Etiketter

, ,

För cirka 15 månader sen började jag tacka nej till att ta fler adepter och nu i helgen flög den sista sin kos. Återstår bara att ge input till framtida träning. Jag har som regel haft tidsbegränsade uppdrag mot något mål som ligger en bit fram i tiden och nu har alla löpt ut. Jag måste erkänna att det känns lite konstigt att det är söndag och att jag inte sitter och pusslar ihop någons löparvardag utifrån hur deras övriga liv ser ut. Jag tyckte att Elmar Engholm sammanfattade det där med att vara tränare rätt bra i sin blogg häromdagen.

Att skriva ett träningsprogram är rätt lätt men att lära känna den individ man jobbar med, att vara psykolog, att vara positivt bollplank eller att få individen att träna mer/hårdare eller mindre/lättare än vad denne själv tänkt sig. Där har vi utmaningen. Och att läxa upp dom när dom inte gör som jag säger. Det handlar om personkemi och det handlar om att kunna gasa och bromsa vid rätt tillfällen. Det som passar en vecka passar inte en annan och alla är olika. Det gäller att hitta lagom mycket stress på kroppen och ibland kanske adeptens tankar och mål om vad dom vill göra inte passar ihop med hur dom vill träna. Det är fan inte lätt och det övergår mitt förstånd hur man kan ha en rejält stor flock adepter. Tiden räcker helt enkelt inte till för att sätta sig in i allas vardag eller lära sig vad dom verkligen svarar på för träning. Att vara tränare är mer en konstform än en vetenskap för den generella vetenskapen bakom är lätt:  Stressa kroppen, ät och vila nog mycket så händer det saker. Men att veta hur någon behöver stressas och hur mycket stress man kan lägga på, det kräver en ärlig dialog mellan tränare och adept.

Tät kontakt.

Har man inte tiden att sätta sig in i hur folk funkar så blir det generella program och det är något helt annat än att vara tränare. Och generella program finns det gott om, inklusive mina egna. Det är bara att plocka något som passar ens eget psyke och adresserar det man behöver jobba på.

Jag har jobbat med fantastiska människor med väldigt olika förutsättningar både när det gäller kropp och vardagsliv och det är häftigt. Häftigt men det tar energi att göra det här vid sidan av ett jobb som kanske blir lite mer än heltid. Jag får i och för sig erkänna att jag åtog mig lite PT:ande för ett tag sen och det är jädrigt kul men jag har inga långtidsåtaganden nu och det känns rätt skönt. Även om jag fick höra om den andra sidan av att jobba med mig häromdagen och då kände jag att jag även kommer att sakna det.

Tack för sista schemat. Ser bra ut. Det har varit lite som att öppna en julklapp varje gång träningsschemat har kommit. På måndag nästa vecka kommer jag nog vara rådvill och flacka med blicken

Det har faktiskt varit som att leverera en liten julklapp. Folk har trott att dom aldrig kommer klara av vissa saker som dom visst har klarat och andra har tyckt att något sett lätt ut på papperet men som varit något att bita i. Och jag har alltid varit lika nyfiken och väntat på att rapporten på utfört pass kommit in. En liten julklapp till mig.

Tack för allt ni gett tillbaka! Nu ska jag ägna mig åt att fortsätta peppa Baddaren och att följa T-Bones fantastiska utveckling. Där händer det saker från vecka till vecka nu och det vore kul om han levererade lika bra på tävling som på träning. Han får varken scheman eller farter utan gör bara samma sak som jag gör på lördagarna! Och Baddaren tänkte jag vara pacer åt i Frankfurt, hon kommer att leverera.

DSC03571

Ha det,

Mackan

Annonser