Etiketter

, ,

På nyårsafton var det dags för årets sista löppass och jag har en del intressanta minnen från just nyårspasset. Jag brukar alltid att försöka avsluta året på ett sätt som gör att jag njuter lite extra av firandet och i år var inget undantag. Minnet av 28 km snöpulsning tillsammans med Kvisten 2005 ligger fortfarande väldigt färskt i minnet. Eller 20 km fartlek i snön tillsammans med Mårdhunden 2009 när jag sprang honom galet trött. Det var bra pass som etsade sig fast i minnet. I år fick jag springa själv men jag hade på känn att det skulle bli en utmaning. Jag hade planerat 60 minuter hård löpning i intervallform med korta vilor och 40 minuter lugnare fart. Sen direkt på det skulle jag ha 45 minuter på mig att duscha, slänga i mig lite käk och hinna till Baddaren för upphämtning så att vi skulle kunna åka skridskor i en timme.

Jag märkte rätt snabbt att plusgraderna hade luckrat upp snön och funderade rätt snabbt på om jag verkligen ville utsätta mig för fart. Jag hade egendubbade Lunaracers på fötterna men dom små skruvarna hade svårt att nå ner till greppet. Skitsamma, jag testar. Efter de första sju minuterna av fart kändes det rätt bedrövligt och mina två glädjeämnen då var bara solen och att jag sprang om en (annan) gubbe så att det bara sjöng om det. Det kändes rätt skönt eftersom jag upplevde det som att jag trampade vatten. Sakta men säkert kom jag in i passet och efter 16 km sprunget konstaterade jag att jag bara var 30 sekunder långsammare dit än förra veckan. Trots underlaget. Gott så. Däremot kände jag att det slet lite mer på småmusklerna och valde att korta passet till 21 km där 45 minuter var fart och 45 minuter lugnare.

I med käk och iväg till Baddaren för upphämtning. Jag var på ett strålande humör i bilen på väg till Valloxen även om jag kände att energin inte hade nått riktigt hela kroppen. Nu hade hon dock lovat att vi skulle få ta pauser under åkningen och det kändes som att det kanske skulle behövas. Framme på parkeringen mötte vi Martin, Lisa och Zappa som också skulle åka. Nu skulle dom ha stavar så att vi skulle kunna haka på var bara att glömma utan vi höll oss till vår plan att ta det lugnt. Trevligt att träffas om än kort.

Till en början var det något skakiga ben men det gick ändå över förväntan i cirka en mil. Problemet var att vi var inte tillbaka efter en mil. Vi tog små pauser och njöt i vädret och jag berättade högintressanta detaljer om löptävlingen och Baddaren sög vetgirigt i sig allt. Gradvis fick jag dock övergå från att berätta intressanta saker till att be henne lugna ner farten i stället. Hela tiden. All energi var liksom borta. Det var väldigt tunga ben sista biten hem och jag fick stoppförbud efter att ha varit på väg att stå på öronen när jag gjorde en stoppsladd som inte alls blev så graciös som planerat. Jag var så oerhört trött och framme vid bryggan orkade jag knappt gå upp till bilen. Vilken jävla soppatorsk och vilken tur att den inte kom tidigare. Efter en kort bilfärd upp till macken kunde jag äntligen tanka bulle, kaffe, Dr Pepper och avsluta med en glass. Sen var jag kommunicerbar igen. Huga. Men det blev en bra dag!

skridskoFoto: Johanna Lundeberg

Ha det,

Mackan

Annonser