Löpträning är som matlagning

Något som jag ofta tänkt på när jag läst diverse träningsprogram, frågor på nätet och allmänna funderingar runt träning är hur mycket löpträning och matlagning påminner om varandra. En del springer bara på och blir hyggliga på det precis som att andra mår rätt bra av korv och makaroner. Andra kryddar bara på ett enda sätt och är fullt nöjda med det, andra kryddar inte alls utan bara maler på och en del går all in på smaker och kryddor.

Det många frågar efter är receptet. Hur blir jag bra? Det är ungefär som att fråga efter vad är receptet på god mat. Hur vet jag vad som är gott för dig? Har man aldrig lagat mat är det jättebra att börja med att köpa en bra kokbok och sen öva. Där finns en massa recept på mat och vissa recept kommer att passa dig och andra inte. Vissa recept kanske är näst intill perfekta men när du ska praktisera din matlagning blir det ändå inte nödvändigtvis bra. Det jättefina receptet kanske inte funkade jättebra att tillaga på spritköket eller din egen brist på noggrannhet i tider eller mått gör att det ändå blir skräp av det. Men för de flesta uppkommer nog till slut någon form av förståelse hur matvaror och kryddning hänger ihop för att ge smak.

Och när den förståelsen kommer så kan du börja mixtra med recepten för att smaken ska passa just dig. Det är då det börjar bli riktig matlagning. Det är då du kan överraska både dig själv och andra. När du går loss med bra råvaror och mixar med olika doser av spännande kryddor så kommer sensationerna. Men utan recepten i grunden hade du kanske aldrig fått fantasin att skapa dina egna varianter av maträtter.

Hur kommer träningen in i det här då? Man skulle kunna se det så här:

  • Basvaror med protein och näringsämnen som t.ex. kött, fisk och grönsaker är grunden i mat och motsvaras av styrka, rörlighet och grundträning/långpass.
  • Tillbehören som t.ex. potatis, pasta, rotfrukter och ris och  är de vanliga distanspassen.
  • Kryddor och såser motsvaras av intervall och fartpass.
  • Efterrätt? Tveksamt om man kan se stretching som måltidens höjdpunkt men den kommer i alla fall efteråt.

Kör man bara basen så kommer man att bli tålig men antagligen inte särskilt snabb och det blir ingen större variation. Men det funkar för långtradarna och dom som bara vill vara ute. En rätt tråkig smak.

Kör man bara tillbehören så smakar det inte heller särskilt mycket men man hankar sig fram. Här haltar matanalogin för jag misstänker att man nog får en del brister om man bara lever på tillbehören i matlagningsvärlden. Snarare tänker jag mig att det kanske blir enformigt men det passar också vissa.

Kryddorna kan man variera i oändlighet men det är inte mycket att leva på i längden och där den matglade får starka sensationer i munnen och rätt snart halsbränna kommer löparen att bli skadad rätt fort. Utan bas och tillbehör är det inte särskilt kul med kryddor. Men med bas och tillbehör så är kryddorna det som skapar sensationerna.

Jag gillar tanken med att tänka på tränaren – oavsett om man tränar sig själv eller andra – som en kock. Tränar man andra får man sätta sig in i hur deras smaklökar och aptit ser ut och tränar man sig själv så kan man direkt fundera på vad man gillar och mår bäst av. Man lär sig recept och sen förfinar man dom och skapar helt egna varianter. Det är bara fantasin som sätter gränsen men man behöver bra råvaror, en viss mängd vettiga tillbehör och en rejäl kryddhylla. Även om analogin haltar på sina ställen och definitivt skulle kunna förfinas så funkar den i stora drag. Jag gillar att leka med tankar och ord och ibland går budskapet bättre fram med analogier, om än haltande. Om inte annat kanske det väcker bättre tankar än just mina.

