Maraton är vidrigt

Den andra sidan av historien!

Baddaren

När man ser hammarmannen vet man att målet är nära. När man ser hammarmannen vet man att målet är nära.

Det finns olika sätt att springa maraton på. Man kan mysjogga sig igenom loppet, komma i mål med fräscha ben och konstatera att det inte var särskilt jobbigt. Man kan också springa precis på sin förmåga, komma i mål och veta att man har gett allt och att det inte hade gått att pressa ens en sekund till. Jag säger inte att det första sättet är fel, men det är på det andra sättet jag vill göra.

Pressa, kämpa, bita ihop. Lida.

Så jag biter ihop och lider trots att jag ha 14 km kvar och inte orkar mer. Det är som i fjol, jag vill sätta mig bredvid banan och tjura. Jag vill inte ta ett steg till. Jag är utled och skallen är så tom att jag de senaste kilometerna har funderat på om jag borde kontakta en…

View original post 1 116 fler ord

Annonser

Einmal ist keinmal!

Förra hösten harade jag ner Baddaren under fyra timmar på maran och det var vi oerhört nöjda med men ni vet väl vad man säger? Einmal ist keinmal! I år var det dags att åka ner till Frankfurt igen och redan för några veckor sen började hon bli nervös. Inte för att träningen gick dåligt utan för att den började gå väldigt bra. Hon hade en form som pekade på att det skulle gå att göra om det. Förra året fick hon ur allt ur kroppen under loppet och det är inte lätt att göra om det. Speciellt inte om det inte finns någon hare. Jag har lagt mycket energi på annat under hösten och inte känt att jag orkat maratonträna. Maratontränar jag inte blir det pannkaka om jag försöker ta i under 42 km så jag erbjöd mig att hara. Det är trevligare för alla.

Ja tack sa Baddaren!

Då återstod bara att luska ut vad den lämpliga marafarten skulle vara och att hålla oss friska. Jag vågade knappt säga att jag trodde att jag var på väg att bli sjuk i torsdags men efter två hinkar ingefärsdricka och en god natts sömn vaknade jag upp och kände mig frisk! Så vi åkte ut till Arlanda, mötte upp Tomas och tog flyget ner till Frankfurt och det behövdes inte många steg på tysk mark för att jag skulle känna mig väldigt hemma. Hemma och sugen på att marahara.

Dagarna innan loppet tyckte någon att någon annan var alldeles för sprallig och på för gott humör. Jag sjöng tyska sånger för henne i hopp om att nerverna skulle lugnas men det hjälpte inte. Det var ett litet nervvrak jag hade att göra med och jag fick tillbringa rätt mycket tid på spa-avdelningen så att hon skulle få känna lugnet, och jag tyckte nog ändå att allt var under kontroll på tävlingsdagens morgon.

Det var snäppet varmare än vad någon oss ville ha det men i princip helt vindstilla när startskottet gick och vi lufsade iväg. I tänkt marafart på 5:35/km. En fart som skulle ge ett personbästa med ett par minuter om det höll. Första kilometern gick nästan på sekunden rätt och det kändes väldigt bra förutom att vi båda redan var rätt svettiga. Efter en kilometer. Nu hade jag ju planerat för Baddarens vatten och energiförsörjning men själv hade jag inte planerat att behöva dricka och tramsa men blev lite orolig för att jag kanske skulle behöva lägga energi på mig själv också. Nåja, sånt ger sig.

Den första halvmilen gick som en dans och jag fick hejda den lilla från att dra iväg i för högt tempo flera gånger. Ett gott tecken och hon var inte bara pigg utan sprang fint tekniskt. Mer avslappnat än på de andra marorna och det fick hon beröm för. Däremot märkte jag efter 7-8 kilometer att hon flåsade mer än vad hon brukar göra i den farten. Hon hade haft viss oro för små förkylningskänningar före loppet men vi trodde att det var lopphypokondri. Tänk om det var mer än så? Jag blev orolig men sa inget. I stället försökte jag visa henne platser hon kände igen och så granskade jag andra löpare och pekade på roliga kläder eller löpstilar. Det var hon med på och sa att hon skulle ta dom senare. Bra!

