Offerkoftan är kastad!

Jag erkänner att jag tyckte bra synd om mig under gårdagen och det med all rätt. Vi åkte ut till Suffer Island för att heja på snabbspringarna men det var inte så roligt som det brukar vara eftersom jag hade ont precis hela tiden. Dessutom höll det inte för Löparlasse och det var synd. Den enda jag orkade snacka med var faktiskt Jeppe med familj. Sen blev det bara ett par morsande i förbifarten med Uhris och SVT-Jonsson. Jag kände mig rätt butter och det var skönast att bara hänga med Baddaren och i alla fall njuta av vädret.

MEN, nu är det som så att man har bara rätt att böla i en dag och sen får man ta tag i saker. Jag har masserat, rullat, tänjt, kört ultraljud och framförallt har jag kastat offerkoftan. I brist på getter att offra till Baphomet så fick han koftan i hopp om att han ska släppa taget om tassen. Jag tror stenhårt på det. Det kommer funka. Kan man inte skrämma bort demoner så kan man alltid blidka dom. Njut av koftan din djävul och lämna mig ifred.

Baphomet-StatueI brist på eget tassande har jag dessutom tagit tag i maratonstatistiken och nu är jag nästan ikapp. Det har tagit fyra timmar av effektivt arbete att snoka efter och verifiera flera månader av resultat men någon gång under kvällen ska den vara aktuell. Det är tur att jag mellan gångerna glömmer vilken tid det tar för annars skulle jag aldrig komma igång med det. Fast det kändes som att det var hög tid att göra det nu när höstmarorna börjar avlösa varandra! Dom som kvalar in på listan förtjänar att få se sina namn.

Ha det,

Mackan

Annonser

Fotdjävel

Nu är det viss brist på rättvisa i min lilla bubbla för jag får ställa in dagens Mårdhundsvarv efter åtta raka lördagar. Det som är träningsveckans absoluta höjdpunkt blir inte av och det på grund av ett hälsenefäste som plötsligt börjat bråka. Jag brukar ha väldigt snälla fötter och underben så varför jag i dag vaknar med en bråkande häl vet jag inte helt säkert. Jag har varken sprungit hårt eller mycket utan tvärtom har jag varit väldigt snäll mot kroppen de senaste två veckorna av rädsla för att få samma sorts ebola som flera mina kollegor.

Belöningen för mitt defensiva sätt att hantera angripande bakterier har alltså blivit att jag hållit mig frisk men plötsligt har jag ont. Jag har (givetvis) försökt att analysera det här och det jag vet med säkerhet är att jag har inga minnen av att jag på minsta sätt gick och hade ont på jobbet i går. Sen hade jag väldigt lätta känningar när jag sprang hem men kunde dra några sprintbackar utan några tecken på smärta. Det måste varit sprintbackarna som triggade det här. Kände lite under kvällen men blev rejält förvånad när jag knappt tog mig ner för trappen i morse. Och nu känns det i varje gående steg jag tar. Spänd vad som drar och i sin tur gör att det irriterar längre ner? Får byta ut dagens träning mot en rejäl massagegenomkörare för att släppa på spänningarna för det här vill jag bli av med fort. Inte för att jag är stressad över något lopp eller så men jag trivs väldigt bra med att tassa till och från jobbet så ofta jag kan.

2015-08-26 17.53.10Ha det,

Mackan

Åh nej, hoppas att han inte ser det!

När jag och Baddaren är ute och promenerar, åker bil eller sitter någonstans där det passerar löpare brukar det ofta låta så här:

Åh nej, hoppas att han inte ser det!

Vad är det jag inte får se? Jo löpare med dassiga löpsteg eller hållning. Jag har väldigt svårt att inte studera andra löpare och analyserar gärna det jag ser. Märk väl att jag aldrig skulle annat än spontant berömma någon om denne någon inte bett om en åsikt. Men jag delar gärna med mig till Baddaren och hon tittar uppenbarligen också och har lärt sig att se avarterna.

Att jag kom att tänka på det just nu är för att jag har själv känt mig som en avart på sistone. Det har varit en smärre förkylningsepidemi på jobbet senaste tiden och jag har känt att jag varit under attack. Jag har inte blivit sjuk men jag har löpvilat för mycket och när jag löpvilar för mycket så sitter jag för mycket. När jag sitter för mycket så händer det dumheter i kroppen och då kommer avarten.

Häromdagen när jag sprang hem från jobbet kände jag i hela kroppen hur dåligt jag sprang. Jag kände gubbsteget. Gubbsteget, en av många avarter man kan ägna sig åt. Gubbsteget där jag blir just sittande och det blir jobbigt, det går långsamt och jag har svårt att göra något åt det just då. Men man vet ju inte säkert förrän man sett det med egna ögon och när jag sprang förbi några stora fönsterrutor tittade jag.

