Etiketter

, , ,

Ingen som bor i Tjabostan har missat snorhalkan som uppkom i går. Den var ju inte direkt oväntad med tanke på hur vädret sett ut och just i går ställde jag in alla tankar på löpning efter att ha varit ute och besiktigat omvärlden. Relationen mellan risk och vinst kändes inte riktigt värd att utmana. I dag var det lite svalare ute och jag räknade därmed kallt med att grusandet hade gett effekt och gav mig ut. Ajsbaggsen är guds straff mot löpkänslan och eftersom jag hade tänkt tassa snabbt la jag ner tankarna på att använda dom utan plockade fram mina egendubbade Lunaracers. Ett bra val.

Visst, det var utmanande ute och jag sprang lite annorlunda än jag hade planerat. Jag kortade den absolut yttersta delen på rundan och ersatte den med två långa backar där underlaget var finfint. Sen nyttjade jag golfbanans fairways till snöpulsning av det lättare slaget. Jobbigt, effektivt och helt befriat från is. Däremot upptäckte jag att det fanns en del vatten under snön på vissa partier. Men vatten har mina fötter aldrig dött av. Efter 45 minuter sprunget tog jag en kort sittande seriepaus där ute på golfbanan och den var välbehövlig för det var rätt jobbigt. Jobbigt men bra. Planen var att vara ute i 90-100 minuter med 60-65 minuter löpning i högre fart och sakta men säkert kom jag in i det på allvar. Fem minuter efter pausen sprang jag en känd ”högfartsträcka” som ska ta 14 minuter och noterade att trots underlaget höll jag ganska exakt samma fart som jag gjort tidigare i vinter. 14 minuter. Så mycket för den halkan!

Stärkt av detta avslutade jag passet jättefint och jag tappade inte fotfästet en enda gång. Jag kan väl inte påstå att min egendubbning funkar när det blir blankis med vattenhinna på men nog bra för att jag ska kunna våga springa fort på det ganska halkiga. Jag får bara komma ihåg att sakta ner i kurvorna och acceptera att det inte blir full utväxling på insatt kraft. Men träning är träning och tävling är tävling!

2015-01-14 13.36.09

Ha det,

Mackan

Annonser