Trött i skallen

Veckans första träningsdag och den började otroligt bra. Pigga ben och en pigg skalle gjorde att morgonjoggen gick som en dans. Lite väl snabba ben med tanke på att jag skulle hem igen så småningom men jag blev inspirerad av vindstilla och en soluppgång som var riktigt fin. Springer man hemifrån vid samma tidpunkt så är det inte så många veckor om året som man får se solen gå upp medan man är ute men i dag var en sån dag. Otroligt fint!

Ja och sen skulle jag ju hem. Om jag eventuellt sprang för snabbt på morgonen så stod jag nu inför frågeställningen om det skulle gå nog snabbt. Jag tror att jag i omklädningsrummet sa till världsmästar-G att jag skulle köra 10×500 meter på vägen hem men kom snabbt på att det kommer jag inte fram på utan får en lång nedjogg. Det är ju inte så kul. Den planerade rutten jag skulle ta skulle ge totalt 11 km löpning och jag hade tänkt mig 2 km uppjogg och 2 km nedjogg. Då återstod 7 km att leka på. Fine, jag kör 10×2 minuter i stället så blir det ju perfekt. Förutsatt att jag springer 7 kuperade kilometer på 20 minuter. Det gör jag inte. Inte ens med en minut ståvila. Än.

Men det insåg jag inte då och jag vet inte hur jag räknade men fel blev det och ju närmare målet jag kom desto mer insåg jag att det inte skulle gå. Antingen kan man nöja sig och jogga vidare eller så kan man göra lite extra jobb. Det fick bli två tvåminutare till och jag vet inte riktigt var jag hittade kraften till dom men baske mig att det gick. Det var trötta ben under nedjoggen men med en nöjd skalle. Trött men nöjd. Det var kanske inte mitt livs bästa pass men nog fan retade jag kroppen  i alla fall. Jag har hört att man ska göra det ibland. Transportintervaller gör nog en del nytta det med och kan herr Sander transportspringa sig till 2:29 på maran ska jag nog också kunna åstadkomma något vettigt.

BrunnsvikenHa det,

Mackan

Annonser

Transportlöpningen är tillbaka

Då var plötsligt en av mina gamla rutiner tillbaka, transportlöpningen. Delvis ny väg men samma princip. I måndags gjorde jag ett praktiskt test på hur lång tid det tog att åka kommunistiskt fram och tillbaka till nya jobbet. I tisdags packade jag bilen med prylar och fyllde förrådet på jobbet med kläder, handduk och duschprylar så att jag skulle slippa bära med mig så mycket. I går premiärsprang jag! Att springa hela vägen åt bägge hållen varje dag skulle ge lite väl höga veckomängder och jag beslöt att börja med att testa en variant som gav en mil åt ena hållet och cirka 19 km hem. Det går att göra lite kortare i bägge riktningarna men det kändes ändå rätt lagom.

Om jag jämförde med att åka kommunalt (inklusive lite promenader som iofs är nyttiga) kostade den varianten ungefär en halvtimme i tid och det är väl inte så farligt att lägga en halvtimme om dagen på att få till nästan tre mil sprunget? I dag ville jag dock inte springa tre mil utan nöjde mig med att köra varianten där jag åker tåg en bit och fick ihop två mil utan någon tidskostnad överhuvudtaget. Mycket bra! Jag kom fram till jobbet pigg och glad och jag kom hem från jobbet pigg och glad. Dessutom verkade många i omgivningen bli på gott humör av mina bara ben. En gubbe som stod utanför Solna station påpekade att det är vinter. Må så vara men det var flera plusgrader och mina ben blir alltid på gott humör av att få vara bara såsom löparben ska vara. Å andra sidan förstår jag om folk blir förvirrade när dom är så nära Kompisvallen.

Transportlöparen är tillbaka och det känns mycket bra. Det brukar inte bli några skippade eftermiddagspass när man faktiskt ska ta sig hem på apostlahästarna. Som bonus slappnar skallen av och rensas fint på vägen hem!

