Sista brevet från Amerika

Nu skrivs ju inte det här från Amerika men jag vill få våra sista upplevelser från resan på pränt ändå och det är alltid bäst att skriva medan minnena ligger nära i tiden. Vi avslutade vår resa storstilat genom att efter ankomst till Hyannis fortsätta norrut på Cape Cod. Min vän Örjan hade tipsat mig om att det fanns en stor sälkoloni uppe i Chatham och varför inte stanna till där på vår färd mot Provincetown? Sagt blev gjort och vi tog väg 28 genom South och West Yarmouth för att komma dit. Det återupplivade verkligen gamla minnen från när jag och Mårdhunden bott på båda platserna under vår turné 2009 och Baddaren fick lyssna på dessa minnen. Till exempel var jag sprang marafart i 3:40/km. Det hon fastnade mest för var dock den fantastiska minigolfbanan vi lirade på och vi bestämde oss för att ta en match där på vägen hemåt om vädret tillät. Det gjorde det inte. Aaaarrrrggh!

DSCN1099

Vi anlände till Chatham och då var bara frågan var sälarna var någonstans? Inte inne i staden i alla fall! Jag hade ändå forskat lite innan och körde på känn men en avstängd bro ställde till det och vi fick snurra lite innan det löste sig. Här skulle spanas sälar! Vi var inte ensamma och jag hade bråttom som tusan ut ur bilen. När vi kom ner till stranden sa Baddaren att det bara var 30 minuter parkering och att det var böter på 5000 dollar. Ja, ja, hon skojar tänkte jag och sen var det glömt. Som ett jehu for jag fram över stranden och konstaterade att sälarna flockades på andra sidan om ett litet sund. Men va fan, jag ville se dom på närmare håll och tänkte att vi får gå långt bort längs stranden för att hitta bättre sälar. Baddaren hakade på men började snacka om att vi var ganska långt bort. Jag kollade klockan och sa att vi hinner. Lätt.

Tjena

Efteråt ytterligare en stund hasplar hon ur sig att nu måste vi verkligen vända och jag går motvilligt med på det.

Tänk på att det är 5000 dollar i böter!

Vadå 5000 dollar? Du skojade ju.

Nej!

Jag insåg där och då att hon inte hade skojat och jag visste ju egentligen att det inte fanns en sportmössa att hinna tillbaka. Nu blev det bråttom och hälften av oss började springa. I sanden. I den väldigt lösa sanden. Fan. Jag sprang på och Baddaren promenerade bakom och jag kom fram ett antal minuter över de tillåtna 30. Ingen lapp. Jädrar vilken tur. Nu tog jag mig dessutom tid att kolla skyltarna och där stod det mycket riktigt en femma med tre nollor bakom. Och en liten punkt mellan två nollor. 50.00. Det är skillnad och det fick den lilla Baddaren höra. Men hon var mest upptagen med att ha roligt åt mitt ansiktsuttryck ute på stranden när hon levererade budskapet och hur festlig jag såg ut när jag hetsade fram över sanden. Samt vissa förmaningar om att jag kanske skulle lyssna lite bättre ibland. Doh, jag hade sälfeber!

Till slut fortsatte vi i alla fall norrut eftersom vi ville hinna njuta av kvällen i Provincetown och dessutom hade vi inte bokat något hotell där så det skulle fixas. Efter en mindre tvingad detour pga ytterligare en stängd bro kom vi fram och hittade fort ett hotell med ett ypperligt läge och som såg kanonbra ut. Men det såg väldigt dyrt ut och jag hade ingen koll på priserna på den orten. För er som inte varit i P-town så är det en speciell plats. Det hänger regnbågsflaggor överallt på byggnader och sist jag var där med Mårdhunden kände vi oss såpass obekväma att i stället för att övernatta och turista den gången nöjde vi oss med en fika och vände på klacken. Med Baddaren kändes det bättre och vi stegade in på hotellet. Där möttes vi av en fantastiskt trevlig man som ödslade all sin charm på mig. Han flörtade vilt och jag flörtade, nåja, tillbaka och fick 30% rabatt på ett deluxe-rum med jacuzzi och braskamin. Efter att han personligen följt med oss och demonstrerat rummet erbjöd han ost och vin i loungen, complimentary. Så jädra bra! Det var vi, ett stort gäng lesbianer på gruppresa och några gay-par som fick njuta av bra viner och goda ostar. Mycket, mycket trevligt. Vi somnade gott den kvällen efter turistande på stan och en sväng i jacuzzin med tillhörande brasa som hade glaset mot både badrum och sovrum. Snacka om att känna sig som ett kungapar. Frukosten dagen efter som också ingick i priset förtog inte den känslan. Nybakade muffins och en kock som lagade till valfri frukostmat från den menyn. Blåbärspannkakor är allt jag har att säga.

