Etiketter

, , ,

Jag såg just en intervju med Martin Johnsrud Sundby och den gjorde mig på väldigt gott humör eftersom han vände och vred på några ”sanningar” inom skidsporten. Vinkeln på intervjun var hans enorma träningsmängd och där vred han om det till att jämföra med andra sporter. Inom skidåkningen verkar det vara en allmän erfarenhet att 850 timmar/år är vad man maximalt klarar av. Johnsrud kan uppenbarligen tåla cirka 25% mer än vad en skidåkare klarar av och det tog honom från bra till bäst över två fulla säsonger. Han undrade hur det kom sig att man inom en pytteliten sport som skidor kommit fram till den här sanningen.

Det var speciellt en sak han nämnde som slog an i min skalle och det var att om någon säger att en viss mängd är vad du kan göra, sen blir du för sliten, då börjar du känna dig sliten när du går över gränsen. Men om någon inte hade sagt det? Hade du blivit sliten då? Det kanske  bara är hjärnspöken! Alla som har varit med ett tag vet att människor svarar olika på samma träning eftersom ingen går i någon annans skor. Om man kan träna heltid i en konditionsidrott, varför kan man bara träna halvtid i en annan? Varför anses 850 timmar om året vara en maximal gräns i en idrott och som låg träningsmängd i en annan?

Ja, det finns en hel del fysiologiska förklaringar som att t.ex. löpningens konstanta nötande sliter oerhört mycket mer än att belasta på en cykel. Men skulle man inte kunna träna mer alternativt inom löpningen och därigenom få upp mängden utan att slita? Hur mycket fixar enskilda individer utan att bryta ner sig om dom kanske lägger till tre pass vattenlöpning i veckan? Jag tror att man måste våga testa, vara lyhörd för vad som händer och utvärdera effekten över viss tid. Jag intervjuade en kvinnlig elitlöpare för ett par år sen och hon tålde mycket träning men friidrottsförbundet hotade med att stänga av henne för att hon tränade och tävlade för mycket. Tränade hon för mycket? Jag vet inte men hon utmanade helt klart best practise inom löpningen.

Jag brukar ju säga att det är svårt att bli övertränad men lätt att bli undervilad. Det sistnämnda behöver man inte träna ens 500 timmar  om året för att bli om man kombinerar det med heltidsjobb och lite andra åtaganden. Men för en heltidsidrottare med 500 timmar träning om året är det ju typ en kvartstidtjänst på sitt jobb om man bara ser till träningen. Då återstår det massor av tid att vila och fysioterapi. Med 1000 timmar om året återstår det också massor av tid till annat. Jag tror att varje individ som vill bli bra på något måste komma fram till vad som passar en själv genom att våga utmana sanningarna inom just sin sport. Vissa klarar mer träning än ”sanningen” och andra måste dämpa sig.  Jag är helt övertygad om att man ska inte uppfinna hjulet på nytt men ibland är det helt enkelt så att den enda förklaringen är att så här är det och man vet inte varför mer än att andra som testat gått bet. Vad händer om just du testar? Är det många tidigare som testat och gått bet är det antagligen hög sannolikhet för att du också gör det. Men du vet inte!

Självklart gäller allt det här även vad man fyller sin träningstid med. Timmar är bara timmar och det är ett jädrigt trubbigt mätinstrument och det ämnet förtjänar ett eget blogginlägg.

För övrigt gäller den här inställningen rätt mycket i livet. Det är bland dom som vågar göra något annorlunda det poppar upp intressanta upptäckter. Ingen dröm är för stor va?

vinnie

Ha det,

Mackan

Annonser