Åtta veckor till Frankfurt

Ja i morgon är det bara åtta veckor kvar till Frankfurt Marathon. Eller hela åtta veckor, det beror lite på hur man ser det. Hade jag planerat stordåd hade tiden känts väldigt kort men nu är det inte så. Om två dagar avslutar jag den uppstartsmånad som innehållit fem stycken referenspass. Efter att egentligen inte tränat vettigt under ett helt tertial innan den här uppstartsmånaden så ville jag mer än någonsin ha något mätbart att förhålla mig till och det har jag fått. Jag hade hoppats på att nå en viss nivå i både mängd och fart innan månaden var över och nu har jag facit.

Check på båda.

Jag har matat på fint mängdmässigt två veckor i rad och jag snittar 7 sek/km snabbare över knappa milen än vad jag maxade över en tredjedel av sträckan för fyra veckor sen. Det mesta av den förbättringen lär komma av att vikten börjar minska när jag tränar fullt. Dom som säger att man inte kan träna sig ner i vikt har väldigt fel. Det går. Jag har gjort det många gånger men man får trampa på lite.

Vad visar det här då? Det visar att jag verkar ha okej förutsättningar rent fysiskt för att träna för att springa maraton, inte bara genomföra. Med springa menar jag inte att prestera på bra nivå för att vara mig men att ändå inte behöva mesa mig genom maran. Orosmoment då? Arbetsbelastningen är ett orosmoment. Jag är fortfarande såpass ny i flera moment på jobbet att allt tar lite extra energi än när jag får in rutin. Fortfarande mycket nytt. Tar det för mycket energi så är det träningen som får stryka på foten. Antingen blir det då minskad träning, lägre intensitet eller så riskerar jag att inte få avkastning på insatt träningskapital. Alls. Det kan till och med bli minusränta där och det vill jag inte. Då lugnar jag mig hellre.

Det andra orosmomentet är att jag inte hinner vänja benen vid monotonin som det innebär att springa långt på platt underlag. Speciellt sketbenet är ju väldigt känsligt på ett sätt som inte visar sig i spenaten och nu måste det åter vänjas. Där vet jag inte om åtta veckor räcker men jag vet att jag har inget att förlora på att testa.

Mål? Inga konkreta mål alls annat än att just kunna få springa en mara. I våras i Säter var jag ju väldigt defensiv (och hade det väldigt trevligt) de första milen med förhoppning om att kunna avsluta fort när jag inte längre riskade Bostonplatsen. Nu blev jag snuvad på den snabba avslutning av det elaka i magen så jag är riktigt sugen på att få springa en mara. Vilken tid det blir känns mindre viktigt men jag vill springa mig trött. Jag vill vara så tränad att jag inte behöver vara onödigt defensiv från start. Är jag så tränad har jag bra förutsättningar för roligare vinterträning och det skulle vara jädrigt trevligt att vara i hygglig form till nästa vår. Då räknar jag kallt med att vara så varm i kläderna på jobbet att jag kan fördela energin lite mer jämnt. Det här blir nog bra!

2014-10-26 16.43.31Ha det,

Mackan

Annonser

Cyklisterna och jag

Jag springer rätt ofta till och från jobbet och ska jag ta en någorlunda nära och smidig väg innebär det säkert 15-16 km per dag där jag springer på gångbanor.

Gångbanor.

På samma asfalterade sträcka men på andra sidan sträcket är det cykelbana och där cyklar man. Eftersom jag inte tycker om att bli överkörd har jag för vana att springa på gångbanan och det funkar för det mesta bra. Jag säger för det mesta för av någon anledning har rätt många cyklister för vana att också nyttja gångbanan. För det mesta går det bra och dom återgår till sin del när dom ser mig men då och då blir jag tvungen att hojta och vifta för att slippa frontalkrocka. Och ibland blir jag passerad på väldigt nära håll. Det sker vanligen när cyklisterna har möte precis när dom passerar mig.

Varför skriver jag det här då? Jo jag läser rätt ofta om hur cyklister blir jädrigt dassigt behandlade ute på vägarna och det är verkligen inte okej. Samtidigt så läste jag alldeles precis en tråd i en cykelgrupp på Facebook där vissa spyr galla över fotgängare/joggare. Dom är i vägen. Och ja, det händer att fotgängare är i vägen. Det blir så när man ska samsas på trånga ytor och vissa är obetänksamma. Då får man anpassa farten.