Hursomhelst, det är mängden, variationen och timingen i det man gör som kommer att skapa resultat. Helheten. När jag fått till den helheten har jag fått bäst resultat och nu när jag under de senaste 18 månaderna kryddat rätt dåligt så har det blivit slätstruket. Även om det är nog bra för att jag ska kunna göra roligheter som att springa i fjällen. Men jag jobbar på att komma tillbaka till en bra mix igen. Det blir både roligare och bättre då! Jag körde första spikskopasset på ett år i lördags och det var fruktansvärt jobbigt men samtidigt väldigt inspirerande. Kryddorna är trots allt det roligaste i både matlagning och träning. Enligt mig.

Rimvallen
Foto: Johanna Lundeberg

Ha det,

Mackan

Annonser

Fjälläventyr 2016-Del 3

Det går inte att beskriva den känsla vi hade på toppen som annat än magnifik. Vindstilla, strålande solsken och det var direkt behagligt att stå i shorts och uppkavlad tunn tröja. Men det tog ju ett tag att komma upp också…

Sömnen natten innan var allt annan än bra och vi hade sprungit 4-5 timmar per dag i två dagar före toppförsöket. Dessutom hade jag gått helt energitom dagen innan. Men vi skulle upp!

DSC04326 (1024x683)

– Vi har nog rätt bråttom för att ta oss upp sa jag till Baddaren när vi stack iväg.

– Oj!

Det var nämligen mörka moln i horisonten och jag vet mycket väl hur det känns att vända nära en topp på grund av väder. En känsla jag inte ville återuppleva. Eftersom jag har mycket av mitt umgänge bland rätt snabba löpare trodde jag att det gick rätt fort upp och ner. Men det var längs den östra leden och vi skulle ta den västra. Det innebar stökigare löpning, längre sträcka och fler höjdmeter. Folk på stationen pratade om 10-14 timmar. Hoppsan. Tydligen skulle det bli cirka 1800 höjdmeter totalt längs den leden och det passade oss bra, precis som på Skåla Opp och det är ju det vi tränar för.

Baddaren sprätte iväg i rätt god fart och jag fick lugna henne lite. Jag trodde att det skulle ta oss cirka 7½ timme i totaltid fram och tillbaka och även om totaltid innefattar pauser för energi och dricka så är det en lång dag. Vi kanske överdrev vår säkerhetspackning med tanke på vädret men det kan slå om snabbt och jag bär hellre på något kilo extra än hamnar i nöd på fjället. Lite extra speciellt blev det med vätskan. Enligt guiderna skulle sista möjligheten till att fylla på vara efter en knapp fjärdedel av vägen och det skulle innebära 3-4 timmar utan möjlighet till påfyllning så vi laddade på. Jag tyckte det lät konstigt och med facit i hand var det överdrivet. Det fanns rännilar här och där hela vägen så att man kunde fylla en kåsa. Men det visste vi ju inte då.

Baddaren sprätte som sagt iväg och eftersom vi startade senare än nästan alla andra bestigare så passerade vi grupp efter grupp. Solen sken och det var ordentligt varmt. Svetten rann men humöret var på topp. Det tog ett tag innan den riktiga stigningen började och när den kom kändes det finemang. Träning. Jag hade sagt till Baddaren att vi skulle mata på ordentligt uppför så att vi fick just träning och hon matade på fint. Det märktes att hon blivit starkare. Efter cirka 80 minuter kom vi till den sista ”officiella” vätskan och där pausade vi tio minuter och fyllde på våra flaskor. Nu började det på riktigt! Det är en lite märklig känsla när man precis varit ute i nästan 1½ timme och det mentalt känns som uppvärmning.