Vid 12,5 kilometer sa jag åt henne att ta en gel och en elektrolyttablett och tyckte att det hjälpte. Det är lättlöpt från milen och ner till 13,5 kilometer och även om hon flåsade sprang hon riktigt fint där och plockade en hel del folk. Nu gick det undan men bara snäppet snabbare än överenskommet. Eftersom Frankfurtmaran har lägsta punkten under första halvan är det helt okej att göra en snabbare första halva för att det ska vara jämn ansträngning så det var helt okej. Hon blev glad över det gamla flyglarmet som ljöd vid 15 km men annars var nog känslan att det blev rätt jobbigt rätt tidigt. Humöret gick dock upp när hon såg att hon persade på halvmaran! Fast det är ju tyvärr så att det då är hälften kvar. Den tunga halvan.

Vi matade ändå på och jag gav tummen upp vid varje kilometer hon klockade in. Jag vågade inte ens själv räkna på tider eftersom hon verkade så trött och min oro märktes så väl att hon till och med sa åt mig att prata mer. Jag försökte med en tysk sång men det funkade inte. Alls. Hon ville inte höra något som hade med maraton att göra så jag testade med att prata om öl och spa i stället. Det funkade ett tag men vid 29,5 km sa hon att skallen inte var med. Hon orkade inte. Jag hade redan kört regelbundna avslappningsövningar med henne i en mil men nu räckte det inte längre.

Scheisse!

Nu var goda råd dyra men jag hade haft det på känn ett tag och planerat för det. Nu skulle vi bomba gel vid varje vätska och jag svarade att jag hade en lösning på problemet att hon inte orkade längre. Vad är det? Jo det är gel. Jag förklarade att det var nu gel skulle funka och visst funkade det! I cirka två km åt gången. Hon ville stanna. Jag ville springa. Varje gång gelen slutade verka fick hon veta att nu var det bara 500 meter till nästa. Så tog vi oss fram till 35 km och då fixade jag dynamitgel. Äcklig som satan men jädrar vad hon ökade farten ett tag. Strax före 37 km spelade dom Thunderstruck och jag dansade och gjorde horns up och då såg jag äntligen ett leende.

Där fattade hon nog att det skulle gå vägen och nu plockade hon löpare för löpare. Det var många som hade bonkat men i den här familjen går vi inte under maratonloppen om vi inte är skadade. Meter lades till meter och strax före 40 km började jag dansa samba sidledes för att muntra upp Baddare och publik. Det funkade faktiskt och nu la hon in slutspurten. Det blev en markant fartökning och jag räknade bitvis takten högt för att hon skulle komma upp i steget. Nu såg vi hammarmannen och jag förklarade för henne att det var en kvinna där framme som hon måste om. Hon gick om. Med 200 meter kvar hade hon 59 sekunder på sig för att bli en 3:55-löpare och det fick hon veta. Jag spurtade iväg för att kunna ta emot henne vid mållinjen och baske mig om hon inte klarade av det!

Det tog ett tag innan Baddartårarna kom men då sjönk det in. Hon hade dubbelpersat och nu var hon en 3:55-löpare! Belöningen? Öl och schweinhaxe!

Jag vet fortfarande inte vem av oss som är stoltast men jag vet att jag är oerhört stolt. Hon är en riktig maratontjej som står distansen och gör jobbet trots att hela kroppen skriker nej! Hon persar trots att det inte var hennes bästa dag men den fina träningen hon gjort skapade en grundform som ändå tog henne till målet.

This was your day Johanna!

maratjejenHa det,

Mackan

Jag Springer inte längre

Jag såg att nya numret av Spring är på väg ut nu och det känns lite skumt. Jag hoppade på som prenumerant från början men dom tappade mig någonstans på vägen. Det slumpade sig så att jag fick frågan i helgen: ”Ger Spring dig något, du som är intresserad av tävlingslöpning?” Jag konstaterade att nej, jag får ut så lite av den att jag har tappat intresset och började fundera på varför. Och funderar jag så kan jag lika gärna fundera högt så nu gör jag det.

