Overkligheten

Jag hade egentligen tänkt skriva några nyttiga rader om risk och kreativitet i skapandeprocesser men för varje minut som går mot sängdags känner jag att jag riskerar att virra bort mig i det ämnet. Så det får vila till en annan dag. I stället vänder jag mig till overkligheten. Jag har sprungit rätt många mil sen jag gick med i Täby IS för snart 37 år sen. Många mil och långa distanser. Ändå slår mig ibland en känsla av overklighet när jag ska springa från A till B. B till A känns alltid lättare av någon anledning, speciellt när A är hemmet och B är jobbet. I går morse ville jag springa hela vägen och den väg jag valde är cirka ungefär 19 km. Det är egentligen inte så långt och håller jag mig till en runda känns det inte alls långt. Men när jag är nyvaken och precis fått mitt morgonkaffe känns det overkligt långt. Inte distansen i sig kanske men när jag travar iväg hemifrån och tänker på att jag ska ta mig genom fyra kommuner känns det långt. Och det känns overkligt. Där trampar jag på steg för steg och de flesta runtomkring mig sitter i bilar, hoppar på tåg eller bussar och några få tar sig för egen maskin in mot stan men fuskar och tar cykeln.

Steg för steg närmar jag mig mitt mål och jag betraktar allt runtomkring mig. Människor, trädgårdar och träd. Med jämna mellanrum passerar ett tåg och jag undrar om dom ser mig och kanske hur dom ser mig. Ser dom en knäppgök eller någon dom själva skulle vilja vara? En liten man som kan ta sig fram för egen maskin och göra det kroppen är designad för.

Rörelse

Just i går hade det gått två veckor sen operationen så jag fick ta i igen och det gjorde jag gradvis mer och mer. Det var stelt och kantigt till en början men farten gled sakta upp och jag tror väl att sista milen gick på typ 40 minuter. Jag sprang och betraktade så mycket att det var inte förrän i sista backen jag insåg att flåsade och att det var jobbigt. När jag kollade på klockan vid ankomst så såg jag att det kanske inte kunde klassas som morgonjogg.

Jag vet inte om jag virrade till det här också men jag har i alla fall försökt beskriva min känsla av overklighet. Även om andra tycker att det är konstigt att jag kan springa fram och tillbaka till jobbet så är just den delen inte det minsta overklig för mig. Det är bara att se till att förbereda sig och sen göra det. I går såg förberedelserna för det ut som nedan och kan sammanfattas som HCHF. Eller som jag skrev på Instagram – Pasta makes you fasta.

Pasta

Ha det,

Mackan

Annonser

Tack – du gjorde min dag!

En del av er har redan sett den här händelsen på min ansiktsbok men jag vill skriva det här också, om inte annat för att det här är mer av min egen öppna dagbok. Senaste två veckorna har varit jädrigt tuffa för mig med en blandning av jobbiga och väldigt roliga saker men kroppen känner av tempot oavsett om det är roligt eller jobbigt.

Stress

När fredagen kom låg jag både på sömnskuld och med en övervarvad hjärna men som tur är verkar näbben klara av lätt jogg nu så jag tog på mig splits/tank-top och sprang till jobbet. Ett bra val skulle det visa det sig. När jag kom travande ner mot Stocksundsbron märkte jag hur en mötande cyklist vinkade på mig och jag undrade vad jag ställt till med. Det visade sig vara något bra och så här började konversationen:

– Är det inte du som är Marcus Nilsson?
– Jo det stämmer!
– Jag tyckte att jag kände igen dig och skulle vilja ta chansen att personligen tacka dig för din utmärkta bok. En bok jag använder om och om igen.
– Just nu känner jag nog att det är jag som ska tacka!

Vi stod och snackade en stund och jag kände mig så jävla glad efteråt. Att få göra något som andra människor ärligt uppskattar är en ynnest och det här mötet gjorde min dag innan den knappt startat! Jag skrev som sagt på FB efteråt och den radda av kommentarer som kom där hade jag verkligen inte väntat mig, jag tänker inte klippa in alla utan nöjer mig med den första längre som jag fick av Olle. Som dessutom senare kompletterade med att i sanningens namn hade han två icke-dammiga löparböcker. Men jag har skrivit båda!

Förvånad Mackan? Jag använder den jämt och ständigt, som en kokbok ungefär. Senast igår för att stämma av inför SM nästa helg. Står en massa löpböcker i min hylla och alla är dammiga, utom en.

Ja, det är häftigt och jag känner mig stolt och glad över att jag la ner lite mer tid på att skriva än vad många andra gör. Som en annan träningsbokförfattare förvånat sa till mig när han höll min bok i handen: Oj, den här har du verkligen lagt ner tid på!