DSC04038

Dagen efter, som även var sista dagen på resan, skulle vi ägna oss åt pilgrimstornet och valspejande. Provincetown var den plats där de engelska pilgrimerna landade med Mayflower 1620. Pilgrimerna var engelska puritaner som ville starta ett nytt samhälle efter egna religiösa principer och Mayflower läste vi om i skolan. Spännande. Baddaren hade inte läst om just dessa pilgrimer i skolan och var kanske inte exakt lika överväldigad av museet framför pilgrimstornet. Men jag gillade. Och vi båda gillade att klättra upp i det 77 meter höga tornet. Just ja, som bonus såg vi en livs levande puritan klädd som hon var tagen direkt från 1600-talet och det var inte någon som tillhörde museet. Jag tror i alla fall att det var en puritan men tänk amishklädsel. Coolt!

Sen blev det valspanande. Vår trevlige värd på hotellet hade ritat upp två ställen där vi skulle kunna ha bra chanser att se valar. Vi var båda exalterade över detta och begav oss med bil mot den första platsen. Det var en bra bit att gå från bilen och vädret var nu bistert men nu hade vi båda valfeber. Det var inte många på stranden och med tung blöt sand var det tufft att vandra men vi mötte en ung kille på väg tillbaka från valplatsen och han hade sett valar. Yay! Till slut kom vi fram och vi spanade. Och spanade. Inte en val. Vi hade missat dom med en kvart/tjugo minuter. Även om vi båda är rätt uthålliga tog vind och regn ut sin rätt och vi tog oss tillbaka till bilen för färd till nästa valplats. Där fanns en parkering och en massa valspanare. Jag skickade ut Baddaren för att höra om någon sett några valar. Jodå, för en kvart sen. Såg vi några valar? Nä. Skitvalar.

Nu var det hög tid att börja återfärden mot Boston, det är trots allt en bit från P-town med bil. Planen var att åka på småvägar för att 1) passera Sandwich (gissa varför) och 2) sen ta oss till Plymouth. Det är nämligen den ort som pilgrimerna senare bosatte sig permanent på och det finns lite roligt att se samt en massa bra restauranger. Vi fick en lysande sista fish ‘n chips och lite mer pilgrimskunskaper. Om sanningen ska fram var Baddaren rätt trött på mitt prat om pilgrimerna vid den tidpunkten men det löste sig till det bästa och vi kunde besöka monumentet som var skapat ovanpå pilgrimsstenen som det stod 1620 på. Tyvärr låg den stora replikan av Mayflower inne i varv för renovering eller något så den missade vi men i stället hittade jag Swedish Fish i en av souvenirbutikerna. Bra så och vi kunde tryggt återvända hem. Med det sagt avslutar jag min långa berättelse om en otroligt fin och rolig resa.

