Den perfekta distansen

Två gånger har jag läst boken ”The perfect distance – Coe and Ovett”. Två giganter som krigade om att vara kung på medeldistans i ett antal år för drygt tre decennier sedan och då kanske speciellt på 1500 meter och majlen. Jag gillar den distansen. Mycket. Det är man mot man i en gren som kräver både snabbhet, smartness och uthållighet. Ikväll fick jag se en tvekamp på 1500 meter igen och nu med två svenskar. Vi hade Hägg och Andersson under krigsåren och dom var i världsklass men då var jag inte född. Nu har vi återigen börjat få fram medeldistansare. Inte i världsklass men det närmar sig… Förra året var det Andreas Almgren som nästan slog det svenska rekordet på 800 meter på Sollentunavallen och ikväll var det Johan Rogestedt som var snubblande nära på 1500 meter. Men det var just det att han var inte ensam.

För nästan på dagen 31 år sedan slog Johnny Kroon det svenska rekordet på 1500 meter i Oslo. För snart 42 år sedan sprang Hinderbocken och Ulf Högberg båda två under 3:37 på Stadion och det var Högberg som var snabbast. Ikväll sprang Johan Rogestedt och Jonas Leandarsson båda två under 3:37 på Sollentunavallen. Två löpare som varit nära att komma under 3:40 tidigare under säsongen men som nu pulvriserade sina personbästan. Och det var inte bara det att dom sprang fort. Dom sprang fint. Dom sprang så jävla fint. Båda var bra positionerade under loppet och när det var 250 meter kvar så tog Rogestedt upp jakten på ledaren. På det där sättet som gör att man får gåshud och hann sånär fram. Med 3:36.58 missade han det svenska rekordet med nio hundradelar och sprang in som Sverigetrea genom tiderna. Samtidigt som Jonas Leandersson landade som femma genom tiderna med sina 3:36.92.

För andra gången någonsin var alltså två svenskar under 3:37 under samma lopp och det fick jag bevittna. Nu känner jag att jag vill se fler och fler dueller mellan dom här två och kan dom dessutom sporra resten av gänget bakom kan det bli hur kul som helst de närmaste åren. Med Wille Levays fetpers på 3:41.51 i samma lopp och där Kalle Berglund och Staffan Ek också varit under 3:42 i år så ser det oerhört ljust ut för svensk medeldistans. Samt att Johan Walldén och Elmar Engholm varit under 3:43. Vi har alltså ett helt jävla sjumannalag på den perfekta distansen som är med och krigar. Och nästan alla är unga. Men två löpare sticker nu ut med råge och svensk löpning lever. Som fan!

Tack för uppvisningen killar. Jag bockar och bugar!

 

Tvekampen

Ha det,

Mackan

Annonser

Jama Aden arresterad!

Ni kanske redan har läst om det, den somaliska stjärntränaren Jama Aden har alltså blivit arresterad nere i Spanien. För er som inte vet vem Jama Aden är så är han för tillfället mest känd för att han tränar Genzebe Dibaba som har farit fram som en stormvind på 1500-5000 meter de senaste åren. Många har häpnat över hennes tider och det har spekulerats en hel del om tjejen har rent mjöl i påsen. Nu är det inte hennes påse som direkt har smutsats ner men att tränaren åker fast och att den spanska antidopingbyrån dessutom kan bekräfta att dom hittat EPO på hans hotellrum är anmärkningsvärt. En tränare som tränat superlöpare som Taoufik Mahkloufi och Abubaker Kaki. Ja jag säger då det…

Jag kan ju inte påstå att jag är förvånad utan snarare blir jag lättad varje gång någon suspekt åker dit. Så att det ryker om det! Man måste kunna få tävla på lika villkor och det blir lite extra intressant när just Jama Aden reflekterat över att svenska löpare tränar fel. Minns ni artikeln i DN? Det må vara hänt att det tränas fel men om det är så att hans egna adepter har fått framgångar med hjälp av dopingpreparat kanske det blir lite svårt att jämföra träningsmetodik. Tänk tanken att våra löpare kanske inte tränar så jävla illa utan jobbar i motvind mot ett rätt tufft system av systematisk doping? Nej det är ingen ny eller häpnadsväckande tanke, men ändå!