Löparskor är inte fordon, en cykel är. Jag cyklar inte för att få träning, jag cyklar istället för att köra bil, buss eller tunnelbana.
Cykelväg är inte i första hand till för träning men miljövänlig transport, och springer dårar runt på cyklisters tra
nsportsträcka då kan bilister lika gärna fortsätta köra i bilar.
Cykler hör inte hemma ute framför bilar och joggare hör inte hemma ute framför cyklar.
Jogga inte runt inne i stan, ta cykeln och åk ut till grusväger eller skog och träna där istället, så miljövänlig trafik får den plats som behövs.

Och som lagen föreskriver så ska gående först som tredje alternativ välja cykelbana. Först när det varken finns gångbana el vägren finns får gående gå el springa på cykelbana. Gilla läget el köp en cykel och cykla om ni nu tvunget ska vara där.

Joggare är ju som att tala med en vägg. Fatta att väldigt många banor är så smala att två målade cykelmyror inte får plats bredvid varandra.

Det skulle faktiskt inte falla mig in att föreslå att cyklister ska gilla läget eller köpa bil om dom nu nödvändigtvis ska vara på vägarna. Det finns plats för alla. Men när man själv vill fram snabbare än andra är det plötsligt okej att bete sig lite hursomhelst. Är det inte så att när allt kommer till kritan så är det samma puckon som ska fram oavsett vad dom sitter i/på för fordon?

Det kommer alltid att vara så att det spiller över av långsammare trafikanter här och där. Fotgängare hamnar på cykelbanor och cyklister är ute i trafiken. Oavsett vad man får eller inte får så måste snabbare trafik ta lite mer hänsyn än långsammare. Om vi byter ut mina dagliga erfarenheter av cyklister mot bilister som nyttjar cykelbanan? Hur skulle cyklisterna uppleva det? Även om bilisten hela tiden har ambitionen att återgå till vägen när han möter dig så är det ändå något skrämmande med fartfyllda fordon som man inte vet ska väja.

Det går ju inte att jämföra bilar med cyklar säger vän av ordning och visst, det är skillnad. Men jag har faktiskt ingen lust att fronta med någon snubbe på 90 pannor som kommer i 30-40 knyck heller. Jag tror att det gör ont. Skitont. Så antingen får vissa cyklister skärpa till sig eller så får jag fortsätta att vara på min vakt för att snabbt hoppa undan när ett skrik inte räcker. Jag misstänker att det är jag som får fortsätta vara på helspänn för vissa ska bara fram.

Det handlar egentligen inte om fordonsslag utan snarare om att vissa människor inte är särskilt förtjusta i att visa andra respekt. Sen är det bara en fråga om fysik vad den bristande respekten kan ge för konsekvens för de drabbade.

Var snälla mot varandra och tänk till lite i trafiken. Är du cyklist, tänk gärna på hur du vill bli bemött av bilarna och sen gör du samma sak mot fotgängarna. Vi fotgängare vill inte heller bli överkörda eller omsusade väldigt tätt inpå.

Och ja, jag har råd med cykel men det ger bättre träning att springa till jobbet än att cykla.

11082560_10205228863574747_615357551400546629_nPeace out,

Mackan

Mårdhundsmania

När jag kom hem från jobbet i går kändes långa intervaller väldigt långt borta. Efter kvällens indiska mat kändes långa intervaller väldigt långt borta. När klockan ringde i morse kändes långa intervaller väldigt långt borta.

Men har man bestämt så har man bestämt och när T-Bone dök upp vid ytterdörren var det bara att trava i väg. Men att springa fort kändes fortfarande väldigt långt borta. Känslor kan dock ändras och under det första varvet med rent fokus på flyt kändes det plötsligt lättare. Det var som om kroppen ville ha lite fart och det gick nästan 20 sekunder snabbare än förra veckan.

