Etiketter

, , , ,

Jag väljer att citera min vän Anne i dagens rubrik och den kom ur en diskussion som uppstod efter dagens långpanna. Passet kan sammanfattas med att känslan efteråt var att ”snälla skjut mig”. Det bet rejält och något annat hade jag inte väntat eftersom det var fem veckor sen jag senast långpassade. Sen kom svininfluensan med efterföljande helveteshosta. Det blev många dagar i rad utan träning och när jag smög igång igen förra veckan fick jag rejäl träningsvärk av lugn jogg i femminutersfart. Det var bara att inse att kroppen tog rejält med stryk. Visst får jag träningsvärk ibland men det brukar inträffa när jag hittat på något exceptionellt. Inte joggat.  Det blev väl knappa två mil sprunget förra veckan och jag smög vidare den här veckan.

Lite mer– lite bättre.

Det blev nog mycket för att jag skulle våga mig på ett långpass och jag tog det jädrigt lugnt från start, för jag hade stor respekt för det jag skulle göra. Hämtade upp T-Bone efter knappt sex kilometer och baske mig om inte gubben drev upp farten. Nåja, det var ändå ingen racerfart så det var bara att hänga med. Men det blev ed tiden jobbigare och strax innan jag släppte av honom och avslutade kände jag att jag var jättetrött i benen. Sen blev jag ännu jättetröttare och jag insåg också att fettförbränningen inte verkade vara på topp och jag hade kunnat döda för en gel. Men något sånt hade jag inte med mig. Vilket påminde mig om att med fem veckor kvar till Boston ska jag nog träna på att få i mig en sån på vägen.

Jag genomförde och jag höll tempot hela vägen in men satan vad sliten jag var när jag var framme. Av erfarenhet vet jag att det känns säkert bättre redan nästa vecka men min verkliga ålder känns nu under kvällen som om den är någonstans mellan 97 och 103. Vilket påminner mig om att jag kanske borde springa lite 103/97 innan jag far till Amerika.. Man ska alltid ta med sig något positivt från varje träningspass och jag tar med mig det som väntade hemma på min ansiktsbokvägg när jag kom hem. Storpastan hade sett mig springa  i dag och han hade postat fina ord som fick upp humöret. Tack för det, det gjorde min dag och satte saker i perspektiv! Och så bjuder jag på en pausvilobild från torsdagens intervallpass. Årets första intervallpass och då lutar bilderna. Oträning är fan en styggelse.

”Tänk om man hade samma fart och samma fina löpsteg som Marcus Nilsson. Vad kul det skulle vara. Jag hade förmånen att se honom live på dagens träningspass”

2016-03-10 17.42.01

Ha det,

Mackan

Annonser