Etiketter

, , , ,

Sakta men säkert trappar jag upp träningen och nu är vecka nio i den fasen avklarad och det blev mängdmässigt den bästa på över ett halvår. Detta trots att vädrets makter gjorde sitt bästa för att förhindra det genom att slänga in en Egon. Ibland kan man önska att det här med träning är en exakt vetenskap men det är det ju inte. Man kan planera och tänka hur mycket man vill men sen kommer det in en massa faktorer som ingen kan utföra några studier på och det blir till att ha lite känsla för feeling.

Min grova plan har i alla fall funkat än så länge och det är jag ruggigt nöjd med. Sakta men säkert har jag ökat på det löpande medelvärdet över tid och nu i helgen passerade jag den nedre gräns jag har för att känna mig helt nöjd. Den gräns där jag vet att  träningen brukar börja bita på allvar. Under hela upptrappningen har jag varit rätt noga med att inte hamna på underskott i varken energi eller sömn och det har gett några pluskilon. Visst, det är extra att bära på men det är långt till tävlingar och jag tror mig ha bättre stöttålighet för både sjukdomar och bättre motivation när jag är utvilad och mätt. Det blir liksom ändå inga motivationskickar i form av fart så här års och då är jag hellre lite rundare men med en vetskap om att jag orkar.

Stöttålig.

I lördags fick jag dock känna på den praktiska effekten av lite för temporärt lågt energiintag och det var en bra påminnelse. Jag hade kört 13,5 km morgonjogg i fredags morse (som kändes busbra) och det följdes av 10×1000 på fredag kväll så total hamnade dagsdosen på nästan 29 km. Sen blev det en rätt normal portion mat på fredagskvällen men kanske inte riktigt så mycket som jag behövde. Under lördagen körde vi ett pass på drygt två mil och efter ungefär en timme kände jag att jag var tom på glykogen och även om vi höll farten så var det allt annat än skoj i kroppen. Jag kände mig jättetrött och nedkyld trots lugnt tempo och det var bara att inse att nu måste det återladdas.

Bra käk hela lördagen och lite extra smågodishydrater på kvällen och sen hade jag plötsligt en finfin kropp i går. Bra humör och bra ork för att köra 31 km i snöyran. Det var som natt och dag mot lördagen och jag kunde slänga in en tempoökning sista halvtimmen. Jag formligen flög förbi några andra löpare i spåret och det var en härlig känsla. Sen tillbringades eftermiddagen med att strosa i Täby Centrum och en lång fika med en av mina bästa vänner följt av en lyxig middag på lokal med Baddaren på kvällen. Hur känns kroppen i dag då? Tip top!

Den fortsatta grova planen är att fortsätta smyga upp i träning under januari för att sen konsolidera under februari. Sen får vi se om jag kan få upp farten under våren innan pollensäsongen börjar. Jag börjar längta efter en tävlingsbar kropp men en sak i taget.

DSC00655Foto: El G

Ha det,

Mackan

Annonser