Löparlasse leverar i Pisa!

Pisa maraton i dag och ända sen Laser för ett par månader sen berättade att det var dags för maratondebut i det lutande tornets stad har jag varit nyfiken på vad som komma skulle. Det har rapporterats om snabba pass, långa pass, bra pass och när vi snackat om hur han svarat på träningen så har jag blivit än mer nyfiken. Men träning inför maraton och bra tider på kortare distanser är en sak – leverans en helt annan. Det händer lustiga saker i kroppen när energin tar slut och det var det här jag var nyfiken på. Att pannbenet är hårt vet jag men bonkar man på riktigt så bonkar man och då hjälper inte pannbenet. Dessutom var jag lite orolig för att det skulle kunna bli lång sololöpning.

Gårdagens besked var att Uhris skulle hara fram till 25 km och att planen var att passera halvan på 1:09. Dom passerade halvan på 1:09:00 och uppenbarligen gick det att hålla ihop loppet. En fjärdeplats, inte långt från andraplatsen och en sluttid på 2:19:27 netto är en strålande maratondebut. Jag är rätt säker på vilka maratontider grabben har i kroppen redan i dag med lite mer av den här träningen och med lite större klungor längre in i loppet.

Tack för den leveransen kompis och tack för att det blev en fjärde svensk in under 2:20 på maran 2015. Så djävla bra!

2013-11-26 16.47.11

Ha det,

Mackan

Annonser

Djurisk löprunda

När jag fyllde år i somras fick jag en väldigt fin present av Baddaren, nämligen en helg på Varghotellet på Järvzoo. Vi har inte hunnit med att åka dit förrän den här helgen och det blev väldigt bra! Jag visste att vi skulle bo i rum med fönster rakt in i ett av varghägnen men jag hade inte fattat att vi verkligen skulle bo inne i djurparken, med fri tillgång till den även utanför öppettiderna. Sen hade vi tänkt kuta en del också men om sanningen skulle fram fanns det nog rätt begränsat med tid för löpning. Vi skulle ju även hinna med julbord samt titta på djur och utställningar men vi förenade nytta med nöje. Pannlamporna var nerpackade och när mörkret hade fallit så tänkte vi att nu testar vi!

Järvzoo är rätt stort och det tar lång tid att gå genom den runda man tar genom parken men springa går fortare och upplevelsen blir helt annorlunda i mörkret! Vissa djur hade tvärvägrat tidigare under dagen men i en tom park och med pannlampa så kunde vi plötsligt möta alla (utom järvarna). Det var en massa ögon som lyste i mörkret och vi fick verkligen närkontakt med många djur. Till och med myskoxarna kom fram på väldigt nära håll och verkade väldigt förvånade över våra lampor. Både jag och Baddaren var som små barn där i mörkret. Det var så jädra häftigt att vara ensamma i en becksvart skogsdjurpark.

I mörkret kan bara djuren höra dig skrika!

Vi avslutade med att springa på så snabbt våra ben bar oss och kunde sen angripa julbordet med full kraft. Sen gick vi tillbaka till rummet i mörkret och ömsom sov och ömsom låg vakna till vargarnas ylande. Det kändes lätt surrealistiskt att att på morgonen vakna upp av att en stor ulv joggade precis utanför fönstret.

Det blev  dessutom en jädrigt fin dag i parken i dag och vi fick äntligen se järvarna. Jag gillar verkligen järven, planetens coolaste djur, men inte ens på djurparkerna brukar dom ju behaga visa sig.  Fram till i dag! Nu kommer jag sova gott i natt och drömma om berguvar, myskoxar, järvar, vargar och lodjur. Tack för den födelsedagspresenten!!!

Wolverine

Ha det,

Mackan

Jag – en träningsprodukt

Flera av mina jobbarkompisar har varit sjuka i omgångar de senaste veckorna och själv har jag blivit angripen. Lite lätt angripen men nog mycket för att träningen ska blivit väldigt haltande. Jag har konsekvent tagit det säkra före det osäkra och det har nog varit väldigt klokt eftersom det har varit stressiga veckor. Det funkar helt enkelt inte att lägga på mer stress eftersom det har varit svårt nog att vila ikapp även utan träning.

Nåväl, i dag var jag ute och joggade i två timmar och det är väldigt tydligt att jag inte får något gratis utan jag är en renodlad träningsprodukt. Vilar jag, oavsett orsak, blir jag dassig på att springa. Sketbenet gnäller och jag får inget gratis. Jag vill ha saker gratis. Även om jag är väldigt stolt över det jag tränat mig till vill jag ha mer gratis. Jag läser på interwebben hur kompisar varit sjuka i ett par veckor och sen sticker ut och kör en tremilare och att det känns lätt.