Jag la ner en massa tid på det utan att veta om jag skulle få en enda satsad krona tillbaka men den typen av positiv återkoppling jag fortfarande får är värd varenda sekund av nedlagt tid och varenda nickel jag satsat. Även om jag själv är väldigt nöjd med det jag gjort upphör jag inte att förvånas över att andra läst, uppskattat och tar sig tid att berätta det för mig. Tack och åter tack!

10954938_10152907755013181_816517612215519896_n

Ha det,

Mackan

Jag bryr mig inte om farten men…

Jag läser rätt ofta hur lite folk bryr sig om hur fort dom springer. Jag läser att det är tröttsamt med tidsfixering. Jag läser om hur lite en del bryr sig om prestationsinriktade mål. Det är helt okej och fullt förståeligt. Hänger man på sociala medier och själv inte bryr sig om tider så lär det bli rätt tröttsamt med alla klockbilder med personbästan eller lopprapporter. Men hur många är det som inte bryr sig, egentligen?

Det jag inte får ihop är hur en del av dom som absolut inte bryr sig om tider eller fart ändå påfallande ofta måste påpeka att dom är sniglar i spåret. Vän av ordning förstår inte varför dom överhuvudtaget nämner fartparametern i sin egen definition av sig som löpare. Kan det vara så att dom faktiskt i allra högsta grad bryr sig? Den andra saken jag inte förstår är varför man springer omkring med en mindre dator på armen och försöker klocka och mäta på sekunden eller metern när hur långt man har sprungit. Om man inte bryr sig om fart eller tider. Jag kan ärligt säga att jag inte alltid bryr mig om fart eller tider men kan jag då också utan problem lämna klockan hemma. Lev som du lär. Vid andra tillfällen bryr jag mig så in i helvete och då ser jag till att mäta korrekt. Och räknar definitivt inget annat än kontrollmätta tävlingar som PB.

Jag har andra exempel på löpare som absolut inte förstå att man måste bry sig om tider utan bara springa för att njuta men som på vanliga distanspass redovisar tider på sekunden när för varje kilometer. Som inte bryr sig om tider men som tittar maniskt på klockan på ett sätt som jag inte sett maken till annat än på referenspass hos väldigt tävlingsinriktade löpare. Jag får inte ihop det. Andra officiellt icke tidsfixerade löpare jublar plötsligt när dom upptäcker att tiden (som dom inte bryr sig om) blir bättre än vad dom trodde på en tävling. Jag får inte ihop det.

Eller jo, jag får ihop det. Jag tror det är så att dom som verkligen inte bryr sig om tider dom sticker ut och springer och är klockan med så är den men glöms den så må det vara hänt. Dom har inga problem att springa i motionsklass utan tidtagning på loppen och dom behöver inte definiera sig som varken sniglar eller som snabbfotingar. Dom bara springer.  Min känsla är att dom som måste påpeka hur lite dom bryr sig om tider eller resultat faktiskt bryr sig innerst inne. För varför annars överhuvudtaget nämna något som har med farten att göra? Det känns lite som att dom skickar väldigt dubbla signaler. Det är lite som dom alternativa tonåringarna som inte bryr sig om hur dom ser ut vilket resulterar att dom blir en egen liten grupp där alla ser likadana ut. På ett väldigt likriktat alternativt sätt och gud nåde den som är alternativ på fel sätt. Eller vuxna som påpekar att det inte spelar någon roll hur man ser ut i ena andetaget och sen i nästa kommenterar hur fin och snygg någon är i nästa. Baserat på en bild.

Själv vill jag helst ha en bra känsla och den brukar ha med farten att göra men behöver inte ha det. Och tävlar jag bryr jag mig oftast om tiden, det är liksom själva grejen med att tävla. En sak är jag dock noga med – min prestation är inte min person. Spring som ni vill och bryr ni er inte om farten, se då till att innerst inne inte bry er det minsta om ni är långsamma eller snabba.

2015-02-13 13.15.50

Ha det,

Mackan

Näsjobbet

Ja då var det gjort, mitt näsjobb. Inte blev jag vackrare av det men jag är en erfarenhet rikare och hela proceduren var egentligen rätt enkel.

