Etiketter

, , , ,

Söndag. Långpass. Som vanligt. Jag vågar inte ens tänka tanken hur många långpass det blivit genom åren men en sak vet jag, den här vintern har jag slagit rekord i att springa många långa långpass. Ofta har jag toppat och sprungit en maxad höstmara och då brukar suget på att springa långa långpass vara rätt begränsat ett tag. Dessutom finns det redan en fin grund och det brukar räcka med att dra igång dom långa långpassen på senvintern. Dessutom brukar både underlag och temperatur vara trevligare då.

Den här vintern gick jag in i med helt andra ingångsvärden. Oräknat två långsamt sprungna maror i april och oktober tror jag att jag bara hade ett enda långpass på 30 km under hela den perioden. Långpassen kanske inte är mitt favoritpass men det brukar vara den grund jag står på. Men nu har jag tagit mig genom de senaste 13 veckorna med inte mindre än elva pass med pizzadistans, dvs 30+. Med undantag av en snöstormssöndag och en söndag då jag inte kände mig hundra procent har jag gjort jobbet. Gradvis har jag kunnat öka distansen och samtidigt känna att återhämtningen gått bättre och bättre. När jag kan köra full fart på tisdagsintervaller vet jag att återhämtningen är som den ska och det kan jag nu. Dagens repa blev den längsta hittills och det var överraskande bra tryck i steget när jag till Orgy’s version av Blue Monday ökade farten.

För att återknyta till rubriken så kan jag lugnt säga att det här hade inte gått utan sällskap av Tibor. Han har hängt med på nio av de här elva långpassen. Inte på hela och inte under den snabbare delen av passet men han har konstant hängt med på 15-20 km i mitten av passet. Jag springer 6-10 km innan jag möter upp honom och så får han sig en lång snabbdistans under det som annars är den tråkigaste delen av mitt långpass. Det är så genialiskt att kunna kombinera passen på det här sättet trots att vi har rätt olika kapacitet. Jag har fått sällskap och jag har noterat att på ett år har han förbättrat sig med sju minuter på 20 km. Det är bra det. Visst är han trött till förbannelse ibland men ändå alltid med ett väldigt gott humör och han tål att jag pladdrar sönder honom med både högt och lågt. Jag är oerhört tacksam för att du både vill och kan hålla mig sällskap i ur och skur. Den enda gången vi ställt in ett planerat pass var när jag verkligen inte hade lust i snöstormen!

Nu väntar en period när jag inte riktigt vet hur jag kommer att kunna träna men en sak vet jag och det är att jag är rätt stark för tillfället. När jag lägger mig på tävlingsvikt igen kommer det att kunna gå hyggligt fort. Men dit är det en bit.

DSC01047

Ha det,

Mackan

Annonser