Rätt in i Mordor

Plötsligt var det varmt igen. Det var ju trevligt i går kväll när jag satt ute på altanen och det var småtrevligt i morse när jag sprang till jobbet. 12 grader varmt när jag sprang hemifrån och det kändes rätt lagom i några kilometer. Så lagom att jag lyckades missa tåget som jag borde hunnit med efter en mile. Normalt sett brukar jag spätta på lite om jag är sen men nu lallade jag fram i 4:45/km och då missade jag tåget med en halvminut. Inga problem med det utan jag sprang sonika iväg till en annan linje på Roslagssnöret och prickade ett tåg perfekt. Svettades som en gris mina få minuter på tåget men när jag hoppade av och sprang vidare kändes det bra. Jag ökade gradvis tempot och plötsligt cyklade det upp en tjej bredvid mig som berömde mig för just tempot. Det visade sig vara hon som skötte anställningsintervjuerna när jag sökte jobbet på Verket och det var mycket trevligt att få springa och tjöta lite. Då glömmer man lätt detaljer som att det är varmt.

Ja, ja. Jag vet att man som svensk inte ska tycka att det är varmt en sommarmorgon men jag formligen dröp av svett. Det är ett faktum och inte en åsikt. Under förmiddagen insåg jag att jag hade förlorat väldigt mycket vätska och åtgärdade det. Senare under lunchen insåg jag att det var varmt ute och eftersom jag tänkte springa backar i morgon och redan hade fått några extrakilometer på morgonpasset tänkte jag att jag nog borde ta bussen hem. Detta tyckte Baddaren var en väldigt klok idé så jag bestämde med Ölmannen att vi gör sällis på bussen. Det var bara ett litet problem. Det verkade som att bussarna inte ville gå. Någon trafikolycka eller något. Nu råkade jag vara ombytt eftersom jag kände att splits och tisha var ett bra klädval för hemfärden och då valde jag att springa. Det kändes som en relativt bra idé jämfört med att vänta på buss som kanske inte kommer. För att slippa en massa varm asfalt tänkte jag dessutom att jag kan springa in till stan och sen ta en sväng längs Brunnsviken på min väg hemåt. Det kändes som en relativt bra idé i flera kilometer.

Sen började jag bli varm. Jättevarm. Sen blev jag ännu varmare och Stockholms stad kändes mer som Mordor än som Stockholm. Som tur var träffade jag CRS-Mia inne i stan och fick två minuter av alibipaus men sen var det bara att fortsätta. Nu började jag undra om jag skulle komma hem överhuvudtaget. Läpparna smakade salt och metall och jag var bra sugen på att ge upp och promenera men jag skulle hämta Baddaren vid en viss tidpunkt och tidplanen höll inte för gång. Det var faktiskt genomvidrigt och den enda tacksamhet jag förmådde känna var över att jag inte ska springa maran på lördag. Tack gode Gud! Jag kom till slut hem och då kände jag mig som en kokt hummer och oj vad jag tackade mig själv för mitt lager av Mountain Dew som ligger (låg) i kylen. Väl på altanen med någon liter kall vätska i magen började jag känna mig som en hel människa igen. Värmen är fantastisk när jag får vara i stillhet i skuggan och har ordentligt med dricka. Under rörelse med ryggsäck på ryggen är det Mordor och inget annat. Jag misstänker att jag kommer att få betala för eftermiddagens extrasväng i morgon men då blir det nedcabbat och då är det trots allt betydligt mer hanterbart.

cropped-10492103_10203553627654896_8156405016851633085_n.jpg

Ha det,

Mackan

Annonser

Jämnt i maratonstatistiken!

Som ett moln har bristen på uppdateringar i maratonstatistiken hängt över mig i ett par månader! Under hela den stora maratonmånaden april rasslade det in resultat men jag har verkligen inte orkat ta tag i det förrän i dag. Skulle egentligen sprungit långpass men jag var (är) helt sopslut i kroppen när jag vaknade i morse och eftersom det inte kom någon bättring så tog jag tag i administration i stället.

