Bokambivalensen

Nu närmar sig julen med stormsteg och jag borde sätta mig och packa dagens beställningar av böcker nu på stört. Det är kul att sälja böcker men suget att sätta sig och packa och fakturera är begränsat efter den vanliga arbetsdagen, det måste jag erkänna. Så halva jag vill sälja en flock under julhandeln och den andra halvan vill sjunka ner i soffvärmen dom här mörka kvällarna. Halva jag vill sälja slut det lager jag har och den andra halvan skulle nog tycka att det vore rätt trevligt om jag kunde ägna mig åt lite ströförsäljning under en väldigt lång tid. Halva jag vill att alla ska läsa böckerna så fort som möjligt och den andra halvan tycker att dom kan gärna vänta tills våren kommer.

Ja så ser min bokambivalens ut för tillfället och jag får väl helt enkelt se till att dedikera ett par kvällar i veckan och någon dag på helgen de närmaste tre veckorna. För helst av allt vill jag nog ändå ha en julrusch. Jag märker ju att många uppskattar böckerna och jag sprang och tänkte på det häromdagen. Det är väldigt roligt när okända människor stoppar en för att hälsa och tacka även om det fortfarande känns lite overkligt. Så det är bara att julhandla så gott ni kan, men jag får svårt att hinna med några specialare med A-post i år utan ni får vara ute i god tid! Och ni som inte vill läsa om löpning får se till att springa lite extra i stället, gör ni det hinner jag också springa lite mer. 🙂

DaBooks

Ha det,

Mackan

Annonser

Ett steg framåt– och ett par tillbaka

Lite försiktigt smyger jag igång löpningen efter den där förkylningen som liksom aldrig velat bli någon riktig förkylning. Jag har praktiserat all klokhet jag besitter för att inte åka på bakslag och efter transportlöpningen i torsdags morse var jag riktigt nöjd. Det gick långsamt, ganska segt och halvstolpigt men jag mådde jädrigt bra efteråt. Sånt är alltid ett bra tecken och i stället för att få hybris och springa hem valde jag  att få skjuts större delen av vägen av den före detta PSG-spelaren. Jag sa till och med till honom i bilen att det var skönt att avsluta en arbetsdag riktigt pigg. Mer än lovligt nöjd.

Han släppte av mig en halvmil hemifrån och jag skulle bara ta bussen en bit, för jag ville inte promenera i två plusgrader och regn. Rätt tunt klädd var jag men bussen skulle gå om två minuter så jag såg det inte som något problem. Dessutom går ju bussarna en gång i kvarten så det kändes lugnt. Det var bara ett problem: Bussen kom inte. Inte heller nästa buss kom. Eller nästa. Det stod att det skulle komma bussar men det kom liksom inga. Alls. I femtio minuter stod jag och väntade innan det behagade komma en buss. Vid det laget var jag som en frusen fiskpinne och när jag kom hem var händerna alldeles röda av kyla. Det tog några timmar och en varm dusch innan jag kände mig som en människa igen men när jag vaknade på morgonen var förkylningskänslan tillbaka igen. Två dagar till av vila innan jag vågade springa igen i dag.

Det blev en seg och kylslagen runda men jag sprang igen och baske mig om det inte känns rätt bra i kroppen efter löpningen. Ja förutom att jag var väldigt stel, inte av kyla utan antagligen på grund av inaktivitet och eventuellt ett däckbyte. Nu tänkte jag att jag skulle vara väldigt frisk väldigt länge. Låt oss hoppas att kosmos håller med. Efter dagens pass mår i alla fall kroppen bra och efter gårdagens firande av Baddarens marapers mår själen väldigt bra. Pilgrimsmusslor, fikon, lamm, klyftpotatis och tårta ackompanjerades av skumpa, rödvin och hjortronlikör. Strålande!

12240189_10206860890694405_4105789088213445277_o

Ha det,

Mackan

 

När prylnördarna torskar

Sitter och lyssnar på Vinterstudion med ett halvt öra och hör en diskussion om att komma in i längdåkningen. Instegströskeln. Den är hög för dom som inte fått det serverat sen barnsben, men det är inte den delen av diskussionen som verkligen intresserar mig utan barn- och ungdomsåkningen. Johanna Ojala påtalar problemet med prylarna. Det går inte att komma ifrån att redan här kommer ekonomin in i bilden. Den som inte kan köpa dom bästa prylarna och effektivaste vallorna kommer inte att kunna tävla på samma villkor som andra. Och kanske tröttnar. Ja, förutsatt att man överhuvudtaget kommer från en familj som kan ge dig möjligheten att vara med. Det här gäller naturligtvis inte bara längdåkning utan även andra prylsporter som cykling, triathlon eller golf. Materialet är en del av sporten och det i sig gör att det blir jädrigt smala sporter. Hur stor är rekryteringsbasen på världsnivå för triathlon t.ex.? Trots att det inte kräver snö eller annat som bara finns i vissa delar av världen så…ja ni förstår.

