15×1100

Man kan göra det jobbigt för sig och man kan göra det jättejobbigt för sig. I dag valde jag att göra det jättejobbigt för mig. I går kväll fick jag någon sjuk idé att jag skulle ju kunna springa en massa intervaller på väg hem från jobbet. Jag visste mycket väl att jag skulle ångra mig någon gång under dagen men jag hölls sysselsatt och hann inte tänka så mycket på det mer än att jag kom på att jag kanske skulle trycka i mig en bar vid tresnåret. Men det var ren tur.

När jag väl skulle dra iväg var jag dock inte alls sugen. Som vanligt. Det händer liksom aldrig att det kommer något spontant jättesug just när det är dags. Speciellt inte när man ska springa så många och relativt långa. Speciellt inte när man vet att vissa kommer att gå uppför. Speciellt inte när man ska ha kort vila. I det här fallet 60 sekunder. Observera att ”man” här hela tiden är jag. 15 reps är skitmånga när dom är så långa. Det fick jag erfara redan efter 4-5 stycken. Då började det av naturliga skäl bli jobbigt och det var fortfarande jättemånga kvar. Efter åtta tänkte jag att nu skulle jag ju faktiskt kunna sluta för nu har det redan blivit ett bra pass. Samtidigt vet jag innerst inne att jag anpassat farten för att fixa alla 15. Efter tolv tänker jag att det är ju nästan lika många som 15 och det skulle bli en lagom lång nedjogg. Lång men inte för lång.

När valet är gjort att fortsätta efter tolv finns det dock inte längre några tankar på att avbryta utan nyfikenheten på vilken fart jag håller tar över och jag vet att under den sista har jag en referensfemhundring mitt i. Jag tror inte att jag tappat något tempo utan den ger ett helt godkänt svar trots att jag får gira/bromsa för en vit skåpbil som försöker köra över mig. Jag vet egentligen inte vilket svar jag väntade mig av det här passet mer än att jag ville testa om jag kunde genomföra ett av mina gamla paradpass. Det härdar både ben och psyke, speciellt när man kör det utan sällskap och nu känner jag mig riktigt nöjd. Stämplar in dagen på totalt 29 km varav en stor del i hög fart. Jag har genomfört en riktigt fin träningsperiod och känner mig stark. Jag är nog så snabb jag kan vara i mitt något barbaliknande tillstånd och det tar jag. Nu väntar återhämtning och sen på’t igen på allvar efter påsk.

2014-04-23 07.59.16

Ha det,

Mackan

Annonser

Mål utan plan

Jag dricker kaffe, lyssnar på musik och surfar runt lite. Snubblar över en av alla de frågor som dyker upp. ”Jag har som mål att klara av xxx MEN…” Gång på gång dyker samma typ av frågor upp. Man har satt upp ett mål men verkar inte ha grundat det på något eller lagt upp någon plan för att klara av det. Hur resonerar man? Gör man likadant när man ska ut och resa. Man hittar en drömresa men skiter i att spara pengar. Skillnaden är väl att här finns det ingen resebyrå man låna träning ur i sista minuten. Just så här års brukar många av dom som anmält sig till Stockholm Marathon upptäcka att det inte är så lång tid kvar och att träningen kanske inte är gjord. Oftast saknas det långpass. Med tio veckor kvar till maran hinner man med en del om man har en grund att stå på men att det kommer som någon sorts överraskning förstår jag inte. Än mindre förstår jag om man står kvar vid något mål som är helt taget ur luften. Det är väl bättre att bara göra jobbet och sen göra en rimlig utvärdering om vad kapaciteten är när det närmar sig. Annars får man släppa det och låta det bli vad det blir. Gilla läget.

Mina egna maratonmål för tiden fram till början av september är ju inte större än att jag vill kunna dra en mara i sömnen under 3:20 utan att det ska påverka övrig träning. För det krävs inga mer avancerade planer än att hålla uppe löpmängden och sköta långpassen. Men det är en ändå en plan. En plan behöver inte innebära ett strikt schema men man behöver tänka på vilken mängd och typ av jobb som måste göras och vad man rimligtvis klarar av. Och för att nå målet även utföra jobbet.

Ett mål utan en plan är bara en dröm.