2016-04-23 16.30.42

Ha det,

Mackan

Annonser

Boston – Not so strong

Bakgrund

Förberedelserna för den här maran var långt från optimala. Jag tränade dåligt fram till årsskiftet men kom fint igång med (den sena) uppstartsträningen i januari och kände mig vid gott mod. Sen kom svininfluensan i februari som höll mig borta från träning i tre veckor och när jag kom igång igen var jag svag. Riktigt svag. Jag drogs med en kvardröjande hosta och fick ta det lugnt i ytterligare några veckor och de två långpass jag sprang var hemska. Dock fick jag till EN bra träningsdag veckan innan avfärd då jag i pollenfritt regn gjorde två pass på sammanlagt 29 km med snittfart på 4:38/km. Väl på plats i USA var det nya pollen som stökade till det och jag genomförde några få pass i Gloucester där ansträngningen inte alls matchade farten men med en bra trend. Jag borde nu kunna jogga mig genom maran utan fara. En vecka innan maran gick av stapeln körde vi dessutom genom banan med bil och den kändes kortare och snällare än vanligt. Det här skulle nog kunna funka om det inte blev torrt och varmt. Det var det dock redan dagen innan och sista joggen kändes förfärlig. Jag hade väldigt jobbigt med sex km morgonjogg och var både hostig och yrslig av pollen. Sex kilometer…

Maradagen

Vaknade upp pollentjock i svalget och blev orolig för starten men det lugnade sig med kaffe och slemlösande. Väderprognosen hade lovat 22-23 grader och strålande sol och när jag, El G och Ola i sällskap av supporten (Baddare,G-Fru och Gabrielle) promenerade upp till bussarna var det redan fint. Ja, för supporten alltså. Men jag kände mig riktigt sugen och tänkte att tar jag det bara lugnt kommer det nog gå bra. På bussen träffade jag en kvinna som hade tränat Alan Webb och då blev jag än mer sugen. Vi chillade i löparbyn uppe i Hopkinton och det var så inspirerande med alla löpare! På väg till starten tappade jag och Ola bort El G men träffade i gengäld Veronica och legendaren Monza. Jag fick i år inte stå i första vågen så jag vinkade av Ola och njöt av solen i ytterligare 25 minuter. Ja, jag tänkte att det var nog bäst att försöka se det positivt och så länge jag var lugn kände jag inte av några pollen. Det här skulle funka. Ett överlångt supportat långpass i sällskap av en massa andra löpare och hur mycket publik som helst. Vad kunde gå fel?

Mycket

2016-04-12 15.35.36

När startskottet smällde för min våg joggade jag så iväg. Det var inga problem att hitta den vanliga långpasslunken och det var just vad det kändes som, en stilla lunk. Men det var tungt trots att benen rörde sig i slowmotion. Det släpper nog.

Det släppte inte.

Det var varmt som i helvetet men lätt att svalka sig vid dom täta vätskekontrollerna. När jag hade sprungit 7-8 km började jag dock känna mig yrslig. Det snurrade lätt i skallen och det gick inte över. Dessutom bildades det slem och hosta och redan vid milpasseringen undrade jag om jag skulle få kliva av. Då hade jag gjort den första lätta milen på ganska precis 48 minuter. Ingen direkt sprint alltså. Strax efter elva km var det bara att ge upp springandet. Jag började promenera samtidigt som jag tog fram inhalatorn. Som tur var släppte yrseln sakta men säkert när jag promenerade och när jag räknade på det kände jag att jag kunde faktiskt promenera in på sex timmar. Det var ju inte så att jag hade något bättre för mig och det var ett strålande väder för en långpromenad. När det värsta lagt sig vågade jag mig på att jogga igen och efter ett par såna intervaller träffade jag på en trevlig svensk man och fick sällskap. Strax därefter joinade Olle Roos och jag hade sällis med dom båda innan jag kände att jag inte vågade jogga längre. Jag ville inte på något sätt riskera att missa en målgång med tillhörande rätt att bära den officiella jackan.