Det är därför det gör mig så glad över att vara en del av löpningen. En idrott där det snarast är en fördel att inte behöva en hel del prylar utan där vissa ”nödvändigheter” kanske riskerar att göra dig till en sämre löpare. Alla som känner mig vet vilka ”nödvändigheter” jag syftar på. Det är den typ av prylar som snarare motverkar att lära dig att lyssna på kroppens egna signaler. Låter man sig styras av en display på armen riskerar man att inte hantera situationen där det som visas på displayen inte är korrekt eller inte tillför något värde. Det är nog därför det på löparforum frågas om hur många sekunder man tappar per kilometer om det plötsligt blir snö, motvind, backigt eller brötig terräng. Eller hur pulsen påverkas av det ena eller det tredje. Eller hur man verkligen får reda på sin tröskelpuls. Eller hur man tar fram sin maxpuls. Eller vid vilken puls det optimala lågpulspasset sker.

Ge mig en siffra!

Vad jobbigt det blir när man plötsligt inte kan få en siffra. En siffra som faktiskt ändå betyder väldigt, väldigt lite. Det enda som är intressant vid en anpassning av ansträngning är hur länge man planerat att jobba på en viss ansträngningsnivå och det är något man undermedvetet lär sig med tiden om man känner sin kropp. Ska man orka springa en timme är det där man lägger sin ansträngning. Sånt lär man sig automatiskt med erfarenhet. Ju mer man delegerar ansvar för att lyssna på sitt inre och ta in det yttre, ju mer riskerar man att försämra dom egna förmågorna. Det är väl okej att sakna en förmåga att till exempel orientera så länge det finns batteri i GPS:en. Men när det dör och man är halvvägs? När man sen behöver dom förmågorna är dom inte lika väl utvecklade. Jag är helt övertygad om att när det kommer till löpningen kan man nog konsumera sig till försämring. Det gillar jag.

Keep it simple stupid.

Jag bifogar en bild på min kompis Lars, tagen efter ett gemensamt träningspass för ganska exakt två år sen. Man kan nog konsumera sig till försämring men den här killen skulle kanske behöva lite sponsring på kläder. Han har däremot klarat av att springa LL på 1:41 och milen på 29 minuter utan att mäta puls eller ha en GPS-klocka. Saker som av många anses som helt nödvändiga för att träna löpning och som inte gynnar något annat än konsumtionssamhället. Tycker du att det är roligt, använd. Men pracka inte på andra att man MÅSTE ha det för att kunna löpträna. Det här är en sport som är befriande skön från måsten och väldigt inkluderande. Det gillar jag.

2013-11-26 16.47.11

Ha det,

Mackan

När träningsanläggningarna siktar fel!

Jag springer med jämna mellanrum förbi ett av alla våra gym, eller träningsanläggningar som dom kanske vill kalla sig. Man skulle kunna tro att dom har som mål att få folk att träna med någon form av syfte och jag ser då framför mig ett antal möjliga slogans.

Kom i form och förbättra din hälsa.

Hitta en aktiv livsstil och må bättre.

Träna dig till ett bättre välmående.

Fixa formen med hjälp av vår träning.

Okej, jag är ingen reklamare men ni förstår budskapet. Man tränar för att uppnå något som kan vara allt från tävlingsresultat till att vara en del i att lägga om livsstilen för ett bättre välmående. Syfte för att uppnå någon form av tillstånd. Vad ser jag då i stora bokstäver runt hela den här träningsanläggningen?

20151112_073507Viktminskning är budskapet runt hela gymmet och att träningen är utan bindningstid. Ingenting om syftet. Ingenting om att uppnå något utan hela budskapet är att det är ett ställe för viktminskning. Det behövs inget gym för att minska i vikt. Det går alldeles utmärkt att uppnå genom att svälta sig och för det behövs inga häftiga maskiner eller snygga lokaler. Man siktar så in i helvete fel och hela budskapet verkar vara att man ska gå ner i vikt. Inte bli friskare. Inte må bättre utan man ska vara smal. Skäms på er Balance för ni har inte fattat någonting av vad träning kan handla om. Och för övrigt går det alldeles utmärkt att träna utan gym också!

Jag diskuterade just det här med en arbetskamrat som tagit sig från rejäl övervikt till en aktiv livsstil och han hade fått just det rådet av en läkare: Du måste lägga om din livsstil. Inte ett ord om att han måste gå ner i vikt utan att han måste bli mer aktiv och äta bättre. Där har du ett budskap som adresserar grundorsaker!