Det var nu en rejäl stigning upp till toppen av Vierranvárri på 1711 meter. Cirka 500 höjdmeter i en stöt och det passade mig som handen i handsken. Brant och stenigt. Vi passerade massor av folk och när vi kom upp njöt vi ordentligt. Vi snicksnackade en del och såg ut över bergsmassiven. Baddaren var lite bekymrad för att vi nu skulle släppa 200 höjdmeter men framförallt att det var så stenigt och svårt att ta sig ner till Kaffedalen. Själv hade jag velat studsa ner i hög fart men vi kompromissade så att hon tog det lugnare och jag studsade och väntade här och där. Ner kom vi i alla fall och väl nere samlade vi oss lite inför den sista långa stigningen. Jag passade på att snacka en stund med ett gäng trevliga killar som var nyfikna på hur det funkade med löparskor bland stenarna. Mitt svar var att det funkar helt utmärkt. Men det underlättar med starka vrister.

Nu var det meter för meter som gällde och det var allt annat än lätt. Mycket rullgrus som man inte fick fäste i men humöret var fortfarande på topp. Vid den gamla toppstugan blev det betydligt lättare och dessutom var det lättare när vi visste att vi var så nära. Inte bara nära till toppen utan vi hade bestämt att vi tar vår längre matpaus efter toppen av den enkla anledningen att vi ville upp medan det väder var. Man vet vad man har för väder men inte vad man får. I vanlig ordning trodde Baddaren att vi var vid toppen lite tidigare än vad jag visste. Det underlättar med höjdmätare och karta! Men snart såg vi toppen och det var bara en ren formalitet att knäppa de sista 100 höjdmeterna. Det var kö för att komma upp så vi fick vänta lite innan vi fick gå upp men det var det värt. Så djävla otroligt värt. Helt klart. Vindstilla. Varmt. Utsikt. Hade vi haft kikare hade vi nog sett ända till Kiruna!

Nu hade vi ingen kikare utan vi bara stod där och njöt av att vara på Sveriges tak. Glaciärerna under oss och alla höga toppar runt oss var helt enkelt magiska. Det var mycket smalare och brantare runt oss än vad jag hade föreställt mig och det var helt klart att här ville man inte halka ner. Med tanke på hur smalt och halt det var förvånar det mig att inte fler trillar ner. Men vi stod stadigt tack vare att det hade varit en guidad tur före oss och dom hade fäst ett rep. Det kändes faktiskt helt okej just då. Vi tittade och njöt. Njöt och tittade. Och fotade. Sen efter ett tag var det dags att släppa upp andra även om jag gärna stått kvar några timmar till.

När vi tog vår fika nedanför toppen var vi helt tagna av det och prisade vilken otrolig tur vi hade haft. Sannolikheten för den värmen, den utsikten och att det var helt vindstilla visste vi var låg men vi prickade in allt. En annan reflektion efteråt var att många verkar ha missat är att det är jädrigt jobbigt hem också när dom planerar sin topptur och vi träffade flera som fått ta helikopter hem men vi sprang hemåt. Visst gick det lite kvickare i den riktningen men det var tufft. Ja förutom den biten man kunde surfa på snön. Jag lekte miniskidor med mina skor och Baddaren åkte på rumpan där det var snö. Så jävla kul!

Till slut var vi tillbaka vid fjällstationen och det tog oss 7:20 inklusive alla pauser. På kvällen belönade vi oss med en trerätters middag och den smakade precis så gott som man kunde förvänta sig och sen blev det betydligt bättre sömn än natten innan. Sista knappa två milen ner till Nikkaloukta dagen efter blev en ren formalitet förutom en vådlig vurpa av Baddaren och det var två väldigt nöjda löpare som kom hem till Murjek efter buss och tåg under eftermiddag kväll och sen fick skjuts hem av mamma sista milen. Nu har vi gjort ännu ett litet äventyr som jag verkligen inte skulle vilja ha ogjort.

Vi hade en otrolig tur med vädret alla fyra dagar och det som började som en plan i vintras blev till slut verklighet. Jag älskar äventyr i mina löparskor och jag är fantastiskt lyckligt lottad som har en tjej som kan dela dom med mig!