Lite extra intressant med Jama Adens avslöjande är hans samröre med Mo Farah. Om det går att läsa här. Det finns ju en och annan som har sina misstankar mot Mo och dom lär väl knappast minska när man ser detta. Men det är en sak att misstänka, det måste påvisas också. Hoppas nu att man går till botten med den här soppan och att någon väljer att tala ut. Men det lär väl knappast hända om man inte vill rädda sitt eget skinn.

Så här tycker i alla fall jag om när man sitter dit dom, en efter en!

2016-06-20 18.29.27

Ha det,

Mackan

Oj vilken vecka!

Det här har varit en märklig vecka på många sätt. Massor av bra möten med bra människor, ett åskmoln som har dragit sin väg samt ett par rejäla överraskningar. Jag får väl börja med överraskningen att min blogg har utsetts till Sveriges fjärde största löparblogg. Den såg jag inte komma! Jag gör som alla andra som skrutit om placeringar på listan och citerar Cision:

”Bloggarnas placering i topplistan grundas på en metodik som utgår från inlänkar, relevans, hur ofta bloggen uppdateras, antal läsarkommentarer, samt aktivitet och delningar i sociala medier.”

Bloggtopp löparbloggar

Jag har aldrig strävat efter några bloggtoppar utan skriver när jag känner för det och vad jag känner för att skriva men visst fan blev jag glad! Och förvånad. Jätteförvånad.

Den andra överraskningen var att jag i dag fick en hedrande förfrågan som är väldigt löprelaterad men som jag inte vet om jag kan ta på mig. Vill gärna men vet verkligen inte om jag hinner/orkar. Eller ja, hinner gör man oftast men finns orken till ytterligare ett uppdrag över heltidsjobb+ samt egna firman? Vet ej men jag blev väldigt glad och ska fundera på saken över helgen. Att bolla med Baddaren är alltid bra så det ska jag göra.

Träning då? Lite grand. Jag har varit väldigt seg i kroppen och det kan nog vara så att det har haft med gräspollen att göra. Jag har inte hunnit springa sen regnet kom i går morse men jag sprang just i går morse. Och det var segt. Jag sprang i tisdags morse och det var jättesegt. Jag var i Väsjöbacken i onsdags tillsammans med goa vänner och Baddaren men det funkade inte alls. Jag hann med två långsamma vändor innan jag var helt skakig i benen och då är det inte som det ska. Jag visste redan innan att jag kände mig svag men man måste pröva. Och en gång är ingen gång, därav två innan jag kastade in handduken och ägnade resten av tiden till att heja. Nytt försök i morgon. Känns som ett lämpligt sätt att börja födelsedagsfirandet på. Jag ska köra minst ett pass i veckan i den där jädra backen och två vändor kan inte räknas som ett pass, det räknas som ett försök. Nu lär det väl regna i morgon och då vet jag i alla fall att det inte finns några pollen! Regn är betydligt lättare att parera än pollen… Dessutom fyller jag år i morgon och då måste det ju gå bra så att jag orkar äta mycket tårta på kvällen.

piggy

Ha det,

Mackan

 

Löpning bland kullar och berg!

Eftersom jag för tillfället tränar för bergslöpning känner jag att jag vill dela med mig av en text jag skrev för fyra år sen så ha överseende med viss inaktualitet för jag har låtit den vara ograverad.

