Träna för att tävla för att träna

I går kväll kom jag på mig själv med att fundera vilken typ av träning jag längtar efter. Vad är det jag vill göra? Vilka pass är det som jag just nu är riktigt sugen på? Varför jag funderar på det är för att jag vill veta vad jag ska tävla i nästa gång. Ja, tävla för att prestera på topp av just min förmåga vid något tillfälle. Springa lopp går ju uppenbarligen utmärkt att göra utan att köra någon specifik träning men när jag väljer något som jag vill springa bra på är det lite noggrannare. Då ska det vara något jag är sugen på att träna för.

Att t.ex. springa maraton utan att vilja göra mina mil, mina specifika pass eller dom tuffare långpassen är meningslöst för mig. Eller att tänka att jag ska springa medeldistans utan att med skräckblandad förtjusning se fram mot dom tuffaste intervallpassen. Varför ge mig in på en resa där jag inte är intresserad av något annat än målet? Det måste finnas ett sug att ta mig dit. Livet känns lite för kort för att göra sånt som är tråkigt. Om inget tvingar mig till det tar jag ju inte ett jobb där det enda jag ser fram mot är semestern, jag vill att det ska ge mig något tillbaka i det dagliga också.

Nog om utsvävningar, jag vill träna slalombackar. Jag vill ha en fin anledning till att ta mig upp och ner för en helvetesbacke någon timme då och då. För det är just skräckblandad förtjusning och har jag inget mål så gör jag det inte riktigt så mycket som jag innerst inne vill. Det trillar lätt bort. Att motionera kan jag göra utan mål men någon träning blir det inte. Endorfinkicken efter dom passen brukar vara brutal och nu när snön är borta så vill jag uppleva den regelbundet. Så, jag ska planera in så att jag kan leka där så ofta det passar. Jag har ju faktiskt möjligheten att tassa upp och ner för Väsjöbacken på väg hem från jobbet och då får det bli så. Sen tar jag med mig Baddaren och springer uppför ett högre berg i Norge i sommar. Så får det bli och som bonus kommer jag att härda benen fint inför maratonträningen som kommer. Och jag får en bra morot till att bli av med späcket. Varje gram kostar.

DSC03283Ha det,

Mackan

Annonser

Stolpe in

Även om jag var nöjd över att ha gjort min BQ i lördags var det med en fadd eftersmak. Jag hade jätteont i magen i söndags. Ganska ont i magen i går och bara lite ont i magen i dag. Det var ju inte så skoj men nu i kväll när det knappt är kännbart längre så inser jag att jag hade rätt mycket stolpe in trots allt. Jag har aldrig varit med om den här typen av långvariga problem i samband med löpning. När magen rasat har det varit en stund och kanske hängt med under kvällen. Det här kändes som något helt annat och jag tror att det var en tvivelaktig pizza kvällen innan. Matutbudet var inte så stort och jag hade väl att välja på pizza eller kebab och det första kändes säkrare.

Säkrare eller inte så tror jag starkt på att jag åkte på en lättare matförgiftning. Vad det nu var av vet jag så klart inte säkert men jag är jädrigt glad över att jag dels vågade ta det lugnt när illamåendet började och dels för att det inte slog till med full kraft förrän några timmar efteråt. Annars hade jag nog blivit kvar i skogen och då hade det känts måttligt kul att göra om det där Bostonkvalet. Då hade hela resan varit förgäves. Jag har blivit matförgiftad tidigare och det var samma typ av illamående som när det varit en lättare variant. När det varit kraftigare har det slagit till hårdare och snabbare men suttit i på ungefär samma sätt. Nu blev det stolpe in och jag mår som sagt mycket bättre och nu uppskattar jag lördagen fullt ut och det känns så jädra kul att vara kvalad. Visst hade det varit ännu skojigare om jag hade fått testa lite riktig maratonfart på slutet och fått avsluta plågsamt men starkt men det får man inga extrapoäng för.

Så här är listan på de kompisar som sagt att dom ska åka och nuvarande kvalstatus:

  • Milfantasten – check två gånger om.
  • Kross-Ola – check
  • Moi – check
  • Pastorn – check
  • El G – snart check

Har jag glömt någon i gänget? Skrik till då. Boston 2016 kommer att bli…wait for it…wait for it…wait for it…legendary!

DSCN1353

Ha det,

Mackan

Säter Marathon 2015

Då var det dags för mig att för första gången springa ett mindre maratonlopp,  väldigt mycket mindre än det minsta jag sprungit tidigare som nog är Rotterdam. Baddaren menade att jag inte fick köra upp på morgonen och sen hem samma dag så genom att köra upp kvällen innan fick jag en minisemester i Vikmanshyttan där jag bodde på ett förträffligt B&B. Jag fick dessutom en väldigt fin benskakare i det lokala motionsspåret och om sanningen ska fram så var kroppen bedrövlig efter en dag fylld av möten och sen ett par timmar i bilen på det. Det var fruktansvärt tungt och dessutom pollenflåsigt men jag vet mycket väl att det kan se helt annorlunda ut nästa dag. Och det gjorde det. Den enda krogen i byn var jag dock mindre imponerad av.