Själv har jag en liten dröm om att prestera bra på något bergslopp i sommar. Det kanske växer fram till ett mål med en plan framöver!

DSC03238

Ha det,

Mackan

Amerikaförberedelser

Snart är det dags för min första betalda semester sedan 2010. Jag ska vara ledig och jag ska få betalt. Sug på den ni. Eller inte. De flesta tar det för givet att man får semesterlön men som egenföretagare så trillar det inte in några pengar när man väljer att ta ledigt. Om man nu inte väljer att bara ta halvledigt och sköta lite jobb under tiden. Men nu ska jag vara helledig, med betalning, under påskveckan och det är en resa som jag planerat sedan länge. Mitt sällskap har inte planerat den lika länge eftersom det var en present men har ändå fått sukta efter resan i ett par månader. Det blir en tripp till New York och det ska bli riktigt skoj det här. God mat, en del shopping och morgonjoggar i Central Park. Det ska bli skönt att i år få morgonjogga där utan att ha sprungit en mara ett par dagar innan.

Som vanligt när jag ska i väg blir det en del att fixa med innan jag drar och så även i år. Den här gången ska min kära mor bo i huset tillsammans med katterna och då är det säkrast att allt är i ordning och det börjar det bli nu. Kåken är städad och skurad från topp till botten, altanen är ihopskruvad efter vinterns fiberinstallation, utemöblerna står ute och grillen är på plats. Dessutom har jag varit och köpt nya möbler till uteplatsen på framsidan och dom är ihopskruvade och utställda. Snö eller inte, nu är det vår! Ja just ja, vinförrådet är även fyllt så att hon och väninnan kan smutta lite finvin om andan faller på.

Sen var det allt det andra som att skriva ut flygbiljetter, leta reda på dollares, pass, tunnelbanekort och min fina lista på var dom bästa affärerna finns. Men nu är det ordning på allt och det återstår i princip bara att packa den minimala packningen men det går fort. Om några dagar lyfter vi och då väntar en dryg vecka av återhämtning för benen. Det kan dom behöva för dom har trampat på bättre än på länge. Några dagar av mängdträning kvar och sen blir det bara mys och promenad ett tag. Dom längtar och är förberedda på en amerikatripp.

DSC02315Ha det,

Mackan

Kom igen Gnaget!

Ibland säger man saker man aldrig trodde att man skulle säga men i dag hände det, jag peppade AIK Hockey. Hade någon sagt till mig att det skulle hända hade jag sagt att det finns inte på världskartan men man ska aldrig säga aldrig. Jag hade egentligen planerat att springa långa intervaller men jag var så förbenat trött när jag skulle springa hem från jobbet så det verkade vettigare att springa snabbt. Springer man snabbt hinner man liksom aldrig bli uttråkad. Springa snabbt må vara jobbigt men det är samtidigt väldigt roligt.

Att springa långt är vackert men att springa snabbt är fan så mycket roligare.

Gnaget var det ja. Under min fjärde tvåminutare fick jag se att jag var på väg att komma ikapp ett större gäng yngre män i svarta träningsoveraller. Dom sprang  också men jag höll högre fart. När jag kom ikapp den bakre klungan såg jag att dom hade AIK-märken och olika siffror på overallerna och av åldern att döma var det Gnagets A-lag i puckey som jag hade stött på. Det stämde dessutom rätt bra eftersom det var i närheten av en ishall. Inspirerad av att jag sprang om dom tryckte jag på lite extra och när jag passerade tätklungan skrek jag precis det jag skrev i rubriken. I hopp om att trigga dom att sparra mig. Och mycket riktigt var det en av killarna som satte fart och hakade på en bit innan han dunkade mig i ryggen och gjorde tummen upp innan han släppte. Jag kom upp riktigt fint i steget och kände att toppfarten verkligen finns där, om än inte så länge. En stund senare hade jag min ståvila och då passerade hela flocken och jag fick ett helt gäng positiva kommentarer ropade till mig.

Bra sprunget mannen!”

Schysst fart!

”Bra jobbat!”