Norrmännen har sina motbakkelöp, sydeuropéerna sina längre bergslopp och britterna har sina fell runs. Där britterna säger fell säger vi fjäll men alla som varit i England vet att det knappast är frågan om fjäll utan snarast det vi skulle kalla för kullar eller mindre berg. Här i Sverige har vi några tävlingar som skulle kvalificera som fell runs men det är – än så länge – bara ett fåtal. En tävling som AXA Fjällmaraton växer stadigt i popularitet och bor man i Stockholm har man möjligheten att springa Rogers Bergstävling som arrangeras flera gånger per år av Stockholms Långdistansklubb eller Stockholms Brantaste som startade i år. Ett alternativ mycket längre norrut är Björkliden Arctic Mountain Marathon, BAMM och det finns även några backtävlingar i form av lopp som Ryfjället Upp, Hackmora Bergslopp eller Ramundberget Challenge.

Det första bergsloppet som finns noterat i böckerna ägde rum i Skottland år 1040 och arrangerades av kung Malcolm Canmore för att vaska fram duktiga budbärare. Den tävlingen gick upp och ned för berget Craig Choinich och vanns av den yngre brodern MacGregor trots att den äldre brodern drog av honom kilten, berättar Thor Gotaas i ”Löpning en världshistoria.” Mer allmänt populärt började fell running bli under 1800-talet och uppe i byn Grasmere har det under den årliga festivalen sprungits ett fell race ända sedan 1852 enlig http://www.grasmere.com. Det blev en tradition att hålla tävlingar i samband med marknader och fell races var en av dessa tävlingar där herdar gärna mätte sina förmågor att ta sig över kullarna mot varandra. Herdarna försvann men bergen och kullarna finns kvar och i dag är det löpare som kanske är trötta på hetsiga terränglopp eller hårda landsvägslopp som hittar in bland bergen.

Det kanske låter slitsamt att springa uppför berg men faktum är att uppförslöpningen är väldigt skonsam för benen. Det blir inte alls samma stötar som under normal löpning och den är därmed bra mycket snällare för lederna. Utför kan det däremot vara tufft och det gäller att ha en bra teknik. På det hela taget är det enormt bra träning i och med det varierande underlaget. Många vittnar om att de inte blir lika muskulärt slitna efter den här typen av tävlingar jämfört med landsvägs- eller bantävlingar.

Backtävlingarna börjar växa till antalet i Sverige men är det någonstans där det formligen exploderat är det i Norge. För cirka tio år sen var antalet motbakkelöp i Norge till antalet ungefär lika många som nu i Sverige, men 2012 kunde de räknas till över hundratalet och man räknade då med kanske över 50 000 starter enligt dagsavisen.no. Även om backarna har alltid funnits i Norge är det först de senare åren som den stora massan har hittat till denna skonsamma tävlingsform och sedan 2005 arrangeras norska mästerskap lydande under det norska friidrottsförbundet. Några som snabbt anammade den här tävlingsformen var skidåkarna och många av de tidigare norska toppskidåkarna har nått fina framgångar.

I sagolandskapet med fjordar och fjäll är det lätt att hitta långa sammanhängande backar men även om ett äkta motbakkelöp alltid följer samma enkla princip att ta sig först upp till toppen varierar tävlingarna till sin karaktär. Vissa har segertider på 5-10 minuter medan andra är enorma stigningar där det tar över timmen för segraren. Trots att man inte har bakgrunden som skidåkare eller orienterare med stark motor kan man komma upp till slut, för kan man gå på tur i fjällen kan man ta sig upp för en lång backe. Som belöning får man en fantastisk utsikt som delas av alla oavsett hur lång tid det tog upp och sen får man en fin promenad ner i trevligt sällskap.

