Etiketter

, , ,

När solen gick upp i morse var den fullt synlig och jag såg fram emot att få den i ansiktet på dagens planerade fyrhundringar. Visst skulle det fläkta lätt men i sol och plusgrader kan jag leva med det. Det tog inte mer än några minuter så var den solen försvunnen men den skulle ju vara på plats i dag och meteorologerna brukar aldrig ha fel. När T-Bone anlände var det fortfarande lite mulet men temperaturen hade nått upp till nollan och det fläktade knappt. Det kunde nog bli bra det här.

Jag är så infernaliskt trött på dubbskor så jag tog mina Flyknit Racer och så gav vi oss iväg på den 7,5 km långa uppjoggen. Tanken är nämligen att trycka in intervallerna mitt i ett tvåmilapass. Fart, uthållighet och teknik i ett och samma pass. Något av ett löpningens Kinderegg det här passet. Jag hade testat T-Bone på det redan förra helgen och då var det som alla minns ett jädra väder med snö och blåst. Nu var det ingen snö (uppifrån i alla fall) och knappt någon vind så med lite tur skulle det gå fortare. Fortare är alltid roligare.

Uppjoggen flöt problemfritt men precis när vi ska börja löpskolningen händer det något intressant. Planen var väl egentligen molnen skulle spricka upp just nu och att solen skulle tränga genom dessa men så blev det inte. Det började snöa. Det började blåsa. WTF, så här skulle det ju inte vara. Men det var inget att göra något åt utan vi löpskolade, strajdade och sen var det dags att springa. Det blev inte riktigt så mycket flyt som det var tänkt eftersom vinden kastade fram och tillbaka men det gick efter omständigheterna rätt snabbt. Repetition lades till repetition och jag trodde nästan att jag skulle få sluta springa redan på den sjätte när en liten pojke med flit hoppade ut framför mig. Han fattade nog aldrig hur nära han var att få ett knä rätt i ansiktet i 5 m/s men som tur var hann jag hoppa ut i snödrivan och tillbaka in på cykelvägen bakom honom. Den enda skadan var att jag syrade lite.

I vanlig ordning var det vidrigt på slutet men med den inverterade varianten av samma känsla när jag fick stanna. En stund senare var även T-Bone klar och det var två nöjda gubbar som lubbar som konstaterade att i nästan exakt samma stund slutade det snöa och vinden dog helt. Solen kom fram och i en vindstilla vinterdag kunde vi jogga hemåt på trötta ben. Det blev som det skulle om än vid något fel tidpunkt för jag hade gärna tagit den solen och slokande flaggor under fartdelen. Men man kan inte få allt. Vi valde att se det som att nästa gång det är bra väder går det snabbare utan att för den delen vara jobbigare. Och det gick ett snäpp snabbare än förra veckan trots det lilla ovädret.

Katt-teve

Ha det,

Mackan

Annonser