Åh nej, hoppas att han inte ser det!

Jo. Han såg. Jag såg. Och det såg fördjävligt ut. Gudars skymning vad illa det såg ut. Inte konstigt att det kändes illa. Men inget jag kunde göra något åt just då. Det hjälpte inte hur mycket jag försökte sträcka på mig för kroppen hade krummat ihop under dagens stillasittande och vägrade räta upp sig.

Nu blir det till att töja, böja och löpskola för att försöka räta upp kroppen och aktivera rätt muskler. Det brukar också lösa sig rätt bra genom att springa snabbare och backigare men ramlar rätt lätt tillbaka om jag sitter en hel dag och det blir lätt så vissa dagar med många möten.

Jag har skådat eländet med egna ögon och det som är sett kan inte göras osett. Det hjälper förhoppningsvis att behålla den bilden på näthinnan som motivation för att sköta löpskolningen! Det finns dom som tycker att just löpskolning är överkurs för motionärer men det är baske mig inte överkurs för att räta upp kontorsråttor.

DSC03423Ha det,

Mackan

Morgongroggen

Det finns människor som fått en galet fel uppfattning om mig när det gäller det här med tidiga morgonpass.

Det är ju så lätt för dig som är morgonpigg

Nej, jag är inte morgonpigg. Alls. Jag är inte ens i närheten av att vara morgonpigg, däremot kan jag vara rätt disciplinerad. Det är liksom bara att göra jobbet om det är det jobbet jag vill göra och vill jag så går det. Vill jag inte så går det inte. I morse när klockan ringde var jag så mördande trött att jag hoppades att mjälten hade spruckit eller något liknande så att jag skulle få ligga kvar i sängen. Vilken säng som helst bara jag slapp gå upp. Men som alla vet:

If you snooze, you lose.

Bara att masa sig upp direkt. Som vanligt. Skallen var sugen på kaffe men magen var det inte så inte ens den dopingen kunde jag unna mig i morse utan det fick gå med ett glas vatten. När jag sprang hemifrån var jag naturligtvis sen och hade dessutom böcker att posta längs vägen vilket tar lite extra tid. Jag ville verkligen inte hasta från start men antingen hasta eller vänta en halvtimme på nästa tåg. Alternativt springa hela vägen. Jag hastar hellre en kort stund än hasar en lång så det var bara att böla lite inombords och visst hann jag och hade säkert en halvminut till godo.

Sen efter några minuter av töjningar och uppvaknande på tåget börjar livet faktiskt kännas rätt drägligt igen. Hoppar av och töltar iväg till fots igen och när jag fått ytterligare någon kvart i benen har jag slutat tycka synd om mig själv och snarare ersatt det med självgodhet. Speciellt bra känns det när jag springer förbi gymfolket som tränar som apor i en bur. När det finns frisk höstluft. När det går att spana ut över vattnets stillhet och vara en del av allt som rör sig. Nå, alla blir saliga på sin tro och dom tycker säkert att jag är en idiot som springer i kortbrallor och tisha ute i kylan. Själv njuter jag för tillfället av det.

Väl framme på jobbet så förstår jag inte längre varför jag tvekade när jag låg i sängen men ändå vet jag att det kommer att vara samma procedur i morgon bitti. Tänk om jag faktiskt vore morgonpigg på riktigt, det vore sannerligen inte dumt. Då skulle jag slippa morgonkriget med mig själv. Ett krig som jag dock för det mesta vinner.

2014-12-21 09.17.26Ha det,

Mackan

Veckans komet

Jag är lite blåslagen men nu har jag vilat färdigt och bestämde mig för att springa på allvar i dag. Det största av mina blåmärken påminner en del om en komet och jag tänkte att det kanske var ett tecken. Är jag en komet den är veckan?

Neeee, det bara ser ut så.

Bruise

Men tanken var god. Sammanfattningsvis kan vi väl konstatera att det var inte jätteskönt men att det gick. Det gick ett par minuter snabbare än väntat men ett par minuter långsammare än önskvärt. Sketbenet ogillade det som det utsattes för och blev stelt, men bättre än förra veckan. Kändes faktiskt gnälligare under pausjoggarna än under farten. Antagligen känns det ännu bättre om jag springer ännu snabbare men det kan jag inte för tillfället. Det var motvind sista 19 km. Temperaturen var tillfredsställande men jag svettades visst som en gris ändå, antagligen kändes det ändå skönt just för att det var motvind. Annars då? Hostade rejält med slem, troligtvis beroende på att det hade klippts gräs här och där. Jag tar hellre den förklaringen än den att jag under gårdagen i två timmar satt med en kollega som snorade och nös. Dessutom har jag känt mig väldigt frisk hela dagen så det är nog lugnt.