I min enfald tänkte jag att det skulle gå fort men när det dyker upp några debutanter på listan drar tiden iväg. Ok om debutanterna hette sånt som Styrbjörn Silfverstolpe och vore klubbanslutna, då skulle dom snabbt vara inne i rullorna men det gör dom ju inte alltid. I stället dyker det upp såna som Johan Svensson och har sprungit något obskyrt lopp utan åldersinfo och inget mer bestämt än att dom kommer från Sverige… Jag vill ju ha statistik på ålder och klubbar också. Eller om dom nu är klubblösa. Att då börja leta efter vilken av alla Johan Svensson det är i Sverige tar löjligt mycket tid. Det brukar gå till slut men i dag fick jag faktiskt ge upp på en löpare och sätta honom som klubblös och född år noll.

Nu är jag äntligen färdig för dagen och så ikapp jag kan vara. Det har säkert smugit sig in något fel men då får det vara så. Jag har en trogen skara av listläsare som brukar mejla in sånt som är inkorrekt och med tiden rättar det upp sig. Det som slår mig efter dagens övningar är annars två saker. En nyhet och en reflektion som jag gjort tidigare. Reflektionen är att snabba tider gör man utomlands. Innan Stockholm är sprunget så är det på kontinenten man levererar sina tider!

Det som är mer av en nyhet är att tjejerna är nästan lika många som killarna på listan. Hade det inte varit för att killarna vann med 5-0 i Rotterdam hade det varit ruskigt jämnt. Kul! Jag antar att killarna kommer att dra ifrån hårt i Stockholm om två veckor men där är dom ju också några fler. Jag ska försöka att inte släpa med den uppdateringen i flera månader! Är du nyfiken på detaljerna i statistiken så tittar du givetvis in på www.sapiens.se.

20130316_145931 (2)

Ha det,

Mackan

 

Realism ≠ Jante

Det här med sociala medier är ett intressant fenomen på så många sätt och en grej jag och många med mig har lagt märke till är det ivriga påhejandet till allt möjligt och omöjligt. Det är jättekul att vara den som tror att allt är möjligt och jättekul att få höra att man klarar av allt. Men man klarar inte allt bara för att man säger att man ska göra det. Och man måste inte heja på allt utan man kan vara realist ibland. För vem skrapar upp spillrorna hos den som misslyckats? Vissa tar misslyckandet på rätt sätt men jag tror inte att alla gör det. Dessutom har misslyckanden en tendens att inte dyka upp i flödena, än mindre med bra analyser om varför något inte gick. För det är okej att misslyckas, det är så vi kommer framåt.

Det som jag tänker på handlar självklart om något inom min egen domän, träningen. Med jämna och ojämna mellanrum dyker det upp folk med storslagna planer. Det har varit allt från direkt otränade motionärer som ska upp på Mount Everest inom något år till VM-mannen, som han kallades, som skulle nå världseliten på maraton på bara några år. I det senare fallet dessutom med en blogg som gick att följa och det var ju intressant. Skulle en snart medelålders man kunna göra under 2:10 på maran på några få år från att ha gjort 37 minuter eller något liknande efter ett par års träning? Jag tillhörde dem som tyckte att det var orealistiskt och ställer man sig på den sidan staketet kommer någon spela jantekortet rätt snart. Är man inte med så är man mot och det av missunnsamhet! Frågan är bara vad syftet med en sån missunnsamhet skulle vara? Det är skitkul när folk lyckas. Det inspirerar som tusan och det finns ingen vettig anledning till att inte vilja se folk lyckas om det inte är såna som lyckas genom att trampa på andra.

Men, och här kommer ett men. Man kan ha stora planer och mål men när planerna missar en massa parametrar av relevans blir det inte mål man jobbar mot utan drömmar. Om jag påpekar vilka svårigheter man bör ta hänsyn till är det inte jantelagen som slår till utan det handlar om viss erfarenhet och av omtanke till personen. Det är jättefint om man vill gå från noll till hundra på väldigt kort tid men om man inte har förberett sig för den accelerationen finns det väldigt stor risk att man kraschar hårt. Och gör man det så finns det en tendens till att drömmen går fullständigt i kras. Vi har alla olika fysiska begränsningar och kan gasa lite olika men varför inte göra en nulägesanalys och planera sunt.

Delmål. Avstämningar. Justeringar.

Jag skulle kunna sätta upp målet att vara världsbäst på maraton om ett år men det är inte realistiskt bara för att jag säger det. Någon kanske hejar på och tycker att det är ju skithäftigt, en ny superlöpare från Sverige. Allt jag skulle behöva göra är att träna 30 mil i veckan inklusive en massa kvalitetspass. Jag kan ju redan springa några hundra meter eller kanske en kilometer i 2:50/km. Hur svårt kan det vara? Det är ju bara att bygga på den sträckan.