Fan ta er, det säger jag nu!

Jag vill också att det känns lätt även om jag inte tränat. Det låter så skönt att direkt kunna dra iväg med den känslan. Grattis! Själv måste jag ta ett antal hundveckor av bra träning innan det förhoppningsvis går att åstadkomma något som liknar lätta ben. Som tur är tål jag rätt mycket träning men den måste ju göras också. Nu har jag i alla fall gjort ett pass som tidsmässigt kvalar in som ett långpass trots att Helga vill få alla att hålla sig inne. Jag hade ju kallt räknat med att vara en hel del småkrasslig i år i och med att jag de tidigare fyra åren nästan uteslutande umgåtts med folk utomhus men nu känner jag att det är dags att vara kärnfrisk en längre tid. Kan det kombineras med barmark så kanske jag kan komma ut i halvbra form till våren. För ska man vara en ren träningsprodukt så vill det till att det tränas och nu vill jag göra det.

Ge mig studs i benen igen, pretty  please with sugar on top!

NYC

Ha det,

Mackan

Testa dom där djävla gränserna!

Jag såg just en intervju med Martin Johnsrud Sundby och den gjorde mig på väldigt gott humör eftersom han vände och vred på några ”sanningar” inom skidsporten. Vinkeln på intervjun var hans enorma träningsmängd och där vred han om det till att jämföra med andra sporter. Inom skidåkningen verkar det vara en allmän erfarenhet att 850 timmar/år är vad man maximalt klarar av. Johnsrud kan uppenbarligen tåla cirka 25% mer än vad en skidåkare klarar av och det tog honom från bra till bäst över två fulla säsonger. Han undrade hur det kom sig att man inom en pytteliten sport som skidor kommit fram till den här sanningen.

Det var speciellt en sak han nämnde som slog an i min skalle och det var att om någon säger att en viss mängd är vad du kan göra, sen blir du för sliten, då börjar du känna dig sliten när du går över gränsen. Men om någon inte hade sagt det? Hade du blivit sliten då? Det kanske  bara är hjärnspöken! Alla som har varit med ett tag vet att människor svarar olika på samma träning eftersom ingen går i någon annans skor. Om man kan träna heltid i en konditionsidrott, varför kan man bara träna halvtid i en annan? Varför anses 850 timmar om året vara en maximal gräns i en idrott och som låg träningsmängd i en annan?

Ja, det finns en hel del fysiologiska förklaringar som att t.ex. löpningens konstanta nötande sliter oerhört mycket mer än att belasta på en cykel. Men skulle man inte kunna träna mer alternativt inom löpningen och därigenom få upp mängden utan att slita? Hur mycket fixar enskilda individer utan att bryta ner sig om dom kanske lägger till tre pass vattenlöpning i veckan? Jag tror att man måste våga testa, vara lyhörd för vad som händer och utvärdera effekten över viss tid. Jag intervjuade en kvinnlig elitlöpare för ett par år sen och hon tålde mycket träning men friidrottsförbundet hotade med att stänga av henne för att hon tränade och tävlade för mycket. Tränade hon för mycket? Jag vet inte men hon utmanade helt klart best practise inom löpningen.

Jag brukar ju säga att det är svårt att bli övertränad men lätt att bli undervilad. Det sistnämnda behöver man inte träna ens 500 timmar  om året för att bli om man kombinerar det med heltidsjobb och lite andra åtaganden. Men för en heltidsidrottare med 500 timmar träning om året är det ju typ en kvartstidtjänst på sitt jobb om man bara ser till träningen. Då återstår det massor av tid att vila och fysioterapi. Med 1000 timmar om året återstår det också massor av tid till annat. Jag tror att varje individ som vill bli bra på något måste komma fram till vad som passar en själv genom att våga utmana sanningarna inom just sin sport. Vissa klarar mer träning än ”sanningen” och andra måste dämpa sig.  Jag är helt övertygad om att man ska inte uppfinna hjulet på nytt men ibland är det helt enkelt så att den enda förklaringen är att så här är det och man vet inte varför mer än att andra som testat gått bet. Vad händer om just du testar? Är det många tidigare som testat och gått bet är det antagligen hög sannolikhet för att du också gör det. Men du vet inte!

Självklart gäller allt det här även vad man fyller sin träningstid med. Timmar är bara timmar och det är ett jädrigt trubbigt mätinstrument och det ämnet förtjänar ett eget blogginlägg.

För övrigt gäller den här inställningen rätt mycket i livet. Det är bland dom som vågar göra något annorlunda det poppar upp intressanta upptäckter. Ingen dröm är för stor va?

vinnie

Ha det,

Mackan