Etiketter

, , , , , , ,

Bakgrund

Förberedelserna för den här maran var långt från optimala. Jag tränade dåligt fram till årsskiftet men kom fint igång med (den sena) uppstartsträningen i januari och kände mig vid gott mod. Sen kom svininfluensan i februari som höll mig borta från träning i tre veckor och när jag kom igång igen var jag svag. Riktigt svag. Jag drogs med en kvardröjande hosta och fick ta det lugnt i ytterligare några veckor och de två långpass jag sprang var hemska. Dock fick jag till EN bra träningsdag veckan innan avfärd då jag i pollenfritt regn gjorde två pass på sammanlagt 29 km med snittfart på 4:38/km. Väl på plats i USA var det nya pollen som stökade till det och jag genomförde några få pass i Gloucester där ansträngningen inte alls matchade farten men med en bra trend. Jag borde nu kunna jogga mig genom maran utan fara. En vecka innan maran gick av stapeln körde vi dessutom genom banan med bil och den kändes kortare och snällare än vanligt. Det här skulle nog kunna funka om det inte blev torrt och varmt. Det var det dock redan dagen innan och sista joggen kändes förfärlig. Jag hade väldigt jobbigt med sex km morgonjogg och var både hostig och yrslig av pollen. Sex kilometer…

Maradagen

Vaknade upp pollentjock i svalget och blev orolig för starten men det lugnade sig med kaffe och slemlösande. Väderprognosen hade lovat 22-23 grader och strålande sol och när jag, El G och Ola i sällskap av supporten (Baddare,G-Fru och Gabrielle) promenerade upp till bussarna var det redan fint. Ja, för supporten alltså. Men jag kände mig riktigt sugen och tänkte att tar jag det bara lugnt kommer det nog gå bra. På bussen träffade jag en kvinna som hade tränat Alan Webb och då blev jag än mer sugen. Vi chillade i löparbyn uppe i Hopkinton och det var så inspirerande med alla löpare! På väg till starten tappade jag och Ola bort El G men träffade i gengäld Veronica och legendaren Monza. Jag fick i år inte stå i första vågen så jag vinkade av Ola och njöt av solen i ytterligare 25 minuter. Ja, jag tänkte att det var nog bäst att försöka se det positivt och så länge jag var lugn kände jag inte av några pollen. Det här skulle funka. Ett överlångt supportat långpass i sällskap av en massa andra löpare och hur mycket publik som helst. Vad kunde gå fel?

Mycket

2016-04-12 15.35.36

När startskottet smällde för min våg joggade jag så iväg. Det var inga problem att hitta den vanliga långpasslunken och det var just vad det kändes som, en stilla lunk. Men det var tungt trots att benen rörde sig i slowmotion. Det släpper nog.

Det släppte inte.

Det var varmt som i helvetet men lätt att svalka sig vid dom täta vätskekontrollerna. När jag hade sprungit 7-8 km började jag dock känna mig yrslig. Det snurrade lätt i skallen och det gick inte över. Dessutom bildades det slem och hosta och redan vid milpasseringen undrade jag om jag skulle få kliva av. Då hade jag gjort den första lätta milen på ganska precis 48 minuter. Ingen direkt sprint alltså. Strax efter elva km var det bara att ge upp springandet. Jag började promenera samtidigt som jag tog fram inhalatorn. Som tur var släppte yrseln sakta men säkert när jag promenerade och när jag räknade på det kände jag att jag kunde faktiskt promenera in på sex timmar. Det var ju inte så att jag hade något bättre för mig och det var ett strålande väder för en långpromenad. När det värsta lagt sig vågade jag mig på att jogga igen och efter ett par såna intervaller träffade jag på en trevlig svensk man och fick sällskap. Strax därefter joinade Olle Roos och jag hade sällis med dom båda innan jag kände att jag inte vågade jogga längre. Jag ville inte på något sätt riskera att missa en målgång med tillhörande rätt att bära den officiella jackan.

Så lunka vi så småningom…

På ett sätt kändes det som att tiden sniglade sig fram men på ett annat gick det fort och det var på grund av publiken som var lika fantastisk som vanligt. Helt jävla otroligt och innan jag visste ordet av var jag framme vid Wellesley och tusentals skrikande tjejer. Jag var lite för skakig för att vilja pussas med dom utan interagerade med näven i luften. Det fick liksom bli dagens signum. Varje gång någon skrek ”Mackan” eller ”Sweden” på mig (och det var ofta) så fick dom en tumme upp eller en uppsträckt kampnäve! Med efterföljande jubel. Efter halvmarapasseringen är det en del utförsbackar och då kom nästa lite märkliga sak, krampkänningar i vänster vad. Hur fan kan man få krampkänningar när man knappt rör sig framåt och dessutom inte ens är uppe i normal långpassdistans? Jag kan inte för mitt liv påstå att det sinkade mig men det var intressant. Det är nog så att det tar hårt på kroppen när den kämpar med både pollen, värme och löpning samtidigt. Ännu en anledning att ta det lugnt.

Nu längtade jag efter Heartbreak Hill. Ja, ni hörde rätt. Jag längtade efter den sista av helvetesbackarna och det var för att där skulle vår fina hejaklack stå. Förutom att interagera med publiken så räknade jag ner mot backen och äntligen kom markeringen för 20 miles och starten på backen. Högst upp stod våra fina tjejer och Baddaren vinkade som en vettvilling! Jag stannade till, drog en rejäl hostattack och språkade lite med dom innan jag fick min colaflaska och töltade vidare. Det är rätt lättlöpt här så jag kunde jogga på utför och gick i stället en del på platten för jag blev fortfarande yr när pulsen gick upp det minsta. Vinden från havet sänkte temperaturen lite och det hjälpte något och med fem km kvar tog jag en gel med dubbel koffein. Det gillade skallen men med tre km kvar inte magen. Kramper i den så det sjöng om det och nu blev det ännu mer promenad. När jag passerade Fenway Park visste jag i alla fall att jag skulle komma i mål om jag så skulle krypa. Jag kunde dock börja jogga lite igen men tog en sista gångpaus i backen upp mot Boylston Street. Sen sprang jag, på riktigt, hela sista 600 metrarna in i mål.

2016-04-16 18.25.34.jpg

Som belöning kunde jag korsa mållinjen med någon sorts värdighet men belönades också av kaoshosta och nära slemkräkning. En sjukvårdare ryckte tag i mig och undrade hur det var med mig men jag förklarade att det var bara pollenskräp och ingen fara. Sen fick jag till slut min medalj och tårarna var nära. Jag kom i mål. Jag kom i mål på en tid som även om den var 76 minuter över Bostonpers kändes just värdig. Det här var otroligt tufft men jag fick den målgång som trots allt var mitt enda mål. I världens häftigaste mara med världens bästa publik. Jag kom i mål. Jag kom fan i mål.

Epilog

Tillbaka på hotellet träffade jag mina vänner och dom hade också haft det tufft på sina sätt men ändå var vi alla på ett märkvärdigt gott humör. Vi hade trots allt gjort det och nu skulle det firas och firades gjorde det. Det blev en fantastiskt trevlig kväll och det vet jag att vi var överens om hela gänget. Mycket skratt, stoj och bra historier. Precis som det ska vara. Dagen efter var låren nästan lika griniga som efter en mara i full fart och det är nog helt enkelt så att det blir en jädra belastning när man summerar all stress på kroppen. Men jag vaknade nöjd. Väldigt nöjd. Tack hela gänget som gjorde den här helgen och dagen till ett fint minne för hela livet!

2016-04-15 12.04.46

Ha det,

Mackan

Annonser