Så lunka vi så småningom…

På ett sätt kändes det som att tiden sniglade sig fram men på ett annat gick det fort och det var på grund av publiken som var lika fantastisk som vanligt. Helt jävla otroligt och innan jag visste ordet av var jag framme vid Wellesley och tusentals skrikande tjejer. Jag var lite för skakig för att vilja pussas med dom utan interagerade med näven i luften. Det fick liksom bli dagens signum. Varje gång någon skrek ”Mackan” eller ”Sweden” på mig (och det var ofta) så fick dom en tumme upp eller en uppsträckt kampnäve! Med efterföljande jubel. Efter halvmarapasseringen är det en del utförsbackar och då kom nästa lite märkliga sak, krampkänningar i vänster vad. Hur fan kan man få krampkänningar när man knappt rör sig framåt och dessutom inte ens är uppe i normal långpassdistans? Jag kan inte för mitt liv påstå att det sinkade mig men det var intressant. Det är nog så att det tar hårt på kroppen när den kämpar med både pollen, värme och löpning samtidigt. Ännu en anledning att ta det lugnt.

Nu längtade jag efter Heartbreak Hill. Ja, ni hörde rätt. Jag längtade efter den sista av helvetesbackarna och det var för att där skulle vår fina hejaklack stå. Förutom att interagera med publiken så räknade jag ner mot backen och äntligen kom markeringen för 20 miles och starten på backen. Högst upp stod våra fina tjejer och Baddaren vinkade som en vettvilling! Jag stannade till, drog en rejäl hostattack och språkade lite med dom innan jag fick min colaflaska och töltade vidare. Det är rätt lättlöpt här så jag kunde jogga på utför och gick i stället en del på platten för jag blev fortfarande yr när pulsen gick upp det minsta. Vinden från havet sänkte temperaturen lite och det hjälpte något och med fem km kvar tog jag en gel med dubbel koffein. Det gillade skallen men med tre km kvar inte magen. Kramper i den så det sjöng om det och nu blev det ännu mer promenad. När jag passerade Fenway Park visste jag i alla fall att jag skulle komma i mål om jag så skulle krypa. Jag kunde dock börja jogga lite igen men tog en sista gångpaus i backen upp mot Boylston Street. Sen sprang jag, på riktigt, hela sista 600 metrarna in i mål.

2016-04-16 18.25.34.jpg

Som belöning kunde jag korsa mållinjen med någon sorts värdighet men belönades också av kaoshosta och nära slemkräkning. En sjukvårdare ryckte tag i mig och undrade hur det var med mig men jag förklarade att det var bara pollenskräp och ingen fara. Sen fick jag till slut min medalj och tårarna var nära. Jag kom i mål. Jag kom i mål på en tid som även om den var 76 minuter över Bostonpers kändes just värdig. Det här var otroligt tufft men jag fick den målgång som trots allt var mitt enda mål. I världens häftigaste mara med världens bästa publik. Jag kom i mål. Jag kom fan i mål.

Epilog

Tillbaka på hotellet träffade jag mina vänner och dom hade också haft det tufft på sina sätt men ändå var vi alla på ett märkvärdigt gott humör. Vi hade trots allt gjort det och nu skulle det firas och firades gjorde det. Det blev en fantastiskt trevlig kväll och det vet jag att vi var överens om hela gänget. Mycket skratt, stoj och bra historier. Precis som det ska vara. Dagen efter var låren nästan lika griniga som efter en mara i full fart och det är nog helt enkelt så att det blir en jädra belastning när man summerar all stress på kroppen. Men jag vaknade nöjd. Väldigt nöjd. Tack hela gänget som gjorde den här helgen och dagen till ett fint minne för hela livet!

2016-04-15 12.04.46

Ha det,

Mackan

I am the man from Nantucket

Sitter på färjan på väg hem från Nantucket och passar på att skriva lite. Det har gått några dagar sen maratonloppet men det känns som veckor. Lustigt det där hur man uppfattar tiden när man upplever mycket. Att loppet gick käpprätt åt pipan vet väl de flesta som känner mig redan men mer om det i ett senare inlägg. Blev dock påmind om känslan av hostande och yrsel i går när vi var ute och cyklade. Pollen sa Bull.