Jo jag kan redan nu tala om vad som skulle hända. Säg att jag skulle klara träningsmängden i några veckor? Hur skulle min kropp reagera på det? Med största sannolikhet skulle jag vara helt urlakad och på gränsen till en skada!  Ja men det vet du inte kanske någon säger! Nej det vet jag inte, det handlar om sannolikheter baserat på egen och andras erfarenhet. Skulle jag göra en fullsatsning så skulle jag behöva trappa upp kontrollerat och baserat på erfarenhet skulle det ta tid. Det är något jag faktiskt skulle kunna göra och sen låta resultaten bli vad dom blir. Jag sätter en plan för att bli mitt bästa och sen ser jag hur långt jag når. Jag är medveten om att det kommer att vara jädrigt tufft mentalt och fysiskt. Jag är medveten om att baserat på min ålder och mina tidigare resultat så är sannolikheten att jag blir världsbäst väldigt liten men den medvetenheten gör att jag behöver inte bli knäckt om jag inte når målet. Eller visionen skulle jag nog snarare kalla det. Om jag själv inte har den här erfarenheten av hur svårt något kan vara är jag faktiskt tacksam för att någon annan talar om det för mig.

Och varför det är svårt…

Jag är väldigt tacksam om någon gör en verklighetskoll på vad jag ska företa mig. Vill jag ändå försöka är det mitt val. Jag ser det inte som att någon försöker döda mina drömmar. Jag har haft mål som andra tyckt varit orealistiska men som jag ändå klarat. Jag måste inte ge upp för att andra tycker att det är svårt eller omöjligt men lyssnar jag inte på varför kan jag inte justera mina planer. För det kanske är så att dom har något att tillföra som jag själv inte tänkt på och som hjälper mig. Det är verkligen inte jantelagen som kickar in bara för att man slänger in en gnutta realism och erfarenhet i ekvationen. Hellre det än att alla bara hejar på utan att reflektera. Ibland finns det begränsningar som jag inte själv har tänkt på. Gemensamt för många av de lite mer galna planerna är bristen på återkoppling om hur det gick med dom. Jag antar att det är många som går i stöpet rätt snart. Det hade varit intressant att få veta varför men jag har full förståelse för att det är roligare att skriva i medvind.

Jag vill avsluta med att påpeka att det är betydligt vanligare att folk begränsar sig i vad dom kan åstadkomma. Jag gillar att tänka ”Hur svårt kan det vara?” och att det här klarar jag inte – än. Det finns så mycket möjligheter och när folk säger att dom inte kan så menar dom oftast att dom inte har lust att lägga ner det jobb som krävs för att nå något. Det borde jag nog skriva om nästa gång för det är trots allt oerhört mycket som är möjligt om man anstränger sig. Med en realistisk plan och en stor portion tålamod!

vinnie
Ingen dröm är för stor!

Ha det,

Mackan

Älska framsteg!

Jag måste erkänna att jag var lite stukad efter Skattjakten men man måste ändå ta hand om sitt lag så för att sprida lite glädje hade alla lagmedlemmarna ett ex av Löpträning mitt i livet med dedikation i på skrivbordet när dom kom till jobbet i går. Det kändes väldigt bra och mottogs tacksamt! Sen hade jag tänkt mig några vändor i Väsjöbacken efter jobbet men det gick bara inte. När jag får pollenchocker tar det hårt på kroppen och jag sov som en klubbad oxe natten mot fredag. Jag kände mig som en klubbad oxe när det var dags att åka från jobbet och det verkade bara dumt att stressa kroppen igen i går så det blev vila. Men det fick räcka med en dag och i morse var jag och T-Bone på plats i backen. Jag hade sovit som en klubbad oxe natten mot lördag också och när klockan ringde fattade jag ingenting. När jag väl fattade varför klockan ringde ångrade jag dagens planering bittert. Vi skulle dock vara på dop inne i stan runt lunchtid så det fanns inget annat val än att pallra sig upp.