  1. Först bli bedövad med någon sorts spray som även kändes som en nässpray. Smakade illa.
  2. Vänta ett tag och byta om till fula skyddskläder.
  3. Vänta ett tag till i operationsrummet.
  4. Få en flock nålstick med bedövning in i näsmusslorna. Typ. Storlek på sprutan när man ser den så nära = hästspruta.
  5. Få hjärtrusning av adrenalinet i det som sprutades och äckel ner i svalget.
  6. Bränna med elektroder i 10 sekunder. Eller kortare när det börjar fräsa och ryka.
  7. Repetera punkt 6 tills allt som ska minskas har bränt klart.
  8. Tryck in två stora tamponger i nosen och åk hem.

Skönt? Tveksamt. Intressant? Ja.

Jag kan väl konstatera att jag vill inte bli opererad på i onödan och jag hoppas att jag ska kunna börja använda nosen mer framöver. Förhoppningsvis var det här något som löste problemet men det vet jag inte på ett tag. Just nu känner jag mig dock väldigt öppen i näsgångarna och jag har fått se hur det ser ut när man eldar upp mig inifrån. Det ryker.

Tampongerna skulle jag ta bort när jag kom hem så det gjorde jag. Sen googlade jag och där stod det att dom ska vara kvar längre, hoppsan. Sen googlade jag mer och det stod om allt från sjukskrivning i en vecka och att avstå från fysisk träning i minst tre veckor till att det räcker att ta det lugnt i 3-4 dagar. Men läkaren sa att jag får inte hitta på några maxansträngningar de närmaste två veckorna, där var han väldigt tydlig. Jag frågade ju rätt specifikt om löpning men han verkade ana vem han hade att göra med så han nämnde även att jag får inte hitta på annat som bänkpress eller hänga upp och ner. Fair. Jag ska inte hänga upp och ner och jag ska försöka tolka ta det lugnt som att ta det lugnt med mina referensmått mätt. Jag har tagit semester på fredag i vilket fall som helst och att åka på Gartnerkonferensen på söndag skulle inte vara några problem. Bara jag inte blir förkyld nu för man skulle tydligen inte snyta sig.

Nu ska jag fortsätta ta det väldigt lugnt men jag börjar redan bli lite less på det och får försöka se det som terapi och sen när jag kan kuta igen så gör jag det förhoppningsvis med en nos som funkar. Och jag hoppas att slippa dumma komplikationer som infektioner eller ostoppbart näsblod.

Ducky

Ha det,

Mackan

Stiglöpning med Fru Fridman

Yes! I dag kom jag ut på långpass och det var på tiden. Vän av ordning skulle kunna kalla maratonloppet för två veckor sen för långpass men den blev så konstig att jag inte vill räkna den som långpass utan den blev just bara konstig. Med finbesök här upp i stan i form av Fru Fridman så passade vi på att synka våra kalendrar och bestämde att jag hämtar henne klockan åtta i Mörby och drar ut och leker i skogen. Av gårdagens fina väder återstod intet och i stället var det sju grader och regn som gällde. Jag måste erkänna att jag var lite orolig för att mitt sällskap skulle ställa in men icke. 08.00 hämtade jag henne och vi begav oss ut till Bogesundslandet. Jag hade en runda som jag själv sprungit ett antal gånger men även kört med Stjärnan och med Mårdhunden.

Då har det varit torrare ute och det har tagit 2:13 respektive 2:18. Dessutom var en lederna lite kortare då och med tanke på att det är löpare som vid dom tillfällena har varit goda för sub3 på maran och dessutom inte håller igen på långpassen så räknade jag kallt med 2½ timme i dag. 2½ timme av gegga. Me like. Nu visade det sig rätt snabbt att Fru Fridman inte är någon asfaltsapa utan kan springa terräng och vi höll fin fart. Lera, berghällar, hav, rådjur, sjöar, slott, hästar och ängar avverkades i en salig blandning och blandningen i sig gör mig salig. Inte ens en stukad fot kunde få mig ur humör även om det innebar lite snedbelastning sista timmen. Plötslig var 2½ timme över för det blev inte 2½ timme utan 2:16 inklusive en felspringning där vi fick vända om och la ett par minuter.

Det hade varit trevligt med sol och glada vitsippor men kroppen gillar regnet och det var bara att tacka och ta emot. Fru Fridman är nu säkert avlämnad, jag har fått en burgare och äntligen ett skogslångpass. Det är ändå det finaste. Riktig terräng och inga låtsasskogar är min melodi. Tillsammans lyckades vi hålla oss till en vurpa och det var inte jag. Träsket skippade vi dock utan sparar till nästa gång.

DSCN1549

Med tanke på att jag ska operera kranen på onsdag så återstår det att se hur många veckor det tar innan jag får anstränga mig lite längre eller snabbare igen. Med lite flyt kanske jag kan leka långpass igen om två veckor. Med bra sällskap så är det ett favoritpass.