Nu har vi tillbringat ett par dygn på Nantucket och det är dessa intryck jag vill bevara medan dom är färska. För den här ön har seglat upp som en av mina favoritplatser på jorden. Den har historia, skönhet och god öl. Med det kommer man långt i min värld. Vi har bott på ett litet pensonat som fick oss att känna oss som om vi var mitt i en film. Det var kanske 8-10 rum och otroligt familjärt, med en ägarinna som verkligen var måna om oss. Lite extra speciellt när eftermiddagsfikat serverades med nybakta kakor. Nybakta kakor. Sug på den! Vi har vandrat genom gamla gränder och på stränder. Vi har cyklat runt större delen av ön. Vi har provat jättegod öl. Tyvärr var inte allt cyklingsbart och vi hann inte springa på dom delarna av ön så det får bli ett annat år, men det vi upplevde var fantastiskt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men det är något med stämningen på ön. Kanske för att vi kom innan säsongen egentligen startat men alla var så otroligt trevliga. Lokala konstnären Matthew som jag språkade med länge på Cisco Brewery sa att det är som absolut bäst på ön i slutet av september eller början på oktober för då är det samma stämning men allt är öppet då. Nu var det lite si och så med vad som var öppet men vi kunde hyra våra cyklar, provsmaka öl på bryggeriet samt få varsin ångkokt hummer sista kvällen. Det räcker långt. Ja just ja, valfångstmuséet var också öppet och det var häftigt. Intressant att boken om Moby Dick kommer från en olycka som skedde med ett skepp från Nantucket. Melville har inte ens varit på ön men hittade ändå historien om skeppet Essex. Mycket valar var det här på ön men så var det också den ledande platsen för valfångst i mitten av 1700-talet. Nu far vi vidare till Chatham och Provincetown på Cape Cod men hit ska jag tillbaka för det finns massor kvar att upptäcka till fots. Vilken pärla!

DSC04017.JPG
Ha det,
Mackan

Hummer, bad och skofynd

Nu har vi varit på plats i två hela dagar och det börjar bli dags att blogga av sig lite! Något väldigt intressant var att första dagen avlöpte utan jetlag. Fram till kvällen i alla fall, sen kom den. Men dagen funkade kanonbra. Morgonjogg runt Bass Rock i friska vindar var rikigt skönt och sen var vi ute på turné större delen av dagen. Baddaren var sjukt imponerad av mitt trumfkort, Motif #1 i Rockport. Jag var inte fullt lika impad av hennes pappershus från tidigt 1900-tal men vi fick många goda skratt åt det. Sen var tyvärr fortet vid Halibut Point som jag tänkt att vi skulle klättra upp i stängt, dock en fin promenad dit. Kvällen avslutades med färsk hummer och en Fishermans Brew. Kungligt!
Gårdagen innebar en regnig start vilket vi hade väntat och planerat för. Dags att åka på en längre turnê! Men det är dumt att ge sig ut i morgonrusningen så jag startade dagen med löpning. En pinsamt långsam snabbdistans med ett efterföljande bad i havet. Sex grader varmt! Kroppen verkade ha gått upp i full jetlag och det hände verkligen ingenting när jag tog i men badet gjorde i alla fall susen för att vakna upp.
Sen styrde vi kosan nästan hela vägen ner till Rhode Island för att åka till en jätteoutlet för massor av fina märken. Och jag får erkänna att den överträffade mina förväntningar. Det var faktiskt bitvis löjligt billigt men på det stora hela höll vi oss till det på inköpslistan. För att ge ett exempel så köpte jag på New Balance Store två par Zante och ett par andra nya raceskor jag inte sett i Sverige. Ovanpå det en tisha och en stor bodyglide och hela kalaset gick på dryga tusenlappen.
Nyshoppade och nöjda begav vi oss till Hopkinton, som av en slump (not) ligger ett par mil norr om outleten. Dags att visa Baddaren banan. Det var häftigt att komma till starten utan andra löpare och det var en lätt surrealistisk känsla att köra banan med bil.  Dessutom var det nog första gången jag såg själva startlinjen! Banan kändes både snäll och kort så för att dra ut på det hedrade vi Wellesley lite extra med en fika där innan vi tog oss an Newton Hills så att Baddaren kunde få se var hon ska stå på maratondagen.
Vi hann hem till Gloucester strax innan mörkret föll och avslutade en lång dag nere på det lokala bryggeriet med öl och Lobsta Mac ¨n Cheese samt Fish ¨n Chips.
Nu väntar en ny dag men i strålande solsken.