Tidningen borde ju passa mig för det är ju riktat mot löpare som är lite mer intresserade av tävlingslöpningen. Men när det dyker upp sånt som handlar om mjuka sidor som hur vissa löpare dejtar och sånt så tilltalar det inte mig. Det skulle lika gärna kunna vara en artikel i någon skvallerblaska som helst och sånt läser jag inte. Visserligen handlar det om löpare men inte om löpning. Jag vet att många uppskattar sånt, jag gör det inte. Veteranlöpningen intresserar mig tyvärr inte heller eftersom jag inte bryr mig mer om veteranidrott än vad mina kompisar åstadkommer. Och det vet jag ju ändå. Men då är det dom jag är intresserad av. Inte veteranlöpning. Juniorlöpning däremot, den kan ge hopp om kommande stordåd som senior och skapa nyfikenhet!

Ja men resultatrapporteringen då? Ja den vore intressant om det inte vore gårdagens nyheter, allt har redan stått på nätet. Eller så vill jag på morgonen läsa i tidningen om det som hände i går. Analyser. Resultatnoteringar. Sånt som jag kanske missat. När en tidning kommer ut vill jag inte att det redan är stött och blött för då har det ju inget nyhetsvärde.

Personporträtten tycker jag är behållningen av tidningen men det gör inte att jag kan motivera mig till en prenumeration, för trots att dom är behållningen har jag märkt att jag knappt öppnade dom senaste numren för att jag hade tröttnat på tidningen som sådan. Det känns faktiskt lite tråkigt att jag slutade öppna tidningen för jag är ju en ständigt läsande person och dessutom väldigt intresserad av löpning.

Jag kan väl konstatera att Spring tappade mig på vägen och att det är svårt att bredda sig och ändå behålla läsare. Det måste vara otroligt svårt att skapa en så nischad produkt och hantera både dom riktiga nördarna som jag och samtidigt sno marknadsandelar. Om tidningen svänger in på nörderi jag inte redan vet och mer fokus på framtiden för svensk tävlingslöpning kanske det blir något för mig igen. Men då tappar dom nog en hel del andra. Ja, och en sak till, gärna lite kritiskt granskande av en del företeelser. Våga lite. Utmana! Fram till dess vilar jag Spring.

2015-01-02 16.21.57Ha det,

Mackan

Hur utvecklad är ultralöpningen?

I morse läste jag en artikel i svenska Runners World om världens bästa ultralandslag, Sverige. En artikel som lyfter fram våra svenska löpare och det är alltid trevligt. Dom har tränat bra och både Kajsa Berg och Jonas Buud (som fick sina egna artiklar) har gjort prestationer som är ska uppmärksammas mer än mycket annat av det som uppmärksammas. Dom har presterat på topp i en gren som vi är bra i. Men jag vill ha lite perspektiv på saker och ting. Jag saknar vinkeln på hur saker står sig i konkurrens med annat. Är det här något som är svårt att bli bra i? Artikeln förklarar våra framgångar med att vi svenskar har alltid varit bra i uthållighetsidrotter som orientering och skidåkning. No offense, men det är inte särskilt konkurrensutsatta idrotter om man jämför med till exempel maratonlöpning eller andra löpgrenar inom arenaidrotten.

Jag har läst många som tycker att våra svenska löpare inom ultra eller stiglöpning borde uppmärksammas mer och det har till och med föreslagits bragdguld. En journalist sträcker ut hakan och säger att det Jonas Buud gör är större än det Usain Bolt åstadkommer. Vi snackar alltså om att Jonas bräcker världens bästa sprinter genom tiderna. En gren som lockar massor av unga talanger. Jag tycker att Jonas är en fantastisk idrottsman men nu vill jag ha lite perspektiv på saker och tänker försöka att vara helt objektiv i senare delen av texten. En världsmästare är en världsmästare och man kan aldrig slå dom som inte ställer upp. Så är det bara, kom ihåg det ni som kanske tänker rasa mot min objektiva analys. Det är så lätt att slå ifrån sig att några är avundsjuka på andra och hänvisa till jantelagen men då är ni snett ute. Jag skulle förvisso gärna vara lika snabb på 100 km som Jonas men då skulle jag till att börja med behöva hans talang för att springa långt (det har jag inte) och sen lägga ner det jobb han gör!