20120818_131126
En bit upp på vägen till Skåla

 

Skåla Opp kallas av arrangören för Nordeuropas tuffaste motbakkelöp och går i Loen. Toppen på berget Skåla med sitt kända runda torn från 1891 har alltid varit populärt att bestiga och 2002 arrangerades den första upplagan av tävlingen. Det var då totalt 360 deltagare men har nu vuxit till 1780 deltagare och 2012 blev tävlingen för första gången direktsänd i norsk webb-teve av NRK. Skåla är med 1848 meter det högsta berget i Norge som har foten nere på havsnivå och det är en utmaning som är svår att motstå. Tävlingsklassen är begränsad till 800 deltagare och var 2012 fullt flera månader i förväg. Även om alla får plats bra den första delen av banan blir det snabbt smalare stigar som ringlar sig uppför berget. Innan starten går klockan tio tipsar speakern om att den tidigare världselitskidåkaren Odd-Björn Hjelmeset tycker att när man väl kommer upp på 600 meters höjd är det värsta gjort och man kan börja njuta av utsikten. Vi är överens om att utsikten är magisk men det är en lång väg kvar när man kommit dit. En lång och stundtals väldigt brant väg. På vissa ställen går det bra att springa om folk men på andra är det bara att snällt rätta in sig i ledet. Stämningen är riktigt god och på fem ställen längs banan står tappra funktionärer och delar ut sportdryck och vatten, och det behövs för med minst 2,5 kg obligatorisk packning på ryggen blir det svettigt. Detta trots att temperaturen gradvis sjunker och att vi bitvis tar oss över snötäckta partier.

2015-07-20 10.53.30
Bitvis är det riktigt brant på vägen!

Motionsklassen har startat mellan sju och nio på morgonen och ju längre upp på berget vi kommer, desto fler av dem passerar vi och många hejar glatt. Tävlingsklassen innehåller en del riktigt duktiga elitlöpare men motionsklassen är desto mer blandad och de yngsta är inte mer än 7-8 år gamla. Åttaåriga Oda Förde från Bergen genomför loppet för andra gången och är på ett strålande humör. Hon har tagit sig upp till toppen på cirka tre timmar men vet inte om hon ska bli bergslöpare när hon blir stor. Glädjen går dock inte att ta miste på.

SkalaWeb037
Oda på väg ner igen!

En mer meriterad kvinnlig deltagare är Kirsten Marathon Melkevik, tidigare vinnare av Stockholm Marathon och Göteborgsvarvet. Hon har sprungit Skåla Opp vid flera tillfällen och trots att maratonlöpning är hennes specialitet är hon en av Norges bästa motbakkelöpare med en tredjeplats på EM och en fjärdeplats på VM som största meriter. Det låter lite motsägelsefullt men snart förstår jag hur det hänger ihop. Hon berättar att hon sprang Skåla Opp även under sina snabbaste maratonsäsonger. ”Jag använder väldigt mycket backlöpning för maratonträning”, säger hon och fortsätter, ”jag blev snabb och musklerna tålde enormt mycket plus att jag aldrig hade ont någonstans.” Det går alltså att kombinera de vitt skilda tävlingsformerna och Kirsten berättar vidare att hon tränat mycket i typer av backar det går att hitta även i Sverige. ”Tre och en halv minut upp och sen ner igen.”

Den snabbaste löparen i tävlingen, Ahmet Arslan från Turkiet, vinner på det nya banrekordet 1:07:06 och får för det över 100 000 svenska kronor i prispengar men alla resultat uppskattas. Beviset är när segraren i klassen över 75 år, Magne Örja, hoppar upp på prispallen. De applåder han får är helt i särklass.

I Storbritannien är sporten så stor att den sedan 1970 har ett eget förbund, Fell Running Association (FRA) med mängder av anslutna klubbar och ett regelverk om vad som gäller för att en tävling ska få klassas som ett fell race. Om regelverket uppfylls klassificeras loppet som ett ”Official FRA Fell Race” och hittas i tävlingskalendern.