Jag kände redan tidigare att jag sprang bra och höll ett bra tempo och resten av passet gick som en dans. Ja, förutom en ståvila som hamnade i en liten dunge där det måste varit någon hasselbuske eller något för där höll jag på att hosta lungorna ur mig. Pollen är skit, det säger jag nu. Men det gick över när jag kom bort därifrån och sen var det bara att trycka på hela vägen. Sprang markant fortare än när jag körde samma pass för tre veckor sen och ändå återhämtade jag mig galant under varje vila. Yay, i dag kände jag mig verkligen på topp!

DSC03010

Ha det,

Mackan – som fortfarande är Bajare.

Korv och öl kan aldrig gå fel

När jag sprang hem i går kom den stora mattheten. Jag vet inte exakt var men det var någonstans på vägen. Den var inte helt oväntad efter en riktig urladdning i tisdags kväll med intervaller modell längre. På morgonen levde jag på muskelminnet från kvällen innan men det muskelminnet ersattes med muskelpåverkan. Ja, hursomhelst var jag jädrigt trött i går kväll när jag kom hem. Så trött att jag på allvar funderade på att slänga in en vilodag i dag. Men man kan ju i alla fall försöka skapa förutsättningar för kroppen att bli glad igen och det gjorde jag med en genial middag. Jag skapade en ny variant på korv stroganoff som var så stark att hela skallen blev blöt av svett och sen sköljde jag ner allt med finöl. Riktig finöl.

Korv och öl kan liksom aldrig gå fel.

Vaknade upp pigg gjorde jag inte men jag vaknade upp i alla fall. Helst hade jag velat köra dagens intervallstege på lunchen men med möten både före och efter fanns det inte en chans. Morgonen var däremot tillgänglig. Det var sju minusgrader när jag stack hemifrån och jag tänkte att åker jag bil till kontoret så är det säkert lite varmare närmare stan och visst var det det. Inte varmt men varmare. Eftersom jag hade tänkt försöka kräma ur det jag hade i kroppen ville jag inte göra det på tom mage utan jag tryckte en gammal energibar jag köpte för ett år sen och ett ägg innan jag stack ut. Det fick räcka, jag hade ju finladdat. Frågan var inte om det skulle gå långsammare än de senaste två torsdagspassen (som jag kört på lunchen) utan hur mycket. Det ska inte gå att springa fortare så tidigt men det finns inget annat sätt att få reda på saker än att testa.

Första biten var jag rätt själv ute och sprang men efter att jag hade klarat av Tranebergsbron och sprang på Kungsholmen började jag kunna jaga andra löpare. Jag susade förbi löpare efter löpare innan jag var klar och jag insåg att jag faktiskt sprang snabbare än tidigare. Rekordsnabbt för den här rundan. Trots att jag var rätt yrvaken och inte helt varm och go. Trots en aggressiv intervallsteg. Kroppen är fascinerande och jag fick en sak bekräftad:

Korv och öl kan liksom aldrig gå fel.

Om ni undrar vad det var för pertzbärs jag körde på så har ni receptet här nedan. Min magiska stroganoff behåller jag för mig själv. Och nej, det går inte lika bra med chiafrön.

DirtWolf_BottleGlass_2013webHa det,

Mackan

Stiglöpning i nya Salmingpjucken

Jag fick ett par nya terrängskor i torsdags och nu när isen (nästan) är borta från skogen kunde jag inte hålla mig från att testa. Så jag övertalade T-bone att följa med ut till Bogesundslandet för lite riktigt stiglöpning. Ingen låtsasskog á la Ursvik utan lite mer att ta på och trevligare omgivningar. I ärlighetens namn trodde jag att det skulle vara lite mer fruset men det var precis lika lerigt som sist vi var där ute i november. Det var med andra ord upp till bevis för mina nya skor. Jag har ju tassat runt i orienteringsskor snarare än den här typen av skor så jag misstänkte att sulan inte skulle greppa bra i rejäl lera eller på hala rötter och stenar och visst var det så. Jag misstänkte också att våtvikten skulle vara rätt hög och visst var det så. Det är helt enkelt ingen orienteringssko utan ligger mer i det jag kallar Salomonsegmentet marknadsmässigt. Skor för lite enklare terräng helt enkelt.