Jättetrött

För att kompensera att jag fortfarande springer ett blygsamt antal backar blev det återigen en rejäl uppvärmning. I backig terräng. T-Bone flåsade rätt rejält redan där och min egen kropp ville bara sova. Normalt sett är jag ju rätt pigg när jag springer till jobbet tidigt på morgonen men då har jag en nära förestående tid att passa och jag tror att jag helt enkelt skiter i att känna efter. Autopilot. Nu var det ingen autopilot alls och när vi kom fram till backen var jag skeptisk. Det var dock betydligt svalare i dag och det borde innebära mindre pollen men jag var dessutom rövtrött. Jag hade egentligen velat öka antalet vändor i dag men tiden var begränsad och det finns fler vägar till Rom. Jag vet vilket tempo som känns realistiskt att nå tills det är dags för Skåla och jag vet hur många vändor jag bör klara i slutändan och då finns det två val. Antingen stabiliserar jag mig nära rätt tempo på ett fåtal vändor och sen ökar jag gradvis antalet vändor. Eller så börjar jag med rätt antal vändor och jobbar ner tempot mot måltempot sakta men säkert.

Det är roligare med fort än med långt…

Ja eller så kan kan jag försöka öka på både ledder samtidigt men det brukar bara funka precis i början. Normalt sett så brukar det bli en liten temposänkning när antalet ökar även om det just i år inte har blivit det. Än. Sen får man jobba ner tiderna igen på nästa nivå.

Dagens utfall då? Jo det gick faktiskt jättebra. Jag var så seg att målet var primärt att hålla samma fart som senast. Nu hade jag en chock bara två dagar bort så det hade varit kaxigt att sätta något högre mål. Sen ville jag gärna varva T-Bone. Utfallet blev faktiskt att jag halverade avståndet till fartmålet i augusti och fortsätter det så här har jag det realistiska måltempot inför Skåla i kroppen redan om några veckor. Och jag varvade T-Bone. Det är jag jädrigt nöjd med. Nyfiken som jag är blev jag tvungen att bearbeta data så jag slängde in målet samt mitt minne av ungefärliga tider när jag var som starkast under åren 2008-2011 och tryckte in en logaritmisk trendlinje mot dom tiderna. Då får jag en hygglig uppfattning om hur jag bör utvecklas. Det blir ju lite lustigt med trenden eftersom den pekar mot fiktiva värden som jag inte vet om jag når men det ser fint ut i grafen. Det jag vet med mig är att har jag bara tempot i mig om 4-5 veckor så kommer det här att gå vägen om jag håller mig frisk. Bara vetskapen om att jag har några veckor uppe i Lappland där det kommer att tuggas rejält med höjdmeter varje vecka gör att jag tror på det. Dessutom mår hälen riktigt bra efter de senaste veckornas övningar!

Jag kan inte låta bli att tänka på när jag våren 2008 inte riktigt klarade av den målfart jag hade satt för höstmaran ens på en tävlingsmil. Men jag var nästan där och sen blev jag vassare vecka för vecka i ett halvår och på hösten satt den där på tävling och på halva sträckan på träning. Nu ska jag försöka sätta den på 2,5 ggr på träning men mot ett mer modest mål och träningen ska spegla 2/3 av faktisk sträcka/lutning. Det här ska gå och det är skitskoj att faktiskt träna målmedvetet igen! Jag bifogar en graf över tre faktiska utfall i förhållande till dit jag vill och var jag tidigare har varit. Nu ska den fortsätta att fyllas på. Vecka för vecka.

väsjögraf

Ha det,

Mackan

Björkarnas hämnd – del 77

Det börjar bli en följetong det här och jag ber om ursäkt för det men jag måste skriva av mig. Och det är min blogg där jag gör vad jag vill. Ha! Jag borde inte utsätta mig för såna här saker men vad gör man inte för konsten. Dags för jobbets årliga stafett, Skattjakten, och för att främja den goda saken med löpning föreslog jag för ett par månader sen att vi skulle ha ett lag på vår lilla sektion. Vi är åtta stycken varav en har kraftig ischias, en annan har andra ryggproblem och en tredje har ett svullet knä. Då återstod fem potentiella löpare och laget skulle vara fyra stycken. En anmälde aldrig något intresse överhuvudtaget och så var vi fyra kvar. Men alla övriga tre sa ja och vi hade ett lag! Två har aldrig någonsin sprungit så jag satte dom på ett träningsprogram och sen var det bara att hålla tummarna för att alla skulle hålla sig friska och hela. Själv visste jag innerst inne att det finns en anledning till att jag inte tävlar på våren. En stor anledning. Extra inte korta distanser så vad kunde passa bättre än 2.1-2.2 km terränglöpning i en park. Med lövträd.