Att fell running är populärt i England kan delvis tillskrivas traditionen men en starkt bidragande orsak är nog att det är så lätt att arrangera dessa tävlingar. Med starkt lokal förankring handlar det om att komma överens med markägarna om att man får springa och sen behövs det ingen större organisation. Startavgifterna är låga eftersom inga vägar behöver stängas av, vilket är en betydande kostnad som arrangören annars inte kommer undan, och det finns en stark bas av lokala klubbar som ägnar sig åt den närbesläktade terränglöpningen. Duscha och byta om får man göra hemma och det behövs inga fina startbanderoller eller pampiga målgångar. Däremot bjuds det ofta på fika eller till och med mat och öl efteråt och det är nog det som gör att stämningen blir väldigt familjär.

I maj kommer säsongen igång på allvar eftersom kvällsljuset gör det möjligt att arrangera tävlingar även under veckodagarna. Även om rötterna för sporten snarare ligger i Skottland och uppe i Lake District är det i Peak District det arrangeras flest tävlingar, vilket beror på att det är fint och lättillgängligt för många. Det ligger i en pentagon bestående av Manchester, Leeds, Sheffield, Nottingham och Stoke-On-Trent. Området består av ett varierande landskap som i södra delen är kalksten och djupa dalar och med ett rutnät av murar på kullarna för att hålla fåren inne. I norra delen är det lite annorlunda med stora hedar, klippformationer och lite mer ödslig terräng.

DSC00285
Hedar och berg!

I trakterna av Sheffield springer jag min första tävling och miljön är fantastisk. Lång bort i horisonten ligger en vacker bergsrygg som ramar in landskapet på ett sagolikt sätt och just där går en tävling. Där vid det kända landmärket Higger Tor, en klippformation som majestätiskt vakade över dalen, springer vi och får som belöning samma fina utsikt som klippan. Som kontrast mot detta kargare landskap är det på tävlingarna nära Bollington grönt, frodigt och över det gröna sträcker sig stenmurarna som ett rutnät. I regn och dimma är det som att befinna sig i en Sherlock Holmes-roman och jag undrar om inte Baskervilles hund ska hoppa fram bakom en av murarna.

Med murarna kommer också ett annorlunda inslag i tävlingslöpning; en fårgrind mitt i en utförslöpa. Det blir tvärstopp och inte bara för mig utan vi får passera en och en. Mycket intressant och väldigt förvånande. Under ett av loppen passerar vi säkert 20 sådana öppningar och med lite olika öppningsmekanismer. Jag lär mig snart är att det är taktiskt rätt att försöka passera andra löpare innan grindarna eftersom man då får luckor till löparna bakom.

Gemensamt för alla tävlingar är att det är brant uppför, brant utför, bergskammar och ibland bäckpassager. Har man inte slipat på styrka, balans och tekniken i utförslöporna är man chanslös mot britterna för det här är något de kan. Det gäller att våga koppla loss förnuftet och verkligen våga släppa på med bra teknik. Då kan man ge dem en match.

DSCF3771
Det kan vara rätt brutal utförslöpning.

FAKTA: De brittiska tävlingarna graderas enligt A, B eller C följt av L, M eller S. Den senare bokstaven bestämmer längden som måste vara minst 19,3 km för kategori L och under 9,6 km för kategori S. Den förra bokstaven handlar om hur mycket stigning det är och även hur stor andel som är på väg. A har ett snitt på minst 76 höjdmeter per 1,6 km, är minst 1,6 km långt och har max 20 % på väg. B har minst 38 meter stigning per 1,6 km och att max 30 % av loppet på väg. C har minst 30,4 m stigning/1,6 km och max 40 % på väg och måste innehålla åtminstone lite genuin bergsterräng. Tuffast är alltså AL och lättast CS. Information om var och när tävlingarna går finns på www.fellrunning.org.uk och det är ofta anmälan på plats för en summa på 3-5 pund.