Efter en god natts sömn så mådde kroppen väldigt mycket bättre. Regnet som föll under natten kan ha bidragit till det och det var bara att tacka och ta emot. Sätermaran är en väldigt liten mara men jag upptäckte att det var många som skulle springa andra klasser och även om det var lugnt när jag kom fram så fylldes det stadigt på med löpare. Jag träffade en del bekanta ansikten och snicksnackade lite med både löpare och funkisar. En väldigt avslappnad stämning och när jag värmde upp kändes kroppen finfin. Enda orosmomentet var vinden. Det friskade i en del i vindbyarna och det skulle bli motvind hem. Inte idealiskt men eftersom mina prioriteringar inte låg i att jaga varken topptider eller placeringar stressade det inte. Hade det varit en mara jag laddat för hade jag antagligen varit bedrövad!

Loppet då? Startar med inte bara en utan flera bromsnivåer påslagna. Med tanke på hur pigg jag kände mig i benen var det klokt och efter ett par kilometer fick jag sällskap av Jerker. Min strategi var att hitta någon som jag kunde snicksnacka mig genom loppet med och sen struntade jag i om hen höll 4:15, 4:30 eller 4:40/km. Jag skulle bara in under 3:25 utan att lida. Så, nu hade jag sällskap redan här och det gick i en behaglig fart. Tyvärr ville han promenera lite vid första vätskan och så blev jag själv igen, fast det var fortfarande många löpare från kvarts- och halvmaran runtom. Vid milen insåg jag att jag måste bli av med tröjan jag hade under linnet så jag strippade med bibehållen fart och kastade in tröja och keps i vätskestationen och bad dom ta med det till TC. Och ja, jag fick tillbaka kläderna!

Nu sneglade jag mig runt och hittade inte en enda maratonlöpare och snart skulle alla runt mig vända hemåt så jag tryckte till lite i steget och sprang ikapp en Västeråslöpare och sneglade på nummerlappen. Maraton – bingo! Löparen som hette Tim hade inget mot sällskap och jag frågade faktiskt om det var okej att jag pladdrade på även om han inte alltid svarade och det var helt okej. Jag kände mig nämligen väldigt mycket som jag var ute på ett hederligt långpass. Inga pollenkänningar alls och det enda som nu oroade var hur den lutande vägen skulle påverka sketbenet. Landsväg innebär att det är säkrast att hålla sig på vänstersidan. Och det lutade. Men humöret var väldigt gott och vi avverkade kilometer efter kilometer i mer eller mindre konstant fart. Jag var på ett ypperligt humör och pladdrade på. Det kändes som en väldigt trevlig lördagsutflykt.

En kilometer innan vändningen började det kännas oroväckande lätt och det brukar innebära medvind. Joråsåatt, nu hade det börjat friska i lite kraftigare. Det gick ordentliga vågor på älven och när vi vände var det bara att börja ta i lite mer. Mina ben verkade inställda på den här farten och jag fortsatte men blev av med sällskapet. Synd. Den enda löparen jag var i närkontakt med efter det var killen jag sprang förbi vid 28 km. Sen var det tomt. Tomt och motvind. Någonstans mellan 29 och 30 km kom det dock 4-500 meter med medvind och jag konstaterade att jag hade väldigt fräscha ben och funderade på om jag skulle trycka på ordentligt sista biten. Så blev det inte.

Även om jag tyckte att kilometermarkeringarna kom väldigt fort hela tiden så började kroppen protestera på ett sätt jag aldrig upplevt på maran. Jag blev illamående i perioder och efter ett tag började jag undra om jag inte riskerade att hamna i skogen. Det har ju hänt mig några gånger under långpass genom åren och jag vet att det kan ta ett tag att komma ut ur skogen igen. Så, jag la in gångpauser när det gnällde. Även med gångpauser höll sig kilometertiderna så bra att jag inte på något sätt riskerade mitt Bostonkval. Och det var det enda som var viktigt. Det kändes lite lätt surrealistiskt att det var tävling men att jag inte såg en kotte varken före eller efter mig trots lååååånga raksträckor. Surrealistiskt och rätt trist på slutet. Att vara illamående är inte ett dugg skoj och jag hade hoppats att det skulle gå över efter målgång men icke. Jag kom i alla fall i mål och med en marginal på 12 minuter.