DSC04331 (683x1024)

Ha det,

Mackan

Fjälläventyr 2016 del 2

När vi vaknade upp den andra dagen var det med stela ben efter en lång natts sömn. Jag får erkänna att jag tog mig knappt ner från trappen på stugan av stelhet.

DSC04228 (1024x683)

Har man inte skött sina långpass så blir det tufft även om farten är lugn. Efter göromål som att hämta vatten, städa och klä på sig var dock kroppen lite mer med på noterna. Att det var kanonvarmt hjälpte till för att mjuka upp! Jag hade förvarnat Baddaren att det ofta är så att andra dagen är värst när man är ute ett tag, och jag tror att det gjorde att vi båda nog ändå kände oss fräschare än förväntat när vi sa hej då till stugvärden och började färden upp mot Singi. Jag hade hört att den här sträckan var fin men blev ändå positivt överraskad för det här var nästan löjligt vackert. Vi hade ingen brådska och eftersom det var så varmt så tog vi första vätskepausen vid en vild jokk redan efter en halvtimme. Jag var inte nådigt badsugen men det strömmade lite väl mycket för att det skulle kännas som en bra idé. I stället satte jag mig som trollet i Bockarna Bruse under bron och drack min Vitargo.

Efter bron var det bara en liten stigning kvar innan vi kom in på en väldigt lättlöpt sträcka nere i dalen och efter timmen löpt var det dags för en paus igen. Vi träffade där på några bergspumor som vi språkade med. Pumornas killar var dock inte så roade av att dom pratade med mig så vi sa ganska snabbt hej då men hann ändå få lite intressant information om toppturen till Keb. Den hade för dom tagit 12 timmar och hela gänget såg rätt vältränade ut och vi insåg att det nog skulle bli en lång dag i morgon också. Kanske säkrast att ta det lite lugnt.

Vi hade redan på förhand bestämt att vi skulle svänga av mot Keb före Singistugan men när vi såg stugläget på håll var det nästan så att jag ångrade mig för den låg så fint. Kartan antydde dock att det skulle vara ännu finare där jag hade hittat vår lunchplats och vi lämnade dalen och började gå kraftigt uppåt i stället. På vägen upp mötte vi ett par som hade tältat vid vår tilltänkte lunchsjö och dom bekräftade att det skulle vara fint där. Det var det. Otroligt fint. Efter två timmar av effektiv löpning var vi framme vid paradiset.

Vi hade bestämt oss för en långlunch och det var precis vad det blev. Den frystorkade maten smakade ovanligt gott och sen låg vi länge i ljungen och bara njöt. Visst var det en och annan mygga men det var överlag så myggfritt att det gick att ignorera dom få små rackare som fanns. Trots att vi hade ett mål för dagen var det ändå nästan motvilligt vi begav oss mot Kebnekaise fjällstation.

DSC04264 (1024x683)

Vi hade avverkat ganska precis hälften av dagens etapp men nu skulle det vara mer utför så jag trodde att andra halvan skulle gå kvickare. Det gjorde den inte. Vet inte om det var missbedömning av mittpunkt eller tappad fart. Men vi fick nu springa ut ur en dal i stället för in i en och det gör att man hela tiden har den pampigaste utsikten framför sig och det var just det. Pampigt. När vi började komma inom ett par timmars vandring från fjällstationen började det dyka upp en hel del folk som tagit dagsturer men vi sprintade förbi dem alla. Med någon timme kvar till stationen tog vi en sista kaffepaus och jag övertalade Baddaren att trycka i sig energi för vi hade inte direkt överdrivit energiintaget sen vi stack iväg dagen innan.

Med den i kroppen fick hon en jädra fart och jag hade fullt sjå att hänga med. När vi närmade oss Keb började dessutom åskan att mullra. Ja, det var kanske väntat med tanke på vilken värme vi hade haft i två dagar. Regnet lyste med sin frånvaro men närvaron av blixtar och dunder gör lätt att man får lite extra fart.