FAKTA: Allt du behöver veta om norska motbakkelöp hittar du lätt på http://www.kondis.no/motbakkeloep.127693.no.html

Ha det,

Mackan

Bakluckedricka

Dagens plan att åka till Väsjöbacken kändes som ett måttligt vettigt val för kvällsaktivitet. Två bananer och en gyros under en snabblunch var vad jag hade hunnit få i mig sen i går kväll och jag hade varit på jobbet sen sju i morse. Jag. Var. Jättetrött. Men ska man uppför ett jeffla berg om två månader så är det bara att bita i. Och kan Flåsmannen ta SM-silver på maran genom att spy och skippa frukost före start så vem är jag att klaga. Det blev som väntat skitjobbigt och det tänker jag inte tråka ut någon med men ni kan aldrig gissa vad som hände sen…

Jo T-Bone fiskade fram en kall burk Mer till mig ur bakluckan när vi kom tillbaka till parkeringen. Med päronsmak och den var rakt igenom fantastisk. Den bästa Mer jag någonsin druckit och det väckte minnen till liv för det här var inte den bästa bakluckedrickan men eventuellt den näst bästa. Och nej, jag räknar inte in skogsstjärnan från bakluckan på någon bil vid Rimjokks parkering i ungdomen utan jag tänker på något helt annat.

En gång för många år sen var jag, pappa, min farbror Fingal och min kompis Gamas och fiskade uppe vid Pärlälven. Det var en helvetiskt varm dag och när vi fiskar så fiskar vi så timmarna rann iväg. Till slut återstod att vandra några kilometer tillbaka till Fingals bil. Den som någon gång gått en heldag i fiskarstövlar i högsommarvärme kan nog ana att vi började bli rätt möra. Jag minns hela sekvensen som igår hur vi på slutet gick på en skogsbilväg i den stekande solen. Jag har inga minnen av att någon gnällde för fiskare gnäller inte annat än möjligtvis vid dåligt fiske. Eventuellt. Men en sak var säker och det var att vi var fruktansvärt törstiga. När vi kom fram till bilen och Fingal öppnade bakluckan så frågar han om vi vill ha Fanta. Bara sådär. Om vi vill ha Fanta? Vilken jeffla Fanta? Det låter ju lite för bra för att vara sant. Även bakluckevarm Fanta funkar när man är törstig. Men min Fingal var en man som använde skallen så när vi fick våra Fanta var den kall. Iskall. Gubben hade planerat och tagit med sig en kylbox med läsk. Det mina vänner var den godaste läsk jag någonsin druckit. Ur en baklucka. Helt oväntat. Som i dag!

IMGP0332

Ha det,

Mackan

Hoj hoj!

Jag känner att jag saknar en propeller. Det räcker liksom inte att likna Karlsson på taket för att man ska kunna flyga fram i skogen utan man måste baske mig ha en propeller. Det fick jag återigen erfara under dagens träning. Dags att köra Mårdhundsvarv och det kändes mer än lovligt segt att jogga bort till starten trots att temperaturen nu var behaglig. Kan det ha med alla ängar (läs gräs) att göra? Flåsig var jag i alla fall och flåsig var jag fortsatt under det första och långsammaste varvet. Det är så det ska vara. Ja, långsammast på det första varvet alltså. Inte flåsigt och långsamt.

Dessutom var förmiddagssolen väldigt intressant för även om det mest är skugga inne i skogen trängde den genom lövverk och grenar överallt och skapade väldigt skarpa skuggor och ljusfläckar. Det var nog mest fläckarna som var intressanta för det var som att hjärnan inte klarade av att skilja på stenar och fläckar. Löpningen blev spänd och stolpig och det är exakt tvärtemot mot börläget. Bara att kriga på och under nästa varv gick det drygt 10 sekunder snabbare per kilometer utan att ansträngningsgraden egentligen ökade. Det var snarare så att flåsandet minskade! Nu började det likna något och planen var att börja ta i på det tredje varvet. Det gjorde jag också men vid CP1 visade klockan att jag var bara tre sekunder kvickare än på förra varvet när jag tyckte att jag sprang kontrollerat. Fel, fel, fel. Det här var ett exempel på hur man verkligen inte ska göra. Uppenbarligen la jag på kraft men fick ingen fart av det.