Under andra varvet fokuserade jag på att trycka på utför och då kapade jag 13 sekunder jämfört med förra veckan. Men snäppet svettigare. Jag kände i alla fall att det fanns mer att ta av. Förra veckan fick jag till en rätt kraftig progression på varv tre och jag var nyfiken på om den varvtiden skulle gå att matcha och visst gick det. Det gick genom att växla upp trycket till att gälla både utför och på flacken. Minus fyra sekunder mot föregående vecka.

Nu var nyfiken stor på om jag skulle kunna pressa sista varvet genom att våga gå på ordentligt överallt. Vid CP-0.5 matchade jag tiden på sekunden och det kändes lättare än förra veckan. Vid CP1 var jag plötsligt fem sekunder före men nu kändes det inte alls lättare utan tvivlet började komma. Skulle jag orka i mål överhuvudtaget? Jag fortsatte att trycka så mycket jag vågade och belöningen kom vid CP2 med minus nio sekunder. Problemet är att det är precis före banans lägsta punkt. Är jag för trött där så blir det ett rent helvete att ta sig in och vid CP3 var jag för trött för att minnas vad jag hade föregående vecka. Och då återstår två jobbiga backar under de sista knappa tre minuterna. Jag lät nu inte bara som en blåsbälg utan jag var sjukt trött i röven. Det är bra. Men jobbigt. Det finns dock inget att spara på utan bara att jobba på att hålla flyt men ändå ta i. Det enda som motiverar nu är chansen att drämma till förra veckans tid rejält och vid CP4 på toppen av den sista backen vet jag att jag kommer att göra det.

Minus 19 sekunder på avslutningsvarvet jämfört med förra veckan och hela 36 sekunder bättre än för tre veckor sen. Då var jag betydligt mer utvilad före passet men precis lika slut vid målgång. Sen var det bara att sitta och vänta på T-Bone och det visade sig att även han gjort stora framsteg. Delad glädje är dubbel glädje och svårare än så här behöver det inte vara för att bli glad över resultat. Jag vet att jag har en bit till toppformen men genom att jämföra mig med mig själv i närtid kan jag bli skitglad över de framsteg jag gör. Det är skönt att bli skittrött och det är jättekul att känna att det går att utvecklas även från lägre nivåer. Är jag i form jämför jag mig gärna med andra men nu är jag sjusärdeles nöjd över jämförelserna med mig själv. Den enda som jobbar efter exakt samma förutsättningar som mig är ju just jag.

DSC00985Ha det,

Mackan

Jag trummar på

Nu är det den fjärde veckan av upptrappning mot normala träningsnivåer och i dag började det hända saker. Kvalitetspassen har gått långsamt framåt men distanspassen har varit knepiga. Om dom snabba passen legat i paritet med den runda form jag har så har baspassen gått…långsamt… Det är ok att det går långsamt men det har gått väldigt mycket långsammare än det borde göra och det har inte ens varit lätt. Stelt, kantigt och noll flyt i steget. Jag siktar ju inte på några speciella farter utan brukar bara låta benen trumma på och så blir farten vad den blir.

Känsla.

Det skumma är bara att jag brukar ha en fartskillnad mellan lugnt och hårt som är rätt konsekvent och nu har den varit enorm. Tills i dag. Plötsligt gled jag fram lite lättare och trots att jag inte tog i mer så gick det markant snabbare och strajdsen på slutet kändes plötsligt mer harmoniska. Dessutom var jag betydligt piggare när jag kom fram till jobbet än vad jag varit de senaste veckorna. Tack säger jag. Nu hoppas jag att det har släppt för gott för den här gången. Det har varit några oxveckor men jag hoppas innerligt att flytet är tillbaka för det är då det är roligt att springa. Visst har värmen varit besvärande men det är ju bara på eftermiddagen och visst gick det snabbare att springa hemåt också. Men lika djävla svettigt. Tur att man bor vid en sjö.

11796331_10153073791723181_8203139842484643498_n

Ha det,

Mackan – med visst hopp om framtiden

Ge hit farten!