Splitsgubbe

Ha det,

Mackan

Tack Tibor!

Söndag. Långpass. Som vanligt. Jag vågar inte ens tänka tanken hur många långpass det blivit genom åren men en sak vet jag, den här vintern har jag slagit rekord i att springa många långa långpass. Ofta har jag toppat och sprungit en maxad höstmara och då brukar suget på att springa långa långpass vara rätt begränsat ett tag. Dessutom finns det redan en fin grund och det brukar räcka med att dra igång dom långa långpassen på senvintern. Dessutom brukar både underlag och temperatur vara trevligare då.

Den här vintern gick jag in i med helt andra ingångsvärden. Oräknat två långsamt sprungna maror i april och oktober tror jag att jag bara hade ett enda långpass på 30 km under hela den perioden. Långpassen kanske inte är mitt favoritpass men det brukar vara den grund jag står på. Men nu har jag tagit mig genom de senaste 13 veckorna med inte mindre än elva pass med pizzadistans, dvs 30+. Med undantag av en snöstormssöndag och en söndag då jag inte kände mig hundra procent har jag gjort jobbet. Gradvis har jag kunnat öka distansen och samtidigt känna att återhämtningen gått bättre och bättre. När jag kan köra full fart på tisdagsintervaller vet jag att återhämtningen är som den ska och det kan jag nu. Dagens repa blev den längsta hittills och det var överraskande bra tryck i steget när jag till Orgy’s version av Blue Monday ökade farten.

För att återknyta till rubriken så kan jag lugnt säga att det här hade inte gått utan sällskap av Tibor. Han har hängt med på nio av de här elva långpassen. Inte på hela och inte under den snabbare delen av passet men han har konstant hängt med på 15-20 km i mitten av passet. Jag springer 6-10 km innan jag möter upp honom och så får han sig en lång snabbdistans under det som annars är den tråkigaste delen av mitt långpass. Det är så genialiskt att kunna kombinera passen på det här sättet trots att vi har rätt olika kapacitet. Jag har fått sällskap och jag har noterat att på ett år har han förbättrat sig med sju minuter på 20 km. Det är bra det. Visst är han trött till förbannelse ibland men ändå alltid med ett väldigt gott humör och han tål att jag pladdrar sönder honom med både högt och lågt. Jag är oerhört tacksam för att du både vill och kan hålla mig sällskap i ur och skur. Den enda gången vi ställt in ett planerat pass var när jag verkligen inte hade lust i snöstormen!

Nu väntar en period när jag inte riktigt vet hur jag kommer att kunna träna men en sak vet jag och det är att jag är rätt stark för tillfället. När jag lägger mig på tävlingsvikt igen kommer det att kunna gå hyggligt fort. Men dit är det en bit.

DSC01047

Ha det,

Mackan

Ge apan i dig en chans

I dag var det dags för mitt sista lunchpass i som heltidsfrilansare och jag kände att det här måste jag ju göra något bra av och vad kan vara bättre än fartlek när det ser ut som det gör ute? Knappt något! Träning kan vara riktigt bra utan att för den skull vara så jädra strukturerad. Hårt, snabbt och länge följt av bra med käk och ordentligt med vila kommer man ganska långt med. Var jag skulle springa snabbt respektive långsamt hade jag inte planerat  alls men jag ville ha cirka 15 km snabblöpning och vara ute i minst 90 minuter totalt. Att tänka efter hur mycket snabbt och hur länge man tänkt springa är inte så dumt mitt i det ostrukturerade för annars är det lätt att det blir för fort i början.