Vad händer om en världsmästare i ultralöpning ställer upp mot vår i internationellt perspektiv mediokra svenska långdistanslöparelit. Låt oss titta på årets Lidingölopp. Där är världsmästaren på 100 km knappt sex minuter bakom Linus Rosdal. Det är ganska mycket rent objektiv sett. Nu vet jag inte om Jonas gick på max för han har sprungit snabbare tidigare men han har aldrig varit bästa svensk. Visst är det bara en tredjedel av distansen och Jonas styrka är just uthålligheten. Men ändå, det är svenska eliten vi snackar om som motstånd. På maraton står sig världsmästaren på ultra med sina 2:22:03 som personbästa cirka fem minuter efter David Nilssons Sverigebästa i år.

Vad skulle hända om världsmästaren på 10 000 meter (Mo Farah ) tävlade på 30% av den sträckan? Jo han är med sina 7:33(i) 13 sekunder från det otroligt bra världsrekordet som stått sig i 19 år. Han kan med andra ord fortfarande hänga med hyggligt på en tredjedel av sträckan. Eller för all del hänga med hyggligt på en sträcka som är 4,2 gånger så lång som maraton där han gjort 2:08:21, det är 5½ minut från världsrekordet men fortfarande nästan nio minuter snabbare än vad någon svensk gjort i år. Ska vi jämföra 3000 meter så är Mo’s rekord 25 sekunder snabbare än vad någon svensk presterat i år.

Det var ett exempel världsmästare emellan på hur dom står sig på andra distanser och mot svensk elit. Jag känner mig lite taskig som jämför personliga tider mot andras eftersom man kan liksom aldrig vara bättre än sitt eget bästa men nu har vi en svensk världsmästare och då vill jag jämföra mot just andra svenskar och mot andra världsmästare.

Om vi leker med rekord då och tittar på kilometertider distanser mellan och håller oss till manliga världsrekord. Då ser det ut som följer:

  • 3 000 meter: 7:20.67 -> 2:27/km
  • 5 000 meter: 12:37.35 -> 2:31/km
  • 10 000 meter: 26:17.53 -> 2:38/km
  • Halvmaraton: 58:23 -> 2:46/km
  • Maraton: 2:02:57-> 2:55/km
  • 100 km: 6:13:33 -> 3:44/km

Det vi ser är att för varje fördubbling av distanserna så tappas det mindre än 10 sekunder per kilometer i tempo fram tills vi kommer till 100 km. Nu är 100 km lite mer än en fördubbling utan där är det 2.37xdistansen så det borde inte ge under 10 sekunder/kilometer längre utan lite över. Men det vi får är en plötslig ökning på 49 sekunder/kilometer. Nu skulle man kunna förklara det här med att det är en annan kravprofil som plötsligt krävs där kroppen inte jobbar med kolhydrater som främsta energikälla längre men räcker den förklaringen? Jag tror inte det utan jag gissar att att ultralöpningen helt enkelt inte är lika utvecklad. Det är inte alls samma konkurrens som på de kortare distanserna där pengarna finns.

Summa summarum tror jag att vi har att göra med en underutvecklad gren men jag är väldigt nyfiken på hur underutvecklad den är. Det kan vara så att den annorlunda kravprofilen göra att det kanske borde vara en ökning på en 30 sek/km i fart jämfört med maratonlöpning? Jag har ingen aning på den fingranulära nivån men det vore jädrigt häftigt att någon gång få veta hur det står till. Det var det där med det statiska urvalet igen. Fram till dess nöjer jag mig med att beundra den fart våra svenska ultralöpare springer i men skulle vilja se att någon av våra betalda journalister faktiskt grävde lite i det här och satte saker i perspektiv.

DSC01780

Ha det,

Mackan – Som tycker att svensk elitlöpning aldrig kan få för mycket uppmärksamhet

Alla springer milen under 45′!

