Etiketter

, , , ,

Jag hade egentligen tänkt skriva några nyttiga rader om risk och kreativitet i skapandeprocesser men för varje minut som går mot sängdags känner jag att jag riskerar att virra bort mig i det ämnet. Så det får vila till en annan dag. I stället vänder jag mig till overkligheten. Jag har sprungit rätt många mil sen jag gick med i Täby IS för snart 37 år sen. Många mil och långa distanser. Ändå slår mig ibland en känsla av overklighet när jag ska springa från A till B. B till A känns alltid lättare av någon anledning, speciellt när A är hemmet och B är jobbet. I går morse ville jag springa hela vägen och den väg jag valde är cirka ungefär 19 km. Det är egentligen inte så långt och håller jag mig till en runda känns det inte alls långt. Men när jag är nyvaken och precis fått mitt morgonkaffe känns det overkligt långt. Inte distansen i sig kanske men när jag travar iväg hemifrån och tänker på att jag ska ta mig genom fyra kommuner känns det långt. Och det känns overkligt. Där trampar jag på steg för steg och de flesta runtomkring mig sitter i bilar, hoppar på tåg eller bussar och några få tar sig för egen maskin in mot stan men fuskar och tar cykeln.

Steg för steg närmar jag mig mitt mål och jag betraktar allt runtomkring mig. Människor, trädgårdar och träd. Med jämna mellanrum passerar ett tåg och jag undrar om dom ser mig och kanske hur dom ser mig. Ser dom en knäppgök eller någon dom själva skulle vilja vara? En liten man som kan ta sig fram för egen maskin och göra det kroppen är designad för.

Rörelse

Just i går hade det gått två veckor sen operationen så jag fick ta i igen och det gjorde jag gradvis mer och mer. Det var stelt och kantigt till en början men farten gled sakta upp och jag tror väl att sista milen gick på typ 40 minuter. Jag sprang och betraktade så mycket att det var inte förrän i sista backen jag insåg att flåsade och att det var jobbigt. När jag kollade på klockan vid ankomst så såg jag att det kanske inte kunde klassas som morgonjogg.

Jag vet inte om jag virrade till det här också men jag har i alla fall försökt beskriva min känsla av overklighet. Även om andra tycker att det är konstigt att jag kan springa fram och tillbaka till jobbet så är just den delen inte det minsta overklig för mig. Det är bara att se till att förbereda sig och sen göra det. I går såg förberedelserna för det ut som nedan och kan sammanfattas som HCHF. Eller som jag skrev på Instagram – Pasta makes you fasta.

Pasta

Ha det,

Mackan

Annonser