Motorsåg någon?

Vi kan väl sammanfatta det som att jag är oerhört stolt över mina kollegor som ställde upp och tog ut sig fullständigt. Fan vad bra ni var! Jag tog också ut mig men på ett helt annat sätt. Benen kändes faktiskt rätt okej men det gick långsamt och hela andningssystemet fick jobba på max trots den obefintliga farten. Visst, jag är inte i bra form och jag hade ju på känn vad som väntade. Det har gått hyggligt att springa på morgonen men eftermiddagspassen har varit tuffa förutom den väldigt överraskande backlöpningen förra veckan. Det var dock inga träd i backen. I förrgår blev jag rätt slut i kroppen av att springa hem i 4:58/km och den farten matchade verkligen inte ansträngningen och jag vet av erfarenhet att det kostar mer i tapp för kroppen ju högre tempo jag håller. Så jag visst nog vad som väntade. Men jag var så jädra pepp att jag hoppades nog innerst inne på en överraskning.

Suppression is strong in this one…

Överraskning? Nej just det. Det kom ingen. Det blev nog ganska precis vad jag kunde förvänta mig. Men det svider i själen. Jag vill ju så gärna flyta fram. Det svider i löparsjälen. Så in i bomben. Jag tycker ju så mycket om att springa fort. På väg hem från det oerhört trevliga arrangemanget analyserade jag och kände att jag måste göra en helt ovetenskaplig graf över vad jag får betala för pris jämfört med normalfart/ansträngning i olika farter när pollenhalterna är höga. Den kan beskådas nedan. Att jag får betala ett annat pris som att jag hostade så att jag kräktes lite lätt en kvart efter loppet kan jag leva med och ta med i beräkningarna. Men fartpriset måste jag nog titta på innan jag springer med hög ansträngning. Varje gång. Då slipper jag bli besviken utan kan konstatera att jag tappar fart och det är ungefär så här mycket. Rent objektivt suger jag men jag suger inte lika mycket om jag vet att det finns förklaringar. Felmarginalen i grafen är framför allt att jag är osäker på hur den riktiga formen är men det får jag justera efterhand när jag vet. I lägre farter har jag hygglig koll på priset jag får betala men fort har jag ju inte sprungit på ett tag.

pollentappet

Hursomhelst, en stor eloge till Johan Södersten och gänget som arrangerade, jättekul att få snacka lite med Freddan som kom förbi samt att få träffa min favoritfogde LM. Som grädde på moset hade vi världens sötaste lagledare till laget, Minus. Och en jädra bra hejaklack och picnic. Jag brukar alltid säga att man ska ta med sig något positivt från varje tävling och dagens positiva i min egen löpning är att jag hade en riktigt rapp avslutning när jag kom ner på asfalten och bort från dom värsta träden och pollenhålen. Samt naturligtvis att jag avancerade från plats 74 till 73 trots att löparen före stack ut nästan fem minuter före mig.

2016-05-12 16.44.59
Lagledaren Minus

Ha det,

Mackan – Som snart tänker ta fram motorsågen och hämnas tillbaka

Integration i det lilla

Ingen har missat att det var djungelvärme även i dag och eftersom jag trots allt har lite sinne för mina svagheter och mina glädjeämnen valde jag att åka med Fransmannen till Kyrkbyn och springa hem därifrån. Det betyder skog och skog betyder skugga. Det betyder även att jag på ett naturligt sätt dels passerar en kallkälla och dels kan avsluta med bad vid min brygga. Det senare tillhör alltså glädjeämnen och jädrar vad glad jag blev när jag kom fram till källan. Jag var törstig som en björk i en balkonglåda. Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om. När jag kom till bryggan var den befolkad med asylsökande från flyktingförläggningen. Dom fiskade och tittade på mig med viss misstänksamhet när dom insåg att jag skulle bada. En liten kille såg oerhört förvånad ut men brast ut i ett stort leende när jag inte bara dök i utan simmade omkring en stund.