Nyligen har det genomfört en liten undersökning om hur mycket träning, BMI och ålder påverkar miltiderna för att kunna skapa en formel. Det är förvisso en helt ovetenskaplig undersökning och den formel det resulterade i fann jag helt ointressant. Men, den visade på något som var betydligt mer intressant, och av mig helt förväntat. Massor av löpare bidrog med sina svar och nästan alla sprang under 45 minuter på milen och en väldigt stor andel var dessutom under 40 minuter. Så brukar det inte direkt se ut på motionsloppen. Men ber man löpare delge sina tider offentligt så är det halvsnabba löpare som dras till det som flugorna till socker. Man får alltså ett statistiskt underlag som kommer ur en jädrigt snäv grupp.

Det är intressant.

Det är intressant eftersom det är nog rimligt att anta att det ofta är de som redan har förutsättningar som överhuvudtaget satsar lite mer på löpning. Så en rimlig hypotes är att urvalet kommer ur en population som har talang för det dom gör och därifrån skapar man en formel.  Dom som inte svarar lika bra på träningen svarar inte på en sån här enkät och bidrar inte till formeln. Dom som lägger ner löpningen för att dom inte har förutsättningar vet inte ens om att sån här enkät finns och bryr sig inte och bidrar därmed inte till formeln. Formeln tog heller inte hänsyn till om man tränar annat eller hur man tränar. Jag tror att alla kan vara överens om att det finns annat som bidrar till milresultaten än sprungna kilometer.

Jag älskar formler men blir galen när dom blir sanning och ju mer avancerade dom ser ut desto mer verkar folk ta dom för sanning och det glöms lätt bort hur knasigt dom togs fram. Därför var det extra intressant att ha full insyn i hur just den här togs fram och se hur merparten var betydligt kvickare än vad merparten är på t.ex. Midnattsloppet. För att ta årets upplaga av ML Stockholm så sprang ca 1 700 av drygt 16 000 män under 45 minuter.

Nej, man ska passa sig för att ta formler för sanningar men jag förstår lockelsen att sätta in sin bristfälliga träning, ökade ålder eller annat kön i en kompenserande formel och konstatera hur snabb man egentligen skulle varit. Om man nu hade varit en 25-årig man som tuggade 16 mil i veckan. Sen att det inte är samma urval av satsande 55-åringar eller afrikanska kvinnor glömmer man snabbt bort. När det är jämförbara statistiska urval tänker jag börja tro på formlerna även om jag inte tänker använda dom. Det intressanta för mig är vad jag gör och inte vad jag skulle göra om en massa om fanns som jag inte kan påverka. Jag har en rätt bra känsla för hur just jag reagerar på träning eller hur mina resultat påverkas av vikten. Sen är det upp till mig att prioritera.

Det jag älskar med löpning är att i dess mest renodlade form så tar inte det jagande lejonet hänsyn till om du är ung, gammal, tränar eller slappar. Dom kvickaste fötterna är först i säkerhet utan hänsyn tagen till formler. Och jag är rätt säker på att med ett långdistanslejon som håller 4:30/km i hälarna så springer nog betydligt fler under 45 minuter på milen än annars.

2015-08-11 10.14.04Ha det,

Mackan

Adeptlös

För cirka 15 månader sen började jag tacka nej till att ta fler adepter och nu i helgen flög den sista sin kos. Återstår bara att ge input till framtida träning. Jag har som regel haft tidsbegränsade uppdrag mot något mål som ligger en bit fram i tiden och nu har alla löpt ut. Jag måste erkänna att det känns lite konstigt att det är söndag och att jag inte sitter och pusslar ihop någons löparvardag utifrån hur deras övriga liv ser ut. Jag tyckte att Elmar Engholm sammanfattade det där med att vara tränare rätt bra i sin blogg häromdagen.

Att skriva ett träningsprogram är rätt lätt men att lära känna den individ man jobbar med, att vara psykolog, att vara positivt bollplank eller att få individen att träna mer/hårdare eller mindre/lättare än vad denne själv tänkt sig. Där har vi utmaningen. Och att läxa upp dom när dom inte gör som jag säger. Det handlar om personkemi och det handlar om att kunna gasa och bromsa vid rätt tillfällen. Det som passar en vecka passar inte en annan och alla är olika. Det gäller att hitta lagom mycket stress på kroppen och ibland kanske adeptens tankar och mål om vad dom vill göra inte passar ihop med hur dom vill träna. Det är fan inte lätt och det övergår mitt förstånd hur man kan ha en rejält stor flock adepter. Tiden räcker helt enkelt inte till för att sätta sig in i allas vardag eller lära sig vad dom verkligen svarar på för träning. Att vara tränare är mer en konstform än en vetenskap för den generella vetenskapen bakom är lätt:  Stressa kroppen, ät och vila nog mycket så händer det saker. Men att veta hur någon behöver stressas och hur mycket stress man kan lägga på, det kräver en ärlig dialog mellan tränare och adept.