Jag spände mig.

Jag var i alla fall medveten om det och lyckades slappna av lite bättre och fick till en förbättring över varvet med fem sekunder per kilometer. Nu var det bara ett varv kvar och jag kände mig oväntat hoppfull för att vara ett sistavarv. Och det var nu jag behövde den där satans propellern. Vid CP1 hade jag tillskansat mig ett försprång över mig själv på hela tio sekunder vilket då skulle motsvara cirka 13 sekunder/km över varvet. Strålande! Nu tryckte jag på i vad jag själv upplevde var både snabbt (nåja) och kontrollerat (nåja) och sen sa det plötsligt pang och jag låg ner. Något hade blivit skuggat och där jag trodde det var en liten sänka var det en liten upphöjning och då ligger man platt på marken med blodvite både här och där.

Hoj hoj!

Hade jag haft den där propellern hade det här kunnat undvikas. Jag upplevde det som att jag var snabbt  uppe på benen men hela mitt försprång var borta och jag låg efter den motståndare som bestod av mig själv. Dessutom stumnade jag rejält av fallet och fick slita som en gnu för att komma ikapp och förbi mig själv. Men trots allt en rätt bra gnu. Inte en dassig gnu som blir uppäten längst bak i flocken när lejonen jagar. För när man ska springa ute i det riktiga livet gäller inga ursäkter utan det är bara att bita ihop och springa om man inte ska bli uppäten. Ja, fiktivt uppäten i alla fall. Så jag var rätt nöjd med att lyckas få till en progression genom hela serien trots ett hårt fall. Visst ömmade det både här och där när jag vilade upp mig inför nedjoggen och jag var i stort behov av den där propellern för att flyga hem. Men hem kom jag och även om jag kan konstatera att det går fortsatt långsamt så går det inte fullt lika långsamt som för en månad sen. Kan jag hålla i den här trenden kan jag nog slippa behovet av propellern och dessutom klara mig från att bli uppäten i Frankfurt i höst.

20080504(001)
Ett annat pass med samma utfall!

Ha det,

Mackan

Rättvis idrott är en chimär

Igår avgjordes svenska mästerskapen i maratonlöpning under Stockholm Marathon och det fick mig att fundera på rättvisa inom idrott och min föga överraskande slutsats är att den rättvisan finns inte. Till att börja med har vi genetiken och dom ekonomiska förutsättningarna. Kortväxta blir inte framgångsrika höjdhoppare och sporter som triathlon som är väldigt ekonomiskt intensiva är förbehållet den rikare delen av världen, men nog om det. Det är så uppenbart att det behöver vi inte resonera om här även om det senare ämnet kan diskuteras när vi pratar om konkurrens rent allmänt.

Sen finns det sporter som fotboll och löpning där det finns en hygglig möjlighet att slå sig fram på ren talang och hårt arbete. Fotbollen är ett kapitel i sig med diskussionerna om ekonomisk dopning i klubbar. Har man inte ekonomiska muskler så är det näst intill omöjligt  att komma någonvart som klubb. Satsar på du på talangverksamhet i Sverige så suger större klubbar ändå upp dom och man får finna sig i sin plats i näringskedjan. Det finns en naturlig ordning i den näringskedjan och det är något som alla verkar acceptera.

Löpningen då? Världens enklaste sport. Ja du får jobba dig upp i den näringskedjan också. Är du nog bra på skoltävlingarna nere i Afrika kommer någon att vilja tjäna pengar på dig och då kan du själv tjäna pengar och få hjälp att komma ut och tävla. Agenterna driver inte sin verksamhet av välgörenhetsskäl men med hjälp av din talang och deras muskler har du i teorin en chans till win-win.