Vi anlände till Keb ett par minuter innan det enda regn vi fick på vår resa började och det kändes rätt gott att komma in. Smart som jag var hade jag ju manat på Baddaren att inta energi men själv hade jag inte tagit något. Dumt. Jag var cirka tre minuter från att vägga på dagens andra pass och blev alldeles yr när jag kom in. En bastu på det och sen var jag rejält dränerad inte bara på energi utan även på vätska. Ingen av oss hade någon vidare aptit på kvällen men vi tvingade i oss mat, chips och massor av dricka. Att döma av huvudvärken som kom under natten lyckades vi sådär. Dessutom var det bastuvarmt i rummet och det blev väldigt dåligt med sömn. Jag avslutade det här dygnet med att fundera på om jag överhuvudtaget skulle ta mig upp på Kebnekaise!

Ha det,

Mackan

Fjälläventyr 2016 – Del 1

Juli månad anno 2016 och dags för årets fjälläventyr. Jag började planera årets rutt redan i slutet av förra året och avslöjade planerna för Baddaren på hennes födelsedag i januari. Nu var det dags. När vi kom upp till lilla stugan i början av månaden såg det något mörkt ut för att det skulle bli ett vidare trevligt äventyr… Kallt och regn. Regn och kallt.  Men plötsligt såg prognosen lovande ut för att få några dagar uppehåll i Kebnekajsefjällen och vi förvarnade mamma och Bosse att vi ville upp på måndag morgon. Sagt blev gjort och i strålande solsken anlände vi till Vakkotavare på förmiddagen. Nästan 20 grader varmt redan och det såg ut att bli en fantastisk dag. En kopp kaffe nedanför stugan med våra chaufförer och sen var vi redo att börja äventyret med fullpackade ryggsäckar!

ForeAvfärd

Baddaren sprintade ivrigt iväg och jag fick lugna henne. Vi hade en lång dag framför oss. Men vilken resa! Visst var det uppåt men det var bra underlag och minut lades till minut och höjdmeter till höjdmeter. Eftersom vi såg hela resan som lite av ett träningsläger inför Skåla ville vi passa på att hålla ett bra tempo just uppför och det gjorde vi verkligen. Efter en halvtimme hade vi nog tappat någon liter vätska var och tog en kort Vitargopaus och nu var vi uppe på kalfjället. Jag gillar kalfjäll. Det är något väldigt speciellt med just kalfjället som gör jag mår väldigt bra.

Vidderna. Nakenheten. Utsikten.

Vi mötte enstaka vandrare och med vissa snicksnackade vi lite. Fick veta att vi hade en del fina vad framför oss och varje gång dom kom blev jag ännu lite lyckligare. När man springer i värmen är det liksom inget problem att hoppa ner i det iskalla vattnet. Vid en av dom fina jokkarna tog vi en extralång minipaus bara för att det var så mysigt.

Men ska man långt framåt så får man pinna på och vi hade planerat för en sen lunch nere vid Teusajaurestugan. Den skådade vi på många kilometers håll men först skulle vi ner från fjället och över sjön. Antingen genom att bli hämtade med motorbåt på sen eftermiddag eller genom att ro cirka kilometern. Ska man ro måste man dock ha minst en båt kvar på den strand man lämnar och det finns tre båtar i sjön. Det var något nervöst på vägen ner för jag föredrar att ro en kilometer och inte tre så glädjen var stor när det låg två båtar vid Teusajaures strand. Däremot gick det vita gäss ute på sjön. I sidled mot färdriktningen. Men va fan, hur svårt kan det vara? Jättesvårt. Normalt ror man med ben och rygg. Men då blir all kraft i en riktning och här gällde det att lägga 90 % av kraften på ena åran. Satan i gatan vad jag slet. Båten rullade som tusan mitt ute på sjön och Baddaren gjorde en min som i Skriet och jag blev lite byxis. Visst hade vi flytvästar men jag ville inte att packningen skulle hamna på 71 meters djup. Vi höll oss dock på rätt köl och när vi närmade oss stugan blev det betydligt lättare att ro. Behöver jag säga att lunchen smakade bra efter 2½ timme effektiv löptid och en roddtur på det?