Tät kontakt.

Har man inte tiden att sätta sig in i hur folk funkar så blir det generella program och det är något helt annat än att vara tränare. Och generella program finns det gott om, inklusive mina egna. Det är bara att plocka något som passar ens eget psyke och adresserar det man behöver jobba på.

Jag har jobbat med fantastiska människor med väldigt olika förutsättningar både när det gäller kropp och vardagsliv och det är häftigt. Häftigt men det tar energi att göra det här vid sidan av ett jobb som kanske blir lite mer än heltid. Jag får i och för sig erkänna att jag åtog mig lite PT:ande för ett tag sen och det är jädrigt kul men jag har inga långtidsåtaganden nu och det känns rätt skönt. Även om jag fick höra om den andra sidan av att jobba med mig häromdagen och då kände jag att jag även kommer att sakna det.

Tack för sista schemat. Ser bra ut. Det har varit lite som att öppna en julklapp varje gång träningsschemat har kommit. På måndag nästa vecka kommer jag nog vara rådvill och flacka med blicken

Det har faktiskt varit som att leverera en liten julklapp. Folk har trott att dom aldrig kommer klara av vissa saker som dom visst har klarat och andra har tyckt att något sett lätt ut på papperet men som varit något att bita i. Och jag har alltid varit lika nyfiken och väntat på att rapporten på utfört pass kommit in. En liten julklapp till mig.

Tack för allt ni gett tillbaka! Nu ska jag ägna mig åt att fortsätta peppa Baddaren och att följa T-Bones fantastiska utveckling. Där händer det saker från vecka till vecka nu och det vore kul om han levererade lika bra på tävling som på träning. Han får varken scheman eller farter utan gör bara samma sak som jag gör på lördagarna! Och Baddaren tänkte jag vara pacer åt i Frankfurt, hon kommer att leverera.

DSC03571

Ha det,

Mackan

Skåla – vi ses igen!

I morse öppnade anmälan till Skåla och jag satt i långmöte. T-Bone messade och undrade hur vi skulle göra och jag trodde att allt var lugnt. Ja, att det tog typ en vecka innan det blev fullt. Det gjorde det inte. Under en kort paus anmälde jag mig sisådär 43 minuter efter öppnandet. Plats 1029 i kön. 800 platser till förfogande.

Attans.

Baddaren hade varit lite snabbare på hanen och hade en plats på strax över 900 MEN hon hade utnyttjat möjligheten att reservera tre platser. Jag trodde nog ändå att vi var körda och lurade på om jag skulle kunna utnyttja min kontakt i organisationen. Jag har ju trots allt skrivit om loppet i tidningen Outside träning och kanske kunde jag locka med att jag eller Baddaren skulle kunna hitta någon att skriva åt.

Men, på eftermiddagen så fick Baddaren tillgång till tre platser och det var tur det för T-Bone hade inte hunnit anmäla sig alls. Nu är vi anmälda och står med i startlistan. Jag vet redan nu hur underbart vidrigt det kommer att bli. Baddaren vet hur underbart vidrigt det kommer att bli. T-Bone har inte en susning.

Jag försökte förklara det för Baddaren inför vår topptur i somras men det var inte förrän hon var halvvägs upp hon fattade den gången och då hade hon ändå tävlat i motbakke tidigare. Men det är skillnad på 1100 hm med 15% lutning och 1800hm med 22% lutning. Det är ungefär som branta delen uppför Väsjöbacken men 23 gånger i rad och med knepigare underlag.

Fan vad kul det ska bli!

2015-07-20 10.53.30Ha det,

Mackan