När jag fick ett par Salomonskor för två år sen var jag entusiastisk innan jag drog iväg men blev oerhört besviken när jag sprang för dom pjucken var hemska och jag har aldrig mer sprungit i dom. Jag var entusiastisk i dag också och de misstankar jag hade om skon dom stod sig. Det är ingen sko för de tuffaste förhållandena men det gick ju att se bara genom att klämma och känna på skon och materialet och utformningen av sulan. Men till skillnad mot de Salomonskor jag fick så var dom här riktigt sköna att springa i. Jag fick ta det försiktigt på sliriga berghällar men kände inte av den höga våtvikten. Angående det senare var det lite samma sak som mina gamla favoriter Icebug MR2. Dom blev tunga men skons utformning kompenserade för det på något sätt. Det var när jag tog av mig skorna som jag kände att oj vad dom väger. Innan dess tassade jag bara på utan att tänka på det och är det något jag kan tänka på när jag springer är det när skor stör mig.

Vi fick en riktigt fin repa och trots att vi sprang ganska exakt en kilometer längre än i november men i övrigt samma runda och under likadana förhållanden så var vi fyra minuter snabbare än den gången. Och det är ingen annan förtjänst än att T-bone har haft en väldigt fin utveckling under vintern. Visst var han väldigt trött i sista stigningen upp mot Ellboda men han överlevde. Själv fick jag en riktigt härlig runda där jag tassade runt på ben som blev lättare för varje kilometer som gick. Jag gillade rundan och jag gillade pjucken. Inget jag ersätter OL-skorna med men väldigt trevliga för snällare stiglöpning. Dom lär användas flitigt uppe i stugan i sommar. Återhämtningen sköttes med hjälp av slobber, hemkokad hjortronsylt och grädde. Kungligt!

2015-03-07 13.32.21

Ha det,

Mackan

Intervaller och snittar

När jag gick upp i morse var jag dödligt trött och inte blev det bättre när jag slog på radion och hörde att det var pendelkaos på gång. Inte för att jag skulle åka pendel utan jag skulle ta bilen men det skulle säkert fler. Med andra ord läge att hinna i väg innan alla andra också hann i väg. Det gjorde jag men ingen trevlig start på dagen. Jag ogillar stress.

Dagens plan var att köra en en fallande intervallstege med joggvila under lunchen, vilket var nästan samma sak som jag gjorde förra torsdagen. Då kände jag mig rätt kantig i steget och även om jag blev jädrigt trött förra veckan var jag inte riktigt nöjd med utfallet. Då körde jag en pyramid med 1-2-4-6-6-4-2-1min med 60 sekunder joggvila och nu vände jag helt enkelt på det och började med sex minuter. Exakt lika mycket arbetstid och vila som förra veckan. Jag var lite orolig att det inte skulle funka efter att jag snubblade till på ett vägarbete i går kväll men det funkade. Det var skitjobbigt men det funkade. Förra veckan gav jag mig i väg i tron att det var 10,5 km jag skulle springa men upptäckte att det var ungefär en kilometer längre. Det blir så när man inte springer närmsta vägen utan den trevligaste. Det kändes betydligt lättare mentalt att nu ha referenspunkter för passet och känslan efter några kilometer var att det nog gick lite kvickare i dag trots att jag var lite seg. Det är en väldigt fin vända runt Ulvsundasjön men att bestiga både Tranebergsbron och Huvudstabron under samma vända är lite grinigt när man försöker trumma på. Nyttigt men grinigt.

På slutet lyckades jag dessutom med konststycket att springa lite knas och fick vända om så jag fick lite väl många bonusmeter. Ändå gick det 90 sekunder fortare än förra veckan. Det är rätt mycket på ett pass som inte är så långt och man tar i. Nöjd? Ja absolut. Jag har en hel del barbabonus att hämta hem och när jag gör det behöver jag inte ens bli bättre tränad för att springa snabbare. Bra!

Dagen avslutades med VIP-invigning av Salming Concept Store. Trevligt att träffa några vänner och min avlägsna släkting Börje och väldigt roligt att få se Mårdhunden tappa talföret när han blev välkomnade av BJ. Dessutom bjöds det på godsaker för både mage och för min del fötter. En fin avslutning på dagen. Det ska bli kul att få testa dom nya terrängpjucken. I morgon öppnar det för allmänheten och jag hoppas att det blir en succé!

Salming

Ha det,

Mackan