DSC03909.JPG

Ha det,
Mackan

Resfeber en masse

I ett tappert försök till att dämpa min resfeber sätter jag mig ner och skriver en stund. Det har alltid en lugnande inverkan på mig och det borde fungera nu också. I ett desperat försök till att härda benen fick jag en tanke att jag skulle springa Dödens Runda i dag men jag inser att det är nog inte det jag behöver. Dessutom var jag i går hos min favoritnaprapat Martin och blev rejält knådad (och gick genom Bruins chanser till slutspel). Det är nog inte så dumt att låta den behandlingen sjunka in i kroppen. Dessutom fick jag faktiskt till årets kanske bästa träningsdag i torsdags med totalt 29 km. Kanske inte så kaxig fart mot vad jag normalt kör såna pass i men i rejäl överfart mot hur jag tänkt jogga i Boston.

Det lustiga är att i går när jag drog från jobbet var jag fullkomligt lugn. Jag kände att jag hade alla pågående aktiviteter under kontroll och stack förbi TC på vägen hem för att fixa det sista. Väl hemma körde jag ett par tvättmaskiner och satte mig ner i soffan med en Dugges. Helt lugn. Tills jag kom på att jag måste kolla om jag har kredit för depositionen på hyrbilen så att vi får ut den i morgon. Panik. Jo, det fanns men med lite väl dålig marginal eftersom jag redan förskottsbetalat en massa under mars. Hispade lite med Baddaren, satte in mer pengar på kortet och mejlade Master Card. Efter det så släppte den paniken och jag gick och la mig och somnade lugn. För att vakna upp med en satans resfeber. Det är som att nu när jag inte har något annat att fokusera på så slår det till med full kraft. Nu gäller det nog att få ner allt jag kan få ner i resväskan och gå genom alla vouchers och biljetter en gång till för att få stopp på den här hemska resfebern. Så här stirrig brukar jag inte vara men det är nog helt enkelt så att det varit så satans mycket på jobbet så länge att mitt undermedvetna inte hunnit bearbeta att det är så nära inpå resan.

Jag har varit inblandad i något väldigt spännande under en lång period och den här veckan föll en massa på plats. Det gör att jag kan fara iväg och känna mig trygg och dessutom med massor av beröm i bagaget. Kollegorna gav mig varsin kram innan jag gick hem i går och sånt värmer verkligen. Vi far till Amerika och lär inte gräva något guld men får en otroligt välbehövlig semester.Och nu är jag lite lugnare och om det brusar upp igen får jag ta inspiration av katterna!

 

2016-01-16 16.04.24

Ha det,

Mackan

Don’t panic!

När jag sprang hem från jobbet i dag kände jag att nu borde nog paniken vara nära. Det känns väldigt tungt även kortare sträckor och jag har ju mina aningar om vad det beror på, pollen. Eller så är det inte pollen och då är ju det bra på ett sätt för då är det bara någon liten bacill. Men faktum kvarstår och det är att jag ska springa en mara om knappt två veckor. Jag ligger efter med träning så in i helvete och det är för sent för att träna ikapp något. Jag kan hålla mig i rörelse och jag hade hoppats på att få till tre mil totalt idag men det var bara att glömma. Tung i kroppen och slemhosta som uppstår när jag rör mig ute även om det är låg fart. Det är inte bra. Tidigare år tycker jag mest det här har uppstått under pollensäsong när jag försöker springa fort.

