Etiketter

, ,

Jag fick den briljanta idén att ta med mig T-bone på backträning i går. Sist vi gjorde det ihop beskrev han det som att han hade blivit inslängd i en torktumlare i en timmes tid för att sen ramla ut helt yr i bollen. Den här gången var inte tanken att hålla på lika länge utan att höja intensiteten och jobba bättre med tekniken.

När mörkret hade lagt sig och snön börjat falla töltade vi iväg mot Skavlötens fina elljusbacke och sakta men säkert började ångesten komma. T-bone var på gott humör och konstaterade glatt att han hade ingen aning om vad som väntade. Det är en sak att få det beskrivet och en helt annan att genomföra det. Själv har jag ju gjort det några gånger genom åren så jag visste precis hur djävligt det skulle kännas. Djävligt och skönt på en och samma gång. Enda tvekan var om den bakre rörelseapparaten skulle funka eftersom jag hade halkat till i duschen tidigare under dagen och hade rätt ont i ryggen. Skulle det koppla? Om inte skulle jag få nöja mig med att heja.

Efter att ha undervisat T-bone i några klassiska löpskolningsövningar och predikat om vikten av bra teknik och avslappning i backen fick jag svaret. Inga problem. Det ryggonda ersattes av känslorna trötthet och glädje. Med spikskorna på fötterna och en inställning att det skulle vara avslappnat men ändå jädrigt jobbigt flöt plötsligt steget. Hela kroppen svarade. Jag är lite för tung nu för att jag ska orka hålla den fart jag vill hela vägen men det hindrar inte att jag håller ihop hela rörelsen. Det gjorde jag! Känslan var där, den där känslan som jag alltid letar efter men inte alltid hittar. Nu fanns den. Jag hade varnat T-bone för att springa för fort i början av de tolv repetitionerna men hörde honom ändå rätt nära de första 75 meterna av den första. Det kostade för honom men han fixade ändå hela passet med bravur. Speciellt efter att jag hade påmint honom om de avslappnade fötterna.

Under hemjoggen konstaterade han vilken skillnad det var att springa snabbt när man var ordentligt uppvärmd och löpskolad. Förberedd. Det är ju inte överallt som den tiden finns men det blir rätt stor skillnad när man tar sig den tiden. Den andra betraktelsen var hur djävla skoj det var ett springa fort. Trötthet och endorfinkick på samma gång.

Att springa långt är vackert men att springa snabbt är fan så mycket roligare.

Som en bieffekt av gårdagens backar kändes löpsteget finfint under hela passet när jag var ute och joggade i dag. Trots möglet. Sweet! Nu håller jag tummarna för att Skavlötenbackarna är fina och springbara resten av vintern för det återstår mycket jobb.

2014-12-27 14.17.12

Ha det,

Mackan

Annonser