Badet var precis lika underbart som det är när man är rejält överhettad och vattnet höll mer eller mindre perfekt temperatur. Det höll inte syrianerna med om när jag frågade varför dom inte badade. Dom tyckte att det var hyggligt kallt vatten. För jag kunde inte låta bli att fråga när dom tittade så nyfiket på mig. För att förklara vad riktiga kallbad är visade jag en bild på mig själv när jag badar bland isflak vid glaciären i Norge. Huruvida jag blev idiotförklarad eller inte förtäljer inte historien men muntra blev dom. Det visade sig att killen som kunde bäst engelska kom från Damaskus och han tyckte att det var väldigt annorlunda men fint här i Stockholm och nu verkade fiske vara det nya intresset. Stolt visade han upp tre mörtar som han fått och som simmade i en hink.

Fiske är viktiga grejer.

Man imponerar inte på mig med mörtar men jag hade inte hjärta att berätta att mörtar är dassiga fiskar utan i stället förklarade jag för honom var han kunde få större fiskar. Han lyssnade väldigt noggrant och tackade för tipsen. Som sagt, fiske är viktiga grejer. Dessutom passade jag på att köra världens kortaste svensklektion för hela gänget när jag lärde dom att fisken dom fått hette mört. Givetvis fick dom upprepa ordet flera gånger och det var en nöjd skara som lärt sig namnet på sin första svenska fisk. Nästa gång ska jag lära dom säga gädda men det underlättar nog om jag har någon att visa.

Jag kan omöjligt svara på om mötet betydde något för dom men jag blev alldeles varm inombords efteråt. Dom har säkert hur mycket skit som helst att bearbeta men just i vårt möte var det nyfikenhet, glädje och tacksamhet jag upplevde från deras sida.

2015-08-01 14.41.22

Ha det,
Mackan

Dessa unga män…

Passade på att ta upp långpassandet i dag i värmen. Vet inte om jag hade någon sjuk längtan efter att återuppleva Bostonvädret men det var onekligen rätt likt. Jag valde i alla fall ett lugnt och jämnt tempo som jag höll hela vägen och det är nu det blir lite skoj. Lugnt och  jämnt var det verkligen och efter knappt en mil kommer en ung kille, 20-22 bast, ikapp mig och rusar om. Jag fortsätter i min fart.

Som en gammal traktor

Inget varvtal att tala om utan ett jämnt puttrande. Det tar dock inte mer än 600 meter innan jag är ifatt killen och eftersom jag springer i min fart så går jag också förbi. I samma ögonblick som jag är framför honom inser han att en liten trind man med bar överkropp är på väg att passera och rusar iväg igen. Han får rätt snabbt en lucka på 20-30 meter så det var en rejäl tempoökning han gjorde. Nu tar det faktiskt en kilometer innan jag är uppe jämsides med honom igen och jag är väldigt nyfiken på vad som ska hända. Hade jag inte haft så långt kvar på mitt pass hade jag nog inte kunnat hålla mig från att retas med honom och trycka på lite men det gjorde jag inte. Nyfikenheten min blev snabbt stillad för det väntade hände. Han stack. Jag märkte dock att kraften redan började sina för luckan blev liten och det tog bara 300 meter innan jag återigen var ikapp. Nu valde han att svänga in på en parallell stig men som skymdes något av träd och som på beställning, när han trodde att jag inte såg honom, blev det tvärstopp.

Själv fortsatte jag och konstaterade rätt nöjt att även om formen är långt borta och jag är ute på långpass så kan jag hålla mången ungdom stången. Jag var nästan på väg att säga till honom att chilla lite om han ska få ut något av passet men han lär sig nog. Eller inte. Det är inte bara yngre män som inte klarar av att bli omsprungna…

En förvånansvärt skön dag blev det i solen och som bonus träffade jag ex-landslagstjejen och fick en trevlig pratstund. Man får ändå ge värmen att man slipper stelna till av pauser! Och jag tålde helt klart värmen och pollenhalterna bättre i dag än för 20 dagar sen även om jag kände att det hade blivit tufft med 42 km. Dessutom är jag väldigt tacksam över att det är långt till nästa mara för långpass i värmen sliter duktigt på mig. Det har det alltid gjort och jag minns hur jag förbannade mig själv när jag tränade för Berlin och var tvungen att göra många långa pass i värme.

cropped-10492103_10203553627654896_8156405016851633085_n.jpg

Ha det,

Mackan