Det är klart att jag tar mig genom banan på något sätt men om det blir lite värme och pollen längs vägen kommer det att bli tungt från första steget till det sista och just det panikar jag lite för. Min förhoppning är att det blir lite lätt regn och svalt ute. Gärna medvind. Då kan jag nog ta mig an den första halvan utan att det känns tungt genom att hålla ner farten och så kan jag kämpa den andra halvan och där finns det gott om publik som kan lura mig i mål.

Det som egentligen stör mig är att jag gillar att lita på den träning som är gjord och att jag kommer in i loppet med en trygghet men vad göra när det inte finns något att falla tillbaka? Ja kanske bara att under några timmar upprepa: Livet leker, ALLT är kul!

Faktum är att jag har börjat träna på det redan i dag.

hitchhikers_guide_dont_panic_sticker

Ha det,

Mackan

Hur ofta ska man blogga?

Inom bloggvärlden har jag då och då läst att man ska blogga ofta, ha fina bilder och gärna interagera med läsarna. Eller ja, det sista kanske man kan skippa om man är storbloggare och läsarna interagerar med varandra. Jag får inte betalt för att blogga och jag bloggar mest för min egen skull, gillar att skriva av mig helt enkelt. Nog för att det hittar in en och annan läsare men det är inte det primära för mig utan jag gillar att skriva ner mina tankar. Ibland blir det bra och ibland blir det nonsens. Men ingen kan säga att jag måste blogga med viss frekvens eller att jag måste fylla bloggen med visst innehåll. Eller förbjuder mig att metablogga som just nu. Att jag metabloggar är för att jag läste ett inlägg igår och häpnade.

Människan menade att bloggare hos våra löpartidningar har ett visst ansvar för tidningarnas resultat och att dom bloggar för sällan!  Jovisst drar en aktiv och populär blogg trafik till sajterna men vi snackar bloggare som gör det här helt frivilligt och utan ersättning. Vissa av dom bloggarnas inlägg håller riktigt hög klass och är i min värld oerhört mycket mer värda än om man sprutar ur sig nonsens trots att man inte har något att skriva om. Människan avslutar med att RW’s och SpringLFAs bloggare är:

Bloggarna lanseras med trummor och trumpeter, pompa och ståt, men efter ett eller ett par inlägg försvinner de. De mäktar inte med. De kan inte. De är bara helt värdelösa.

Det kliade i mina fingrar att svara i kommentarsfältet men i stället för att göra det påpekade jag för den i inlägget direkt utpekade bloggaren att han var utpekad och han kan svara för sig själv. Jag väljer att skriva här rent generellt.

Det fina med att blogga är att det finns inga regler, såvitt man inte skrivit på ett kontrakt och förbundit sig till att leverera något. Då får man leverera eller sluta. Har man inget skrivet så skriver man vad man vill och så ofta man vill. Gillar inte den som gett en plats på portalen det man skriver eller frekvensen på det som skrivs så lär man bli av med sin plats. Svårare än så är det inte. Du kan inte lasta problem för en tidning på människor som bidrar på frivillig basis om dom inte medvetet försöker skada tidningen och då lär dom ändå åka ut med huvudet före. Och att kalla andra för helt värdelösa tycker jag är ett direkt förkastligt beteende. Ok om det hade varit människor som han känner och det är en humoristisk jargong sinsemellan men jag hittade inget här. Bara onödigt.

Själv har jag aktivt valt att inte förbinda mig till ett dugg utan bara skriver. Om vad jag vill och när jag vill det. I dag hade jag egentligen velat skriva om vilken fantastisk form jag åker till Boston med men i stället sitter jag i soffan i pollenkoma. Men det får gå utan form och med minimala förberedelser. Det vore ju kul att komma i form igen någon gång men till dess får jag hitta inspiration i atmosfär och i gamla tider. Jag ska ändå ha så jädra kul tillsammans med käresta och vänner. Och vem vet, det kanske kommer ett och annat blogginlägg från resan trots att jag inte har något vettigt att skriva om min egen löpning. Se där, ett sista stycke som inte var metabloggande även om det garanterat bröt mot någon oskriven regel om att hålla sig till ämnet. 🙂

DSCN1186

 

Peace out,

Mackan