Prehabteve

Nästan alla behöver göra det och motviljan till att sköta aktiviteten verkar vara fullkomligt monumental. Jag snackar om prehab. Ni vet det där ni inte riktigt sköter som ni ska? Varför är det då så svårt att få till det? Ja jag vet inte men vissa saker är som gjorda för att prokrastinera. Dvs, skjuta upp till framtiden. Det är egentligen inte särskilt ansträngande och det tar faktiskt inte så lång tid så varför blir det inte av. Jag frågade en vän i dag varför han inte sköter sin rehab/prehab och svaret blev att det är så lätt att bara fastna i soffan framför teven. Jag känner så väl igen det och jag känner dessutom mig själv så jag har mina knep. Finns dessutom inte grejerna jag behöver för mina övningar framme så blir motståndet för stort.

Därför ligger alltid yogamattan, stora bollen, yogabandet, foamrollern med mera framme på vardagsrumsgolvet och då är den första delen av motståndet borta. Inget som någon heminredningsexpert skulle rekommendera men nu är det jag som bor här. Del två är att ha något göra medan jag leker med grejerna och då kommer teven in i bilden. Om jag har något att titta på som är intressant nog för att jag ska vilja se det men inte intressant nog för att jag ska vilja följa det noggrant. Så vad är bra prehabteve som passar min smak?

  1. Först på listan kommer lagom intressant sport. Det kan i princip vara vadsomhelst men det bästa av allt är fotboll. Matcher som jag vill följa men som jag inte kan motivera mig till att följa om jag inte har någon mer anledning än att det är typ rätt intressant. Egentligen alla matcher som inte har med Bajen eller Spurs att göra för då måste koncentrationen vara högre än prehab tillåter.
  2. Discovery Channel och liknande. Nu är mycket så ointressant att det inte ens motiverar prehabtittande men Dödlig Fångst, Ax Men eller Gold Rush funkar utmärkt till prehab. Ax Men har dessutom den goda smaken att för närvarande gå på optimal prehabtid dvs mellan 20-21 på vardagar. Då hinner jag varva ner lite med en god bok efter genomförd prehab.
  3. Nyhetssändningar. Om sanningen ska fram är alla nyheter inte lika intressanta och en nyhetshalvtimme räcker till rätt många övningar.

Ja det var mina fem cent om prehab. Det viktigaste är trots allt inte att hitta dom optimala övningarna utan att genomföra något överhuvudtaget. Saknar du övningar kan du alltid tjuvtitta lite i Löpträning mitt i livet. Jag fick ett kort och jättefint meddelande av en människa jag aldrig träffat häromdagen och kan inte låta bli att dela med mig av det! ad

Sjukt bra! Extremt sönderlästa!