Illamåendet avtog ett tag runt prisutdelningen men när jag skulle åka hem slog det till med full kraft igen. Jag trodde att jag skulle behöva spy genom rutan men jag klarade av att ta mig till Hedemora och sen parkerade jag mig inne på macken där. Dricka cola, gå på toa, sitta still. Skulle jag öht kunna ta mig hem under kvällen? Det här upprepades ett tag innan jag kände mig så stark och pigg att jag kunde köra hem. Hem kom jag med några fler stopp och i skrivande stund känns magen fortfarande inte helt bra. Nog för att jag har magrasat även på lugna långpass men så här har det aldrig varit utan jag lurar på om jag fått i mig något dåligt. Det är faktiskt mitt första magras under tävling någonsin. Det har hänt att jag rasat pga vätskebrist EFTER ett par halvmaror men det här känns annorlunda. Hade det inte varit för att magen gjorde att det blev så tråkigt på slutet och efter hade jag varit väldigt nöjd med att hålla mig till min plan men nu blev det en trist eftersmak.

Nåja, jag har kvalat till Boston nästa år och nu är alla i gänget klara utom El G så jag hoppas att han springer på säkerhet i Stockholm så att vi blir fulltaliga. Annars får han väl också springa någon mindre mara. Det var trevligare än jag trodde att det skulle vara och det här var ett väldigt bra arrangemang. Tack för det Säter! Men jag hade gärna haft fler maratonlöpare på plats. Och mindre vind, den var stygg.

Sätermål

Ha det,

Mackan

Tempotest

I min strävan i att hitta någon sorts behaglig marafart som inte är för fort men heller inte så långsam att jag blir uttråkad stack jag ut på en av mina testrundor. Jag har trimmat marafart på den i över tio år och vet precis var kilometermarkeringarna är. Efter en tripp till Westeros under dagen var jag måttligt sugen på att springa alls men jag ville inte bara testa lite fartkänsla utan även springa ur bilresan ur kroppen.

Precis som väntat så kändes det stelt, hemskt och kantigt första biten. Min kropp gillar verkligen inte bilresor. Eller pollen. Däremot gillar jag när det är skönt ute och det var det verkligen och gradvis släppte dessutom den värsta kantigheten. Syftet att mjuka upp kroppen lyckades men det vette fan om jag blev så mycket klokare. Efter ett par första uppvärmningskilometer la jag mig sen i ett tempo som kändes avslappnat men inte bromsande och trots (eller tack vare) avsaknad av minidator på armen diffade det inte mer än plus/minus två sekunder per kilometer mot snittfarten för passet. Fartkänslan i den fart kroppen valde var uppenbar okej. Däremot var det antagligen för fort även om det kändes väldigt långt från flåstempo. Ja ja, det är vad det är och det blir vad det blir. Skönt var det i alla fall och jag verkar inte helt sakna fart trots känslan att jag är rund och go och med väldigt korta ben.

piggy

Ha det,

Mackan

Löparglädje

Själv har jag snällt vilat i dag och tagit tag i det där naprapatbesöket som jag borde gjort för länge sen om jag bara hade känt att jag hade haft tid till det. Men ska jag springa en mara på lördag så är det läge att inte vara sned och vind redan före start. Min favoritnaprapat Martin var dock förvånad över hur pass fin jag såg ut förutom ovanligt stela vader och efter att ha masserat ut dom och blivit lite justerad blev jag hemskickad. Utan någon tortyr att tala om.

Löparglädje

Sen kom jag hem och tog hand om en stor order på böcker jag fått från templet, aka Runners’ Store. Det gjorde ett stort hål i mitt lilla lager men jag blir alltid lika glad när jag får leverera dit.

Löparglädje

Och sen måste jag nämna en sista grej som landade i min brevlåda. Det var ett brev från en väldigt glad löpare och det gav en väldigt glad författare. Jag känner att jag måste faktiskt publicera det för han har gjort det som jag så gärna vill att mina läsare gör. Läst, tänkt, planerat och exekverat. Och fått sin belöning. Jag tvättar det lite från detaljer i fall brevskrivaren vill vara anonym.

Köpte din träningsbok i höstas, läste, njöt och satte ihop ett eget träningsprogram med hjälp av alla dina råd. Resultat? Igår klarade jag 3:xx:xx på maran och sänkte mitt PB med tjugo minuter. Helt underbart! Resan mot sub 3 går vidare. Tack för en strålande bok som funkar som ett uppslagsverk att hela tiden gå tillbaka till.
Långsiktigt mål blir nu att komma in på din lista

Så, jag har kommit till en nivå där jag inte ens behöver springa för att känna löparglädje. Det är inte så illa!

Coney

Ha det,

Mackan

Utan investering – ingen förlust

Ska man ha något att förlora måste man investera men samtidigt måste man investera för att kunna vinna. Jag har inte investerat något i maratonträning men har hastigt och lustigt bestämt mig för att springa en mara nästa helg. Den typen av mara som jag egentligen aldrig velat springa eller heller tänkt springa. Men man kan ju få ändra sig.