Ha det,

Mackan

Förkylningar ger dassiga ben

Jag får väl börja med att ge en eloge till mitt immunförsvar som krigade ner förkylningen på några dagar. Jag kände mig okej i går men följde min regel om en extra vilodag efter tillfrisknade och valde att inte springa förrän i dag. Om jag var väldigt förvånad över hur pigga ben jag hade några få dagar efter maran så kan jag väl konstatera att det här var inget som gav pigga ben. Alls. Sketbenet var grinigt och det kändes allmänt dassigt. Lite dassigt är okej men nu var det inte alls bra utan jag kände mig som en heffaklump. Eller någon sorts Barbalångsam. Men mest irriterad är jag på sketbenet som minsann accepterar en mara, om än inte i maxfart, men som börjar böla av några dagar i soffan.

Hur illa det var på riktigt vet jag inte eftersom jag hade lämnat klockan hemma och det känns ju inte direkt som att den hade tillfört något. Även om jag är en sån som gillar att bry mig om tider i efter en del rundor så betyder det ju inte att jag måste ha klocka på mig jämnt. Jag sprang en stund. Jag blev trött. Det får räcka som uppstart. Just nu kör jag en kombo av uppstart och nedtrappning. Om två veckor har jag lovat att springa en stafettsträcka på 2 km och jag borde väl egentligen bomba lite fart nu men jag skiter nog i det. För jag ska nämligen operera snoken om en vecka, i hopp om att slippa fungera som någon sorts dammsugare med backventil upp till mina bihålor. Kommer det in partiklar är det bättre om man kan få ut dom igen. Som bonus kanske jag kommer att slippa få syrebrist vid varje tandläkarbesök och om man ska tro näsandningsprofeten så kommer jag att springa minst en halvtimme snabbare på halvmaran.

Jag misstänker att det kommer generera en del löpvila och det passar rätt bra eftersom jag ändå ska på konferens i London. Sen kommer jag hem och ska springa stafett. Mina lagkamrater påstår att dom vill ha mig i laget även om jag har en känsla av att det kommer gå allt annat än snabbt. Nåja, jag får försöka hinna springa lite på mina dassiga ben fram till uppehållet och sen hoppas att jag kan leva på någon sorts talang och att kirurgen tycker att det räcker att vila en vecka efter att man fixat kranen.

2015-01-02 16.21.57

Ha det,

Mackan

50 månader

50 månader eller typ 1500 dagar. Så länge sen var det jag hade en hederlig bonnförkylning. Visst har jag haft lite känningar någon gång då och då och jag snorar lite lätt av pollen men en hederlig förkylning har jag inte haft på så länge. Nu är det dock dags. Jag antar att det var den trasslande magen som sänkte immunförsvaret och lät viruset bita på mig.

Vaknade i torsdags och var lite rinnig i näsan men inte värre än vad björkarna brukar kunna orsaka och eftersom jag dessutom var pigg i övrigt och magvärken hade släppt sprang jag till jobbet. Benen var pigga och jag tror att det till och med blev den snabbaste vändan till jobbet genom (dom inte så långa) tiderna. Löpningen var ovanligt lätt och fin efter vilan i stället för att vara kantig som den brukar vara. Jag började nästan misstänka att jag hade råkat pausa klockan någonstans just för att jag tyckte att ansträngningen var mycket lättare än vad tiden visade.

Hem gick det lika fort men inte lätt men så blåste det en del. Fick till och med vända eftersom kepsen vid ett tillfället blåste av och fladdrade iväg i motsatt riktning mot vad jag skulle. Jag snorade lite lätt men trodde fortfarande att det var pollen som retade mig och vi kunde fira Valborg i gott sällskap och med god mat och vin. Sen på natten så började jag snora hejdlöst och resten är en kort historia. Jag är förkyld. På riktigt. Så gårdagen ägnades åt att knappa in maratonstatistik och att programmera om administrationsgränssnittet till min sajt pga uppgradering till PHP 5.6 hos min sitehost. När jag ändå var i farten skrev jag lite kreativ SQL och slängde in i ett script så att jag ska kunna felsöka lite i min maratonstatistik. Bättre med script än manuell granskning!

Planen för helgen var att springa massor men nu fick ni lite uppdaterad maratonstatistik i stället. Så kan det gå. Låt det gå 50 månader till nästa bonnförkylning för även om soffläget kan se skönt ut så vill jag att det ska vara frivilligt. Planen är att vara helfrisk pronto.

2014-12-11 17.16.24

Ha det,

Mackan