fram till dess njuter jag av vetskapen av att det faktiskt kan hända lite saker i den här kroppen även om jag ogillar att dagsformen är så extremt varierande. Men det är bara att prova!

2016-08-06 17.23.03

Ha det,

Mackan