Formen är alltså fortsatt mer rund än god men det gör faktiskt inte så mycket. Det innebär trots allt att jag har massor av lagrad fart om jag bara kan släppa den fri! Värre är det att sketbenet inte gillar monotonin. Men – och det finns ett men där – det känns alltid oerhört mycket bättre innan jag suttit hela dagen. Så det kanske funkar när jag ger fan i att sitta. Uppenbarligen funkar sketbenet jättebra i terrängen varje lördagmorgon. Nåväl, jag är otroligt nöjd med att ha tryckt 29 km på en tisdag. Det var länge sen och extra bonus till skallen för att den var så samarbetsvillig trots att det var några faktorer som inte var optimala. Då kan det bara bli bättre när det väl är dags att vädra benen med nummerlapp på bröstet!

Ha det,

Mackan

Rätt ner i backen

Mårdhundsvarvslördag i dag som vanligt och nu var det dags att snäppa upp passet en nivå eller två. Det kändes lite sisådär innan för kroppen har känts allt annat än bra i veckan. Som om något skräp velat få fäste men som inte känts av så mycket i vardagen som under löpningen. Speciellt när jag försökte skrämma upp kroppen i marafart häromdagen och det var så tungt att jag fick avbryta. Detta trots att jag var väldigt försiktig i min fartansats. Det hände liksom ingenting.

I morse var det tvärtom när uppvärmningen och flytvarvet var avklarat. Kroppen verkar vakna till liv av den lite mer krävande terränglöpningen och när jag passerade CP1 på det första riktiga fartvarvet var jag förvånad över tempot. Positivt förvånad. Det gick fortsatt lätt i ganska exakt tre minuter till och sen sa det bara pang. Visst var det bitvis blött och halt i dag men på banans kanske mest lättlöpta parti gick jag i backen så in i helvete. Något blev fel i ett steg och i stället för att ta ett graciöst steg över en stock drog jag höger stortå rätt i den och flög framåt. Det gick så fort att jag hann inte ens reagera med en roll utan det var överkroppen rätt ner i backen. På en uppstickande pinne. Jag blev kvidandes liggande och väntade in T-Bone innan jag kände mig för om något som inte ska gå sönder hade gått sönder. Visst gjorde det ont i magmuskeln och blödde lite men det verkade inte som om något vitalt var trasigt. Tån gjorde så in i helvete ont men jag kunde i alla fall fortsätta. T-Bone undrade i pausvilan om vi skulle avbryta:

Danger Man avbryter inte för petitesser.

Jag kunde uppenbarligen ta mig framåt och för att slippa bloda ner tröjan fick den åka av och sen gick nästföljande varv förvånansvärt kvickt (efter en något trevande start). På det fjärde varvet började koncentration tränga undan magsmärtan och plötsligt gick det ännu bättre. Ett tag. Efter 2/3 av slingan dyker det upp en familj – inklusive en stor hund – efter en sväng och en sekund av tappad koncentration gör att jag trampar på en hal rot och åker i backen igen. Det gjorde inte ont men som lök på laxen trasslar jag in mig i hundkopplet. Mamman såg rätt chockad ut över att ha en nästan helt avklädd, något blodig och nu även rätt smutsig gubbe intrasslad i kopplet och undrade hur det hade gått:

Danger Man har inte tid att diskutera hur det gått. Han kräver progression varje varv.

Så upp igen och jag fick slita rätt hårt för att springa ikapp förlorad tid men baske mig om jag inte fick min progression på det näst sista varvet. Det sista förflöt utan några som helst komplikationer och även om jag var trött hade jag överträffat vad 2015 års upplaga av Danger Man lyckats med tidigare. Snittet sista tre varven var dessutom sex sekunder snabbare per varv än förra veckan som då var ett varv mindre, utan hundar, torr bana och utan blodvite. Bra så. Och tröjan höll.

Nu återstår att få kroppen med på noterna även på asfalten. Det är för tillfället kantigt, långsamt och sketbenet gillar inte monotonin. All rim och reson säger mig att min barbastatus borde påverka mer på kuperad stigar än på asfalten men så är det inte för tillfället. Jag har sju veckor på mig att lösa det mysteriet om det inte ska bli en lång dag i Frankfurt.

2015-09-05 15.16.57Ha det,

Mackan