Plan? Fixa kvaltiden till Boston, varken mer eller mindre. Ändå har jag några frågetecken som oroar. Kommer jag att dö av tråkdöden och tvärstanna? Kommer sketbenet att bli riktigt ledset av landsvägslöpning? Jag brukar hålla mig till trottoarer, skog eller gång-/cykelbanor. Av en anledning. Där lutar det antingen knappt alls eller så blir det väldigt varierat. Det gillar sketbenet bättre än när det lutar svagt åt ett håll. Asfaltstränad är jag i alla fall så det räcker med mina transportjoggar och i och med att jag inte tänkt maxa så är varken fart eller fartuthållighet något problem. Långpass har jag kört hela vintern så det ska inte heller vara några problem att stå distansen. Planen är att jag ska vara i fint transportjoggarskick redan veckan efter och håller jag mig bara i skinnet borde det fungera fint.

Vad mer kan gå knas? Pollen. Är det pollen i luften kan jag inte ta något för givet. Alls. Jag har blivit helt matt av korta och lugna pass på milen när det trilskas men det lär jag väl märka och är ändå inget jag kan påverka. Något annat som kan gå knas är att jag inte dör av uttråkning utan frångår planen att ta det lugnt och bombar på för hårt. Jag har ju inte en susning om vilken fart jag tål i och med att jag inte har gjort någon maraträning. Normalt sett har jag både en och två susningar.

Maratonlopp med en massa publik har jag ju sprungit långsamt och faktiskt haft roligt men nu lär det inte vara mer än någon förvirrad själ som hittar ut och jag kanske måste räkna med att knappt se några andra löpare heller. Det här kommer att bli en rejäl utmaning för mig på ett helt annat sätt än normalt. Förhoppningsvis kommer jag hem med en kvaltid och kan släppa det ur skallen. Annars får jag prova på någon annan liten mara! Det ska i alla fall bli kul att åka och träffa några löparkompisar jag inte sett på länge, det är en sak som är säkert. Och jag har inget att förlora på att göra det. Och jag hoppas att den lilla investering jag gör i resan gör att jag i alla fall får vinna min kvaltid. Det väntar varken röd matta eller konfetti men så kan det också vara. Små investeringar ger bara små vinster. Har jag tur kanske den här även ger vinsten att jag upptäcker tjusningen med småmaror.

P90167512-26-oktober-2014-bmw-frankfurt-marathon-2014-stefanie-wurst-leiterin-marketing-bmw-deutschland-arne-g-600px

Ha det,

Mackan

Junk miles

Inför våren hade jag medvetet en väldigt lös träningsplan eftersom jag visste att det skulle stressa med nytt jobb. Gott så och jag tränade på med inslag av några riktigt fina pass och en konstant stigande formkurva utan några egentliga hack alls. Sen var den enda tanken att lugna ner mig ordentligt med träningen veckorna runt NYC-resan och det gjorde jag. Helt enligt den lösa träningsplanen. Efter det hade jag någon förhoppning om att vara utvilad och riktigt fräsch i benen för att kunna snäppa upp allt en nivå. Riktig träning på något sätt. Feta mängdveckor och ändå orka med lite spets. Vad fick jag?

Junk, bara junk.

Först var det jetlaggen som gjorde att kroppen verkligen inte orkade med mer än att junka på. Inte ens ett par extra vilodagar gjorde att den piggnade till sig. Jag har inget mot att träna på trötta ben, det ingår liksom i konceptet när man tränar ner sig på riktigt. Men jag har något mot att träna med en helt seg kropp som vill sova massor. Jag märker att jag har hyggligt flyt på morgonen men inte på eftermiddagen och jag kräver ohemult mycket sömn för tillfället. Något säger mig att halten av björkpollen i luften börjar bli kännbar för min kropp, då kan det bli så här. Så jag får nöja mig med att lalla runt fram och tillbaka för tillfället. Det känns mer som träning för någon suspekt form av tävlande som inte kräver mer än att man lallar omkring länge men inte har någon spets. Inte för att jag känner något behov av att tävla med spets just nu men det är ju så kul när kroppen känns urstark på träning. Den känslan är bra go och den vill jag ha någon träningsdag här och där men det är väl bara att gilla läget och hoppas att den infinner sig när det kommer några dagar av regn i rad. Fram till dess får jag acceptera att springa i ett töcken av halvbra eller halvdåliga dagar. Nu ska jag i alla fall snart ut och långpassa bland TEC-löparna, det är inte så dumt det heller. Jag missade för första gången starten det här året men kroppen skrek efter sömn! Dom har betydligt bättre underlag i år än för ett par år sedan!

TEC

Ha det,

Mackan