Varmt och skönt ute, racerpjuck på fötterna och ett gott humör var ingångsvärdena på passet. Jag hade verkligen bestämt mig för att njuta mitt i det plågsamma och springa runt på en massa platser som jag rantat runt på de senaste åren. Visst kommer jag att fortsätta springa här i hemkommunen men det kommer ju garanterat bli mer sällan. Sista dagen jag jobbade på Tre plåtade jag när jag sprang och jag tänkte att jag skulle passa på att göra det i dag med så jag tog med mig mobilen. Och jag visste precis vad jag ville plåta. En liten detalj jag sett när jag varit ute och som gör mig glad. Dessutom illustrerar den min syn på fartlek fint. Släpp loss din inre apa och våga springa fort! Nog för att jag älskar strukturerade intervaller också men det här är så enkelt. Jag behöver inga avancerade hjälpmedel utan jag har en enkel klocka och springer fort och jag springer långsamt om vartannat. Jag tar i så att jag är på väg att spricka uppför en lång backe och jag seglar som en havssula när det är svagt utför. Jag blir skittrött och jag får anpassa vilan efter hur trött jag blir och sen på’t igen.

Glädje!

Hur fort det går vet jag nästan aldrig och det spelar ingen roll. Det här är inget kvittopass utan bara bra träning. På ett enda ställe sprang jag mellan två punkter där jag visste att det var en kilometer och då sneglade jag på klockan. 3 minuter och 58 sekunder trots vinterunderlag, första 300 är uppför och sista 200 var ren snöpulsning på en äng. Det får duga när jag har nästan två mil i benen och både snön och jag är tunga. Fick för övrigt frågan av en okänd man i Täby Centrum i förmiddags om jag var brandman. Riktigt så biffig bör jag inte se ut som långlöpare men å andra sidan är det eoner av tid kvar tills jag vill vara i tävlingsform. I dag kom jag i alla fall 90 minuter närmare den formen.

2015-02-13 13.15.50

Ha det,

Mackan

Fyra år senare

Om vi bortser från ett par veckor var det nu fyra år sedan jag klev ut genom dörrarna från jobbet på Tre med ett leende på läpparna och en plan i huvudet. Jag hade räknat ut att jag skulle ha råd att skriva i tio månader och sen skulle jag ha en bok klar. Eller inte. Planen var att försöka skriva den där boken. En bok som jag ville sälja åtminstone ett exemplar av och som jag skulle vara nöjd med. En bok som skulle innehålla det jag tyckte man har nytta av som löpare.

Det var som sagt fyra år sedan och jag fick inte bara fick min bok klar utan jag fick det avbrott i ekorrhjulet som jag kände passade så bra just då. Det var många som blev förvånade när jag berättade att jag hade sagt upp mig och inte tagit tjänstledigt men hade jag gjort det hade jag inte känt samma känsla av frihet. Nu hade jag friheten att göra något av tillvaron som jag själv kunde styra i hög grad. Med en tjänstledighet hade det så lätt att bara komma tillbaka till samma arbetsplats. Det är så jädra lätt att bli bekväm och jag tror inte att man utvecklas om man är bekväm. Och jag vill utvecklas.

Något annat jag fick höra var att jag skulle bli galen av att bara ha mig själv som arbetssällskap. Själv var jag helt övertygad om att det skulle funka bra och det har det gjort också. Nu har jag ju trots allt träffat en del kunder och dessutom haft vänner med en fri tillvaro. Man bygger helt enkelt ett litet nätverk av människor som befinner sig i en liknande tillvaro. Vi är fler än man kan tro!

Jag har gjort så himla mycket roligt de här åren och hunnit tänka alla dom där tankarna som jag upptäckte att jag inte hunnit tänka på länge. Jag gillar att fundera och filosofera och genom att inte bara skriva utan att tillbringa en massa tid i en stressfri miljö känns det som att tankarna blivit fler och klarare. Det gillar jag. Att i någon mening stå utanför det vanliga systemet tycker jag har varit väldigt nyttigt på många sätt. Att stå utanför ger en frihet på ett sätt men en frihet med ett pris. Om jag blir sjuk är det ingen som gör mitt jobb och inget jobb gör att inga pengar kommer in. Får jag problem med något finns det ingen IT-avdelning, HR eller ekonomavdelning att ringa. Problem kostar tid eller pengar. Många som själva inte testat verkar mest se lyxen över att disponera tiden rätt fritt. Och det är en lyx! Att snabbt kunna byta ut en solig dag mot kvällsjobb i stället är otroligt härligt.