Åter till det svenska mästerskapet i maratonlöpning som utspelade sig under gårdagen. En liten tillställning i ett stort format och hur rättvist är det? Har alla samma förutsättningar när dom ställer sig på startlinjen? Om vi bortser från att Stockholmslöparna har fler kompisar längs banan så är det faktiskt relativt rättvist. En viss orättvisa finns där de som råkar ha kompisar som vill agera hare en bit av distansen kommer att få en klar fördel om det blåser. Som igår. En annan orättvisa kan vara att vissa nog dessutom har snabba kompisar som ligger på samma nivå som dom själva och då kan man samarbeta. Det är en beprövad taktik att man samarbetar en viss del av sträckan och sen är det var man för sig själv när det börjar dra ihop sig. Funkar sämre när man inte känner någon och blir mer utlämnad åt turen att hitta en bra klunga. Och ju högre upp man är i fältet desto svårare är det att hitta klungor.

Okej, vart är jag på väg med det här inlägget egentligen? Jag jiddrar ju faktiskt bara om sånt som för en tävlingslöpare är rena självklarheter. Det är klart att det inte är rättvist men det är någon sorts accepterad orättvisa som man får acceptera och anpassa sig till. Gilla läget eller byt sport! Men igår var det lite speciellt under vårt svenska mästerskap och det var att David Nilsson var anlitad som hare, framför allt till Musse. För att få rätt fart på loppet anpassat till Musse så skulle David hara. Det stod i både DN och SvD och David skriver själv efteråt.

Deltog som farthållare i dagens Stockholm marathon där jag skulle se till att löpningen flöt på jämnt och fint där framme i täten, i första hand åt Mustafa Mohamed.

Det är inget snack om saken om att Musse var den starkaste svensken i startfältet och det är ju jätteschysst att arrangören ser till att bädda för en rolig tätstrid och banrekord i Stockholm Marathon men det pågick ju faktiskt ett svenskt mästerskap också! Är man den starkaste löparen löper man onekligen risken att vara den som drar resten av fältet och det är inte så fördelaktigt. Rättvist? Nej. Men det är just det som är tävling man mot man eller kvinna mot kvinna. Man springer efter sina förutsättningar och det är det jag älskar med racing. En något svagare löpare på att själv hålla upp tempot kan i stället springa smart taktiskt och sen avgöra på slutet. Det skapar den där härliga ovissheten som är just idrott. Det är därför jag älskar mästerskap och är måttligt intresserad av galor. Det är det som är idrottens själ på något sätt.

Jag är rätt säker på att Musse hade vunnit maran ändå i går men hade vi kanske hade fått se en tävling där farten inte hade dragits upp såpass i början. Vi kanske hade fått se ett SM med mer spänning? De svenska löparna bakom Musse hade kanske fått det helt annorlunda bäddat för sig och det kunde gett ett annat utfall. Jag brukar tycka att mästerskapslopp i löpning börjar närma sig så mycket rättvisa man nu kan få men att en löpare av arrangören får en dedikerad hare, det är på andra sidan rättvisegränsen. Låt oss slippa det här i framtiden. Jag har inte lyckats hitta någon regel mot det men jag tycker att det är moraliskt förkastligt.

Jag avslutar med att berätta en liten anekdot från lägermästerskapet på ett förbundsläger i orientering för sisådär 35 år sen. Jag kom tvåa men det visade sig att killen som vann över mig med några sekunder hade fått aktiv hjälp av en kompis när han var på väg att missa en kontroll. En ledare noterade det och utropade mig till den moraliska segraren efteråt. Nej jag är inte bitter. 😉

Jag väljer dock att slänga upp bilden på tvåan i SM-klassen här nedan i stället för den överlägsna segraren i samma tävling.

Laser

Ha det,

Mackan