Dags att ta tempen på Stockholm Marathon!

Förra året skrev jag i början av januari ett inlägg där jag spekulerade om Stockholmsmaran skulle bli full. Det blev den inte och det var första gången på många år. Arrangörerna själva förklarar det med att Fiskvarvet gick så nära inpå men sanningen är väl snarare att intresset minskat och i år har man minskat antalet startplatser från  22 000 till 21 500. Så kommer det bli fullt i år?

Nej jag tror inte det blir fullt i år. Det är alltid roligt att gissa och spekulera och trenden går nog ändå mot att det blir ännu färre anmälda. Den uppenbara fördelen är att man kanske kan spontananmäla sig och på längre sikt kanske man skapar en betydligt bättre mässa och sänker anmälningsavgiften från hutlösa 985 kronor. Hur ser status ut då, historiskt och för i år så här en månad innan anmälan stänger? Arrangören har ju slutat lägga ut antalet anmälda nu när det inte är lika roligt att visa hur snart det är fullt och stressa folk men med lite kreativt (faktiskt rätt enkelt) sökande går det att få fram siffrorna ändå.

  • 2008 – 11/12
  • 2009 – 1/12
  • 2010 – 17/11
  • 2011 – 19/11
  • 2012 – 1/12
  • 2013 – 7/1
  • 2014 – 10/2
  • 2015 – 20 532 anmälda på 22 000 startplatser
  • 2016 – 13 387 anmälda i dag 27/2 och 21 500 startplatser

Att jämföra med 2015 var det 13 800 anmälda den 4/1 så anmälningsstatus är alltså att arrangören ligger cirka två månader efter. Jag misstänker starkt att anmälan inte stänger 1/4 som planerat för det lär saknas några tusen löpare vid det datumet.

Forstamaran

Ha det,

Mackan

Annonser

En vecka i helvetet

Förra helgen skippade jag långpannan för att det kändes som att något var på gång och så långt var allt rätt normalt. Med jämna mellanrum försöker någon skit attackera och då brukar jag vila och så tar det någon dag och livet återgår till det normala. På måndagen kändes det mycket riktigt rätt normalt igen och jag tog med mig väskan med träningskläder för att kunna gymma efter jobbet. Dagen flöt på bra men ändå kändes det som att det var något litet fel så väskan fick följa med hem oöppnad. Kanske ändå att något försökte attackera och några timmar senare var jag under full attack. På kvällen började jag frysa så in i helvete och på natten insåg jag att något var flunsafel. Jag har inte haft hög feber sen jag blev hundbiten 2011 och fick midsommarhelgen förstörd men nu var det dags och inte bara feber. Det gick att checka av alla symptom som fanns på svininfluensan. Tur i oturen att jag hade ett lager med amerikansk flunsamedicin hemma. Man blir inte frisk av den men den dämpar alla symptom som finns på en och samma gång och gör livet lite mer drägligt.

Så, jag har varit däckad och i stället för att träna fint för Bostonmaran känner jag hur kroppen tärts av otyg. Det mest fascinerande är nog hur jag fullkomligt saknat aptit. Jag kan inte ens minnas när det hände senast. Inget sug på någonting men som tur är har Baddarens matkasse levererats utanför dörren varje dag med det nödvändigaste och jag har fått tvinga i mig lite mat. Den absolut värsta febern var över i torsdags kväll men det var inte förrän igår morse som jag kände att jag var feberfri på riktigt och det var så jädra skönt. Nu har jag varit ute och handlat mat själv i dag och det utan att bli trött så jag har hopp om livet igen. Tar det fortsatt lugnt resten av dagen och om det andra säger om flunsan stämmer smittar jag heller inte längre så det ska vara okej att jobba lite lätt i morgon. För fy fan vad tråkigt det är att vara hemma sjuk. Senast var 2009 och låt det nu dröja minst sju år till nästa gång! Det var inte förrän i går jag orkade koncentrera mig på riktiga filmer utan jag har fått nöja mig med nazisternas megabyggen och annan finkultur fram till dess. Känns som jag klarar mig utan sånt på ett tag nu. Det ska bli ”intressant” att se hur mycket det här har tagit på kroppen när jag börjar springa igen… Åtta veckor kvar till maran och tack gode gud att jag inte har något annat mål än att genomföra.