När ska du börja jobba igen.

Kommentaren ovan har jag fått många gånger och även ”du som har semester hela tiden”. Jag kan ju trösta er med att nu börjar jag jobba igen. Semestern är över.  Problemet som egenföretagare är ju att ingen betalat min semester. Jag har kunnat vara ledig hur mycket jag vill men har jag varit ledig har jag heller inte dragit in några pengar. Visst har jag tagit spontanlediga onsdagar eller annat om vädret varit fint men det har blivit ganska många helger som har gått åt jobb också. För räkningarna ska betalas även om man känner sig småkrasslig i en vecka eller två. Pengarna måste in och det är på ett sätt stressande när man inte sitter med några fasta inkomster. Jag har inte suttit med några kontrakt annat än en månad i taget och i teorin skulle vissa månader kunna ge noll i inkomst. Att pitcha idéer får man inte betalt för även om det är mycket jobb. Det är först när någon tackar ja som det ger inkomster.

Ja, det här har varit nyttigt på många sätt och jag är så otroligt glad över att jag gjorde det. Ett avbrott mitt livet är uppfriskande, så testa gärna. Jag har utmanat mig själv på så många sätt och jag har fått så oerhört mycket tillbaka. Det handlar inte bara om alla nya människor jag mött, fina kommentarer jag fått och leenden jag sett utan jag har fått en drös med nya perspektiv som jag kommer att bära med mig. Tio planerade månader blev alltså fyra år men så kan det bli när det hela tiden finns något mer man vill göra. På måndag kliver jag in genom dörrarna till min nya arbetsplats med ett leende på läpparna och med massor av nya kunskaper i skallen.

DSC_0429

Tack,

Mackan

Snöfall i arbetet

När solen gick upp i morse var den fullt synlig och jag såg fram emot att få den i ansiktet på dagens planerade fyrhundringar. Visst skulle det fläkta lätt men i sol och plusgrader kan jag leva med det. Det tog inte mer än några minuter så var den solen försvunnen men den skulle ju vara på plats i dag och meteorologerna brukar aldrig ha fel. När T-Bone anlände var det fortfarande lite mulet men temperaturen hade nått upp till nollan och det fläktade knappt. Det kunde nog bli bra det här.

Jag är så infernaliskt trött på dubbskor så jag tog mina Flyknit Racer och så gav vi oss iväg på den 7,5 km långa uppjoggen. Tanken är nämligen att trycka in intervallerna mitt i ett tvåmilapass. Fart, uthållighet och teknik i ett och samma pass. Något av ett löpningens Kinderegg det här passet. Jag hade testat T-Bone på det redan förra helgen och då var det som alla minns ett jädra väder med snö och blåst. Nu var det ingen snö (uppifrån i alla fall) och knappt någon vind så med lite tur skulle det gå fortare. Fortare är alltid roligare.

Uppjoggen flöt problemfritt men precis när vi ska börja löpskolningen händer det något intressant. Planen var väl egentligen molnen skulle spricka upp just nu och att solen skulle tränga genom dessa men så blev det inte. Det började snöa. Det började blåsa. WTF, så här skulle det ju inte vara. Men det var inget att göra något åt utan vi löpskolade, strajdade och sen var det dags att springa. Det blev inte riktigt så mycket flyt som det var tänkt eftersom vinden kastade fram och tillbaka men det gick efter omständigheterna rätt snabbt. Repetition lades till repetition och jag trodde nästan att jag skulle få sluta springa redan på den sjätte när en liten pojke med flit hoppade ut framför mig. Han fattade nog aldrig hur nära han var att få ett knä rätt i ansiktet i 5 m/s men som tur var hann jag hoppa ut i snödrivan och tillbaka in på cykelvägen bakom honom. Den enda skadan var att jag syrade lite.