dabooks

Ha det,

Mackan

Annonser

Lyssnaren

Jag är lyssnaren som, som tårar mot din kind
Min dröm är din… – Jocke Berg

Jag lyssnar och lyssnar och springer lite däremellan. En månad kvar till Boston och det primära målet är att komma till start, det sekundära är att komma  i mål och att få en trevlig resa mellan start och mål.
För att bara komma till start så behöver jag egentligen endast håll mig frisk men för att klara av att komma i mål och ha trevligt på vägen så måste jag träna. Skallen vill dunka mil för att få in så många som möjligt innan det är dags att stå på startlinjen, men jag vet med mig att det är ett säkert recept för problem. Så då blir det till att kompromissa och det är vad jag gör precis hela tiden. Jag kör på helt utan någon fastare skiss än att jag vill få in minst ett långt pass i veckan och helst minst ett pass som retar kroppen från den andra ändan.
Hur går det då? Jo det går nog ändå rätt hyggligt. Jag hade hoppats på att kunna fylla på med lite mer träning mellan de två nyckelpassen och det är där lyssnaren kommer in i bilden. Jag försöker få in mycket men låter kroppen bestämma. Jag kortar pass och jag skippar pass. Varje dag är en potentiell träningsdag men jag är extremt lyhörd för stunden. Det hade sett fint ut i träningsdagboken om jag till exempel hade sprungit i dag men jag valde ändå att vila. Girigheten får inte ta över och jag genomförde trots allt ett intervallpass med joggvila i går morse och en kort återhämtningsjogg i går eftermiddag. Då kändes det trots allt bättre att vila i dag och förhoppningsvis är jag inte tillnärmelsevis inte lika sliten efter långpasset i morgon som jag var förra veckan.
Det känns lite fånigt att veckor som jag skulle betraktat som rejäla återhämtningsveckor nu är max av vad jag pallar men det är inte så mycket att göra åt. Jag fortsätter att ta det dag för dag och behåller min lyhördhet. Räcker det för att uppnå mitt sekundära mål? Ingen aning! Men det är en förutsättning för att nå det primära och kanske få till det sekundära på köpet.
Och ja, jag fick biljetter till Kents avskedskonsert den 17/12. Det känns oerhört viktigt! Det är bandet som varit min ständiga följeslagare på mängder av träningspass och som följt med i såväl med- som motgång.
IMG_0031
Ha det,
Mackan

Oträning är en styggelse

Jag väljer att citera min vän Anne i dagens rubrik och den kom ur en diskussion som uppstod efter dagens långpanna. Passet kan sammanfattas med att känslan efteråt var att ”snälla skjut mig”. Det bet rejält och något annat hade jag inte väntat eftersom det var fem veckor sen jag senast långpassade. Sen kom svininfluensan med efterföljande helveteshosta. Det blev många dagar i rad utan träning och när jag smög igång igen förra veckan fick jag rejäl träningsvärk av lugn jogg i femminutersfart. Det var bara att inse att kroppen tog rejält med stryk. Visst får jag träningsvärk ibland men det brukar inträffa när jag hittat på något exceptionellt. Inte joggat.  Det blev väl knappa två mil sprunget förra veckan och jag smög vidare den här veckan.

Lite mer– lite bättre.

Det blev nog mycket för att jag skulle våga mig på ett långpass och jag tog det jädrigt lugnt från start, för jag hade stor respekt för det jag skulle göra. Hämtade upp T-Bone efter knappt sex kilometer och baske mig om inte gubben drev upp farten. Nåja, det var ändå ingen racerfart så det var bara att hänga med. Men det blev ed tiden jobbigare och strax innan jag släppte av honom och avslutade kände jag att jag var jättetrött i benen. Sen blev jag ännu jättetröttare och jag insåg också att fettförbränningen inte verkade vara på topp och jag hade kunnat döda för en gel. Men något sånt hade jag inte med mig. Vilket påminde mig om att med fem veckor kvar till Boston ska jag nog träna på att få i mig en sån på vägen.

Jag genomförde och jag höll tempot hela vägen in men satan vad sliten jag var när jag var framme. Av erfarenhet vet jag att det känns säkert bättre redan nästa vecka men min verkliga ålder känns nu under kvällen som om den är någonstans mellan 97 och 103. Vilket påminner mig om att jag kanske borde springa lite 103/97 innan jag far till Amerika.. Man ska alltid ta med sig något positivt från varje träningspass och jag tar med mig det som väntade hemma på min ansiktsbokvägg när jag kom hem. Storpastan hade sett mig springa  i dag och han hade postat fina ord som fick upp humöret. Tack för det, det gjorde min dag och satte saker i perspektiv! Och så bjuder jag på en pausvilobild från torsdagens intervallpass. Årets första intervallpass och då lutar bilderna. Oträning är fan en styggelse.

”Tänk om man hade samma fart och samma fina löpsteg som Marcus Nilsson. Vad kul det skulle vara. Jag hade förmånen att se honom live på dagens träningspass”

2016-03-10 17.42.01

Ha det,

Mackan