2015-09-20 15.37.38

Ha det,

Mackan

Ett år med verk

Nej jag varken värker eller verker men jag insåg häromdagen att på tisdag har jag spenderat ett år på verket och eftersom jag aldrig kan låta bli att reflektera måste jag göra det. Redan i dag. Jag har spenderat två dagar på Jfokus och när man får många intryck går hjärnan upp i varv samtidigt som man funderar på en massa, man i det här fallet är jag och ingen annan. Dessutom har jag träffat en massa folk och då händer det att jag berättar vad min roll i samhällshjulet är. Då tvingas jag tänka till och jag kände att jag måste få ner tankarna i ord. Det här året har gått både fort och långsamt på en och samma gång och ska jag sammanfatta mina känslor och intryck efter ett år på verket med tre ord blir det så här.

Glädje – tacksamhet – stolthet

Glädje

Jag är väldig glad över att jag hittat en arbetsplats som ger mig så mycket tillbaka. Jag är glad över att jag har fått så många otroligt bra arbetskamrater. Vi kan diskutera och hitta lösningar till svåra frågeställningar och vi kan ha skoj under tiden. Det går inte en dag utan att jag skrattar på jobbet och det är precis så jag vill ha det. Jag blir glad när jag får vara i ett konstant lärande och det är precis vad det är. Det händer så mycket i omvärlden att vi kan inte stå still och då gäller det för mig att hänga med. Dessutom en ny och stor organisation som har gjort saker i många år med en massa olika tekniker. Jag gillar att lära. Jag blir glad över att lära.

Tacksamhet

Jag är väldigt tacksam för att jag fick bli en del av det jag nu är trots att jag inte hade någon erfarenhet av offentlig verksamhet. Nu var det i och för sig inget krav men det är en annorlunda värld som jag var nyfiken på och där jag kände att jag ville bidra. Nu får jag det trots att jag en ny i den här världen. Mycket av det jag är glad över är jag även tacksam för. Det är kul att ha chefer och kollegor som vill satsa på mig och som låter mig vara med i väldigt strategiska delar. Visst, i min roll som områdesarkitekt ska jag vara med i strategiarbete men jag tycker att jag har fått chansen i mer än vad jag hade förväntat mig och det ska man inte ta för givet. Man ska ta väldigt lite för givet här i livet och jag känner mig hellre tacksam för det jag får möjlighet till än räknar med möjligheter som självklarheter.

Stolthet

Här känner jag en dubbel stolthet och den första delen handlar om mig själv. Jag är jädrigt stolt över att jag tog chansen att starta något helt nytt och gick in i en värld där jag helt saknade kontakter eller förtroendekapital. Att jag vågade göra det. När man kastas in i något nytt där ingen kan snacka gott om en från start gäller det att leverera och bygga upp både nätverk och förtroendekapital. Nätverket vet jag att det börjar sitta på plats och förtroendekapitalet hoppas jag börjar finnas. Om inte annat vet jag att jag fått mycket beröm och det tar jag till mig och fortsätter jobba på de förmågor som krävs av mig för att göra nytta i just den här organisationen.

Den andra delen av stoltheten är att jag känner att jag får bidra i något jag tycker är väldigt viktigt. I stället för att sitta på sidan om och raljera om något stort projekt gått åt fanders i det statliga har jag en möjlighet att påverka. Gör vi saker rätt blir det mer pengar till saker som skola, vård och omsorg. Det är viktigt. Det är jätteviktigt. Bättre att försöka förbättra än att raljera och jag vill hjälpa till med den kompetens jag har. Det finns nog mycket jidder som det är i dagens samhälle.

Gör något!

Det här har varit ett oerhört intressant år med ständigt lärande men jag har också kunnat ge av min kompetens. Det har varit slitigt att lägga så mycket psykisk energi på jobbet och det har kostat lite fysisk avveckling men det hade jag räknat med. I gengäld har jag konditionerat sinnet ordentligt och det är också viktigt. Så länge jag joggar på lite lagom och trivs med livet i övrigt är jag glad. Glad, tacksam och stolt. Bifogar en bild från en dragning av Google i dag om Kubernetes som riskerar att jag måste bygga en cool grej på hemmaplan med Rasberry Pi. Hjärnmotion var det…

2016-02-10 11.36.13

Ha det,

Mackan