Ha det,

Mackan

Lowest low

En god tanke med att vara hare på maraton är man slipper jaga livet ur sig och dessutom kan man komma igång med träningen fort. Tji fick jag. Baddaren blev sjuk och sen blev jag rosslig. Inte riktigt sjuk men heller inte riktigt frisk. Hade inte ont i halsen men däremot hes och rosslig. Inte snorig men med tryck i bihålorna. Inte sänkt men inte heller pigg. Provjoggade när jag tyckte att jag var helt frisk men då kom alla symptom tillbaka och så vilade jag sex dagar till.

Den här veckan har jag kommit igång igen och jag tar det försiktigt. Som om jag hade något val… Sprang till jobbet häromdagen och jag kunde kort och gott konstatera det jag redan misstänkt.

Lowest low

Det har aldrig någonsin gått så långsamt som det gjorde nu i veckan. Jag springer ju med min transportlöparkänsla och låter klockan stanna där den stannar när jag kommer fram. Jag tyckte att jag trampade på med rätt normal känsla och jag fick faktiskt en smärre chock när jag kom fram. Fukk! Inte för att farten egentligen spelar någon roll men jag vill vara lite starkare när snön kommer för annars blir det slitigt.

Hälen då? Den där hälen som blev så akut olycklig efter ett pass dagen före LL. Blir den bättre av att vila? Nej det blir den inte. Däremot blir den bättre av att behandlas. Jag och mitt fantastiska bollplank till naprapat (Martin) har nog hittat grundorsaken till problemet och det är en yttre faktor som är avlägsnad. Nu ska bara symptomet åtgärdas också och det kan ta lite tid men det känns som att det blir gradvis bättre. Först fick jag en kick-ass-nålbehandling som gjorde att jag knappt kunde gå dagen efter. Martin varnade för det men jag trodde att han överdrev.

Icke sa Nicke

Det gjorde sjukt ont dagen efter men sen när det lättade gick han på hårt med ultraljud. Efter det har jag kört eget ultraljud och massage varje kväll och det har blivit mycket bättre. Det knepiga är att det som irriterar mest är skor och det är väldigt svårt att undvika skor om man ska ut. Dom sitter ju liksom på större delen av dagen. Ja jag stretar på och hoppas på en snäll vinter så att jag hinner komma i någon sorts form någon gång. Jag gillar form och då inte den runda varianten. Så det är bara att trampa på, ett steg i taget.

20151024_112211Ha det,

Mackan

Kan man träna fel?

Kan man träna fel? Jag tror att dom flesta skulle svara ja på den frågan men är det så lätt egentligen? Ofta diskuteras smådetaljer i oändlighet ute på sociala medier och i träningsforum. Det slutar ofta med att någon påpekar att man kan strunta i detaljerna så länge man ändå är långt från optimala träningsmängder för att bli bra. Och visst är det så. Detaljerna är just detaljer i sammanhanget och merparten tränar helt enkelt för lite om dom vill nå sin fulla potential.

Alldeles för lite.

Men dom som inte vill nå sin potential då? Ja, då är det bara att köra på så mycket man hinner, orkar eller har lust med. Det kanske kan bli fel såtillvida att man blir skadad men det är sällan så att man inte är mer hel än att det finns någon alternativträning att ta till. Tränar man för välmående är det svårt att bli fel så länge man mår bra.

Men det finns faktiskt dom som faktiskt tränar fel på riktigt. Folk som har höga mål och gör uppenbart fel utan att fatta det. För om man inte ens är i närheten av sina mål så gör man fel. Alternativt är man direkt usel på att sätta mål. Jag känner ju milt sagt ganska många som tränar mot olika mål och ibland ser jag väldiga knasigheter. Folk som fokuserar på helt fel saker i sin träning och där jag långt innan det är dags att bekänna färg ser att det här kommer aldrig att gå. Mitt dilemma är då alltid om jag ska säga något eller inte och jag brukar välja att inte säga något. Av den enkla anledningen att jag vill inte lägga mig i. En del har redan tränare och dom kanske vet något jag inte vet eller så lär väl läxan bita bättre om man själv upptäcker det. För jag utgår från att man analyserar vad som gick fel om man missar mål med hästlängder. Fast det gnager lite i mig när jag ser folk göra helknas om och om igen men va fan, det är vuxna människor och det handlar ju inte om liv och död. Så jag pratar oftast av mig lite med Löparlasse eller Baddaren och kör på lev och låt leva. Eller som nu, skriver av mig.

Man kan träna fel men så länge man är frisk och har kul är det bättre att träna fel än att inte träna alls. Själv tänkte jag vara fri från min förkylning i morgon och sluta med att inte alls träna. För det är i ärlighetens namn rätt trist att inte träna och jag skiter i om jag inte tränar optimalt för jag är ändå för gammal för att vara fysiskt optimal. 🙂

20151024_152113Ha det,

Mackan