Okej, jag har slöat rätt mycket under sommaren och slöande brukar sällan betala sig i längden men va fan! Återkomsten till asfaltsdjungeln och återkomsten av hemskingvärmen har med all önskvärd tydlighet visat att jag har blivit en snigel. Det är okej att springa långsamt men det är inte okej att det är långsamt OCH tungt. Så för att råda bot på det har jag försökt stressa kroppen lite på sista tiden men det var ju det med värmen. I tisdags intalade jag mig att jag inte var särskilt påverkad av den. Tanken var snabbdistans och det var precis lika jobbigt som vanligt i början men med en markant skillnad, jag rörde mig marginellt snabbare än under den morgonjogg som skett i mer behaglig temperatur. Hela idén är att det ska gå så in i helvete mycket snabbare. Trött blev jag också. Toktrött. Så trött att jag var tvungen att till slut promenera uppför en backe. Det var med nöd och näppe jag tog mig hem.

Tänk om, tänk rätt. I dag tänkte jag att vill inte kylan komma till mig så får jag komma till kylan. När jag (motvilligt) gick upp i morse var det 13,4 grader ute. Perfekt! Ok, lite för hög luftfuktighet men det kändes ändå skönt. Problemet var att medan jag drack kaffe, matade katter och letade efter en katt som gömde sig när han skulle ut så tände någon lampan där ute och det var plötsligt 18 grader när jag drog hemifrån. Sen var det ytterligare någon grad innan jag hade parkerat bilen i Solna strand och så var det med det. Ändå bra mycket skönare än på eftermiddagen och jag fick faktiskt springa (rulla) med lite utväxling i kroppen. Det går långsammare än under senvintern men ändå inte så katastrofalt som värmepassen indikerat och det känns som en lättnad. Jag mötte en av superveteranerna under slutdelen av passet och han sa att det såg snabbt ut men siffrorna visade att det inte var snabbt. Fast i alla fall något som liknade fart. Jag klarade att ta mig till skampunkten med en marginal av hela sju sekunder. Siffror är bara siffror men att känna att det händer lite när man gasar är bra mycket skönare än motsatsen. Nu får jag jobba vidare så mycket som jag orkar/hinner och då kanske någon kommer hit med den riktiga farten. Det fina med den här sporten är att man måste jobba lite för det.

Jag har hursomhelst i dag fått en personligt importerad tröja på posten av en av mina bloggläsare och med den kan jag knappast misslyckas. Tack som fan Mathias, den är kunglig!

20150810_180057Ha det,

Mackan

Dopingsoppan

Ja då har jag tittat på den nya tyska filmen om doping inom friidrotten och det var en deprimerande bild dom målade upp. Vad som stämmer eller inte lär vi väl inte få reda på men bara tanken på att det knappast är ogrundade anklagelser som ligger bakom dokumentären gör att jag blir less. Less på de idrottare som dopar sig och less på systemet. Om jag hörde rätt så lade IAAF ner ca 4% av sina intäkter på dopingarbete och om det dokumentären säger stämmer så behövs det oerhört mycket mer resurser för att komma till rätta med problemet. Resurser och intresse. Det är främst Ryssland och Kenya som granskas här och det känns inte som om dom förbunden är så intresserade. Däremot är Kenyanerna rätt arga och det kom nyss ett pressmeddelande från det hållet som går att läsa här. Det är ord och inga visor och grundidén verkar vara att någon vill störa dom i förberedelserna. För dig som inte orkar se hela så börjar delen om Kenya efter cirka 25 minuter och det verkar ju inte direkt vara svårt att vare dopa sig eller klara sig från upptäckt därnere.

En annan fråga är hur intresserade IAAF är? Egentligen. Att stora mängder friidrottare skulle vara dopade är inte något man säljer på men frågan är hur mycket man säljer i längden på att misstankarna finns. Det här är en idrott jag älskar och jag känner mig inte alls så upprymd inför VM som jag skulle vilja vara och det är knappt att jag bryr mig om DL längre. Tacka vet jag Finnkampen! Vill man komma åt problemen men inte har några resurser får man väl skaffa resurser. Varför inte beskatta startpengarna för toppatleterna till exempel? Ska arrangören pröjsa 100 000 till någon för att komma så kanske 10 000 skulle gå oavkortat till WADA? Mer än så tänker jag inte skriva, innehållet i dokumentären har redan kommenterats av de större tidningarna.

I vilket fall som helst så är det inte oss tittare det är synd om utan de rena idrottarna. Snacka om uppförsbacke att kanske tävla mot horder av dopade konkurrenter. All heder åt alla de som orkar kämpa rent!

Ha det,

Mackan