I vanlig ordning var det vidrigt på slutet men med den inverterade varianten av samma känsla när jag fick stanna. En stund senare var även T-Bone klar och det var två nöjda gubbar som lubbar som konstaterade att i nästan exakt samma stund slutade det snöa och vinden dog helt. Solen kom fram och i en vindstilla vinterdag kunde vi jogga hemåt på trötta ben. Det blev som det skulle om än vid något fel tidpunkt för jag hade gärna tagit den solen och slokande flaggor under fartdelen. Men man kan inte få allt. Vi valde att se det som att nästa gång det är bra väder går det snabbare utan att för den delen vara jobbigare. Och det gick ett snäpp snabbare än förra veckan trots det lilla ovädret.

Katt-teve

Ha det,

Mackan

Jag krattar kolstybben

Kratta manegen kanske man säger om förberedelser men jag är ingen cirkushäst utan travar på mina egna ben. Om inget väldigt oförutsett inträffar ska jag inom en snar framtid ska jag återgå till lönearbete igen och den senaste tiden har gått åt till att förbereda mig för den omställningen. Ja, om ni undrar varför bloggen blivit så tyst alltså. Jag har haft en massa småsaker att ta itu med och planera och lusten att skriva har varit undanskuffad i ett hörn. Tanken har väl i och för sig hela tiden varit att jag ska skriva betydligt mindre när jag återgår till ”hederligt arbete” men nu kom det av sig redan lite på förhand.

Nu börjar jag i alla fall ha jobbat mig ner genom en lång lista av saker som bör göras innan nästa fas i livet och det har inkluderat att fixa i ordning årsbokslut, planera för fortsatt verksamhet i mitt lilla bolag, uppdatera sajten med den information som gäller framöver och en massa andra praktiska saker. Bolaget är tänkt att leva kvar framöver men jag tar inte längre in några nya adepter och gruppträningar eller föreläsningar får bli i undantagsfall och i mån av tid. De böcker jag har kvar i mitt lilla lager kommer jag att fortsätta sälja men troligtvis med lite extra leveranstider och när dom tar slut ska det mycket till för att jag ska trycka upp fler upplagor. Jag har ingen brådska att bli av med lagret utan tvärtom kan det vara trevligt om dom räcker ett tag. För jag vet att många har haft glädje av böckerna och det känns tråkigt om någon som är ny på löpningen och vill ha tag i en bok inte kan få det. Jag skrev dom trots allt för att dom ska läsas.

Sen har jag nu äntligen tagit mig tid till ett par vändor hos Naprapat-Martin. Jag har ju ökat träningen i tre månaders tid nu och jag har inte direkt gödslat med fysioterapi så det har varit välbehövligt. Många nålar har det blivit men han har konstaterat att kroppen är i förvånansvärt bra skick med tanke på årstiden. Jag hoppas verkligen att det kommer att fortsätta funka att ta mig till honom då och då framöver för han är guld värd för min kropp och jag vill verkligen inte byta naprapat. Nu känner jag mig förberedd för att träna hårt ett tag igen. För så ser planeringen ut. Jag tror nämligen att fasta rutiner och fokus på min egna träning kommer att göra susen.

Min blivande arbetsgivare var den som jag hade högst upp på listan när jag funderade på hur och var jag ville jobba framöver och var innefattade bra möjligheter till det som under många år var kittet i min träning, transportlöpningen. Jag har nu flera bra varianter för att lösa det och lär variera både väg och form på den efter vad som i praktiken visar sig funka bäst. Jag känner min oerhört sugen, inte bara på arbetsuppgifterna, utan på att få tillbaka transportlöpningen i livet. Då känns det alltid som jag utnyttjar tiden snarare än att ta tid från något annat. Var jag hamnar får jag ta och berätta så småningom men jag väntar tills jag faktiskt har börjat jobba där.

SkuggadbokWeb

Ha det,

Mackan