Nu startar maratonsäsongen

I morgon smäller maratonsäsongen igång på allvar i och med Dubai Marathon och det ska bli kul att se hur världslöparna presterar. Men det är även ett gäng svenskar på plats och jag tror att både Sara Holmgren och Fredrik Johansson har bra möjligheter till att sätta en fin startnivå för mina statistiklistor. Jag har förberett allt för att börja mata in årets resultat och för närvarande ser dom tråkigt tomma ut.

Jag har en fin magkänsla för året och just nu sitter jag och funderar på om det inte är dags för proppen ur på herrsidan. Vi har haft väldigt få tider under 2:20 de senaste tio åren men jag tror att det här kommer att bli det bästa året på länge. Det finns många som har varit nära och i år vet jag att flera löpare har målet att komma under och som dessutom har kapacitet för det. Dessutom väntar några spännande debuter på maratondistansen om träningen går som den ska.

Så här ser det ut de sista tio åren med svenska löpare under 2:20:

  • 2014 – 1
  • 2013 – 2
  • 2012 – 2
  • 2011 – 2
  • 2010 – 1
  • 2009 – 1
  • 2008 – 1
  • 2007 – 0
  • 2006 – 2
  • 2005 – 4

Dessa resultat fördelar sig för övrigt mellan nio olika löpare. Min gissning är att två av dessa nio fixar under 2:20 igen i år och att några nya ansluter. Vilka jag tror på? Det avslöjar jag inte nu men jag tror att vi slutar på fem svenskar under 2:20 innan året är över. Jag hoppas att jag har fel åt det bra hållet.

DSC00805

Ha det,

Mackan

Annonser

Kvinnor springer maraton smartare än män

Jag gillar maraton. Jag gillar statistik. Jag gillar att analysera saker. Uppenbarligen finns det andra som har samma läggning för nu har ett gäng gjort en skojig studie där dom har analyserat hur vi springer våra maratonlopp. Det är den danska statistikern och före detta tävlingslöparen Jens Jakob Andersen som har lett studien som presenteras här.

Att många tappar fart på slutet känns inte som någon världsnyhet, speciellt inte för oss som försöker hålla jämn fart och springer om folk under andra halvan. Eller för all del för oss som stått och tittat på ett tvåvarvs maratonlopp. Det skojiga i studien är att dom har sett att kvinnor är bättre på att hålla farten än män. Ganska mycket bättre! Genom att jämföra över 600 000 resultat från internationella maratonlopp konstateras det att kvinnorna är i snitt drygt 18% bättre på att hålla farten under andra halvan av loppet. När dom tittar på rena siffror håller männen i snitt 5:55/km under första halvan av loppet och 6:41/km i på andra halvan, dom tappar 13,8% i tempo. Motsvarande siffror för damerna är 6:51/7:38 vilket är ett tapp på 11,4%. Nu vet jag inte hur forskarna har räknat men jag får det till en förhållandevis skillnad på nästan 21% men skit samma, tjejerna disponerar helt klart bättre.

För att ge lite perspektiv på hur maratonlöparna i snitt springer är det 4:21:36 i snitt för herrarna och 4:41:27. Det är alltså inte elitlöpare som analyserats utan man har tittat brett på de som genomfört maratonloppen. I snitt är damerna inte mer än 7% långsammare. Det får mig osökt att tänka på hur mycket rabatt jag ger damerna i min statistiklista, det borde kanske vara 3:02 och inte 3:20 för damlistan för att vara helt rättvist.

Den roliga slutsatsen är att damerna springer maraton smartare än männen men det kan ju faktiskt även vara så att damerna är bättre förberedda än männen. Smartare förberedelser. Maratonsträckan är trots allt rätt oförlåtande om man inte har förberett sig. Eller som forskarna skriver, att man t.ex. har dålig koll på den egna kapaciteten, låter testosteronet styra utgångsfarten eller helt enkelt är mer riskbenägen. Kanske tjejerna är bättre på att bita ihop under andra halvan? Läs gärna studien själva enligt länken ovan för den innehåller en del annat skoj också från över 1.8 miljoner insamlade resultat från 131 maratonlopp jorden runt mellan 2008 och 2014.

DSC02741

Ha det,

Mackan

Det selektiva minnet

Något som alltid har fascinerat mig är hur selektivt vårat minne kan vara och hur det måste hanteras. Just i dag slog det mig att det är inte bara vi människor som äger den förmågan utan även katterna. Hur kommer det sig att katterna tio minuter efter att dom kommit in känner att det är dags att gå ut igen, bara för att konstatera att det var obehaglig snö på marken? Det är inte det att dom är glömska för det är bara att plocka fram kattburarna så vet dom minsann att det är veterinärbesök på gång och undviker det så gott dom kan. Då gick det att minnas ett år tillbaka.

