Etiketter

, , , , , ,

Sitter och lyssnar på Vinterstudion med ett halvt öra och hör en diskussion om att komma in i längdåkningen. Instegströskeln. Den är hög för dom som inte fått det serverat sen barnsben, men det är inte den delen av diskussionen som verkligen intresserar mig utan barn- och ungdomsåkningen. Johanna Ojala påtalar problemet med prylarna. Det går inte att komma ifrån att redan här kommer ekonomin in i bilden. Den som inte kan köpa dom bästa prylarna och effektivaste vallorna kommer inte att kunna tävla på samma villkor som andra. Och kanske tröttnar. Ja, förutsatt att man överhuvudtaget kommer från en familj som kan ge dig möjligheten att vara med. Det här gäller naturligtvis inte bara längdåkning utan även andra prylsporter som cykling, triathlon eller golf. Materialet är en del av sporten och det i sig gör att det blir jädrigt smala sporter. Hur stor är rekryteringsbasen på världsnivå för triathlon t.ex.? Trots att det inte kräver snö eller annat som bara finns i vissa delar av världen så…ja ni förstår.

Det är därför det gör mig så glad över att vara en del av löpningen. En idrott där det snarast är en fördel att inte behöva en hel del prylar utan där vissa ”nödvändigheter” kanske riskerar att göra dig till en sämre löpare. Alla som känner mig vet vilka ”nödvändigheter” jag syftar på. Det är den typ av prylar som snarare motverkar att lära dig att lyssna på kroppens egna signaler. Låter man sig styras av en display på armen riskerar man att inte hantera situationen där det som visas på displayen inte är korrekt eller inte tillför något värde. Det är nog därför det på löparforum frågas om hur många sekunder man tappar per kilometer om det plötsligt blir snö, motvind, backigt eller brötig terräng. Eller hur pulsen påverkas av det ena eller det tredje. Eller hur man verkligen får reda på sin tröskelpuls. Eller hur man tar fram sin maxpuls. Eller vid vilken puls det optimala lågpulspasset sker.

Ge mig en siffra!

Vad jobbigt det blir när man plötsligt inte kan få en siffra. En siffra som faktiskt ändå betyder väldigt, väldigt lite. Det enda som är intressant vid en anpassning av ansträngning är hur länge man planerat att jobba på en viss ansträngningsnivå och det är något man undermedvetet lär sig med tiden om man känner sin kropp. Ska man orka springa en timme är det där man lägger sin ansträngning. Sånt lär man sig automatiskt med erfarenhet. Ju mer man delegerar ansvar för att lyssna på sitt inre och ta in det yttre, ju mer riskerar man att försämra dom egna förmågorna. Det är väl okej att sakna en förmåga att till exempel orientera så länge det finns batteri i GPS:en. Men när det dör och man är halvvägs? När man sen behöver dom förmågorna är dom inte lika väl utvecklade. Jag är helt övertygad om att när det kommer till löpningen kan man nog konsumera sig till försämring. Det gillar jag.

Keep it simple stupid.

Jag bifogar en bild på min kompis Lars, tagen efter ett gemensamt träningspass för ganska exakt två år sen. Man kan nog konsumera sig till försämring men den här killen skulle kanske behöva lite sponsring på kläder. Han har däremot klarat av att springa LL på 1:41 och milen på 29 minuter utan att mäta puls eller ha en GPS-klocka. Saker som av många anses som helt nödvändiga för att träna löpning och som inte gynnar något annat än konsumtionssamhället. Tycker du att det är roligt, använd. Men pracka inte på andra att man MÅSTE ha det för att kunna löpträna. Det här är en sport som är befriande skön från måsten och väldigt inkluderande. Det gillar jag.

2013-11-26 16.47.11

Ha det,

Mackan

Annonser