DSC04180 (683x1024)

Nackdelen med att ha tagit sig ner 400-500 höjdmeter är att man ska upp igen så upp blev det. Fortfarande lika varmt men det blåste mer så det var inte riktigt lika svettigt. Däremot var det lika vackert eller kanske ännu vackrare och utmaningen är att njuta av vyerna och röra sig framåt samtidigt. Det är som tur är en förmåga jag besitter och det var helt suverän löpning här. Även om benen började bli trötta gick det att njuta hela vägen ner mot Kaitumjaure. Det var lite brötigare löpning när vi kom ner i dalgången men Kaitumbäcken brusade och vetskapen om att det väntade middag och bastu vid ankomst gjorde att vi töltade på och dessutom kunde vi se stugan uppe på fjällsluttningen. Jag får erkänna att jag hade läst kartan lite slarvigt och tänkte att vi var nästan framme när vi tog oss över forsen men det var allt ett par kilometer kvar. Något tunga ben upp till stugan men vi kom fram och mötte där ett par löpartjejer som precis skulle lämna. Bytte några ord och det var synd att vi inte hade chansen att språkas mer för det hade varit kul att hinna utbyta fler erfarenheter.

Stugan vid Kaitumjaure var ett lysande val för övernattning måste jag säga. Trevlig stugvärd som mötte oss med ett glas saft, härlig och nybyggd bastu och dessutom fick vi en hel stuga för oss själva. Med galet fin utsikt. När vi hade installerat oss satt vi och tittade på älgen som betade nere vid sjön och sen fick vi vår bastu. Med utsikt. Det var två väldigt lyckliga löpare som somnade in med drömmar om fjäll, jokkar och älgar.

Reflektioner dag 1: Två rätt tuffa etapper med tanke på att jag bara sprungit ett pass över två timmar sen Boston i april och det var i förra veckan. Men oväntat bra underlag och kanske lite vackrare än jag väntat mig. Något annat som förvånade mig var att vi mötte en otroligt hög andel ensamvandrande unga tjejer. Det har jag aldrig varit med om i fjällen. Är det nya sättet att slippa jobbiga karlar? Sen var jag djupt imponerad över Baddarens styrka. Två månader med träning i slalombacke varje vecka hjälper onekligen!

Ha det,

Mackan

Semesterläsningen!

Semester innebär läsning och tiden före semester innebär varje år att det rasslar till lite extra i beställningslådan här på Sapiens.se. I år inget undantag. Det är roligt att sälja böcker men det ger lite extrajobb och i år tänkte jag, precis som förra året ha semesterstängt helt och hållet. Anledningen till att jag skriver det här inlägget är för att berätta att nu är det verkligen sista chansen att beställa böcker innan jag stänger för sommaren! Bokhandeln stängde jag som tur var för redan i går men det hann uppenbarligen in en order innan jag fimpade så den får jag ta hand om. Egentligen hade jag tänkte stänga på Sapiens.se i går också men inser att eftersom jag redan har ett par ordrar som jag inte hunnit skicka iväg kan jag ha öppet till lördag kväll. Då kan jag packa och bokföra allt på samma gång.

Så jag håller öppet i ett dygn till från och med nu så passa på om det är någon som vill ha ett ex av Löpträning mitt i livet eller Intervallguiden med sig på sommarens träningsläger. Ja, det som många väljer att kalla semester men ärligt talat så finns det aldrig så gott om tid att träna som nu. Man hinner till och med ligga och välja ut det perfekta intervallpasset för dagen i lugn och ro. Givetvis är sommaren också ett perfekt tillfälle att köra intervallpasset på kolstybb någonstans i vårat avlånga land. Det mina vänner, det är löpkänsla på riktigt!

FramsidaWebSmall

Glad sommar,

Mackan