Just så här års är ofta de selektiva minnet som mest synbart i och med alla nyårslöften. Är det samma människor som börjar träna i januari och september år efter år? Och sen slutar i februari och oktober. Har dom glömt varför det inte funkade förra året? När det gäller träning och i min roll som tränare är det alltid lika intressant att ställa frågan hur mycket folk tränar. Ofta tränar man rätt bra när man tänker tillbaka på tidigare perioder. Joråsåatt, jag tränar nog 4-5 gånger i veckan. Nästa fråga jag alltid ställer är då hur mycket dom tränade förra veckan.

– Ja, det blev ju bara ett pass förra veckan.

Veckan innan det då? Svaret blir ofta detsamma. Många vill se sig själv som tränande personer, alternativt imponera på den som frågar. Men i ärlighetens namn tror jag att det är det stora självbedrägeriet som slår till. Nu är inte alla så utan det finns både dom som har örnkoll och dom som snarare underdriver det dom gör men jag känner att det finns en hel del selektivt minne. Man minns den där veckan när träningen funkade väldigt bra och den plockar man fram.

En gång konfronterade jag en tjej som påstod att hon inte svarade på träning. Hon hade minsann sprungit rätt mycket och kontinuerligt, ändå blev hon inte bättre. Det fina i den här kråksången är att hon hade fört träningsdagbok. Online. Så det var bara för mig att kolla och den här kontinuerliga och bra träningen hade utförts under typ tre veckor. Sen var det mest blankt. Och ja, hon bokförde tydligen ärligt. När den faktiska träningen visade sig vara cirka 15-20 mil på ett år och jag påtalade det verkade hon faktiskt själv bli rätt paff, om jag inte missminner mig helt.

Så, det kan vara en rätt stor diskrepans på vad man tror sig minnas och hur det faktiskt ligger till. Jag har hos mig själv upptäckt att jag kan minnas fel åt båda hållen. Det har hänt att jag blivit förvånad både över hur bra det plötsligt går. Eller dåligt. Svaret har alltid funnits i träningsdagboken. Det är en bra grej att använda om man har lätt för att bara minnas det man vill minnas. Det är frivilligt att föra träningsdagbok men gör man det ärligt kan den ge ganska många svar. Sen kanske det kan vara kul att överraskas också men min erfarenhet att folk mest gillar att överraskas bara åt det ena hållet.

Vart vill jag komma med det här då? Jo, sitter du och planerar för hur du ska träna inför året tävlingar eller äventyr, ta då en titt i backspegeln och var ärlig mot dig själv. Då minskar risken för tråkiga överraskningar och chansen ökar att planerna blir till verklighet.

Och där ville katten in igen.

DSC_0634

Ha det,

Mackan

Halkfartlek

Ingen som bor i Tjabostan har missat snorhalkan som uppkom i går. Den var ju inte direkt oväntad med tanke på hur vädret sett ut och just i går ställde jag in alla tankar på löpning efter att ha varit ute och besiktigat omvärlden. Relationen mellan risk och vinst kändes inte riktigt värd att utmana. I dag var det lite svalare ute och jag räknade därmed kallt med att grusandet hade gett effekt och gav mig ut. Ajsbaggsen är guds straff mot löpkänslan och eftersom jag hade tänkt tassa snabbt la jag ner tankarna på att använda dom utan plockade fram mina egendubbade Lunaracers. Ett bra val.

Visst, det var utmanande ute och jag sprang lite annorlunda än jag hade planerat. Jag kortade den absolut yttersta delen på rundan och ersatte den med två långa backar där underlaget var finfint. Sen nyttjade jag golfbanans fairways till snöpulsning av det lättare slaget. Jobbigt, effektivt och helt befriat från is. Däremot upptäckte jag att det fanns en del vatten under snön på vissa partier. Men vatten har mina fötter aldrig dött av. Efter 45 minuter sprunget tog jag en kort sittande seriepaus där ute på golfbanan och den var välbehövlig för det var rätt jobbigt. Jobbigt men bra. Planen var att vara ute i 90-100 minuter med 60-65 minuter löpning i högre fart och sakta men säkert kom jag in i det på allvar. Fem minuter efter pausen sprang jag en känd ”högfartsträcka” som ska ta 14 minuter och noterade att trots underlaget höll jag ganska exakt samma fart som jag gjort tidigare i vinter. 14 minuter. Så mycket för den halkan!

Stärkt av detta avslutade jag passet jättefint och jag tappade inte fotfästet en enda gång. Jag kan väl inte påstå att min egendubbning funkar när det blir blankis med vattenhinna på men nog bra för att jag ska kunna våga springa fort på det ganska halkiga. Jag får bara komma ihåg att sakta ner i kurvorna och acceptera att det inte blir full utväxling på insatt kraft. Men träning är träning och tävling är tävling!

2015-01-14 13.36.09

Ha det,

Mackan

Upptrappning pågår

Sakta men säkert trappar jag upp träningen och nu är vecka nio i den fasen avklarad och det blev mängdmässigt den bästa på över ett halvår. Detta trots att vädrets makter gjorde sitt bästa för att förhindra det genom att slänga in en Egon. Ibland kan man önska att det här med träning är en exakt vetenskap men det är det ju inte. Man kan planera och tänka hur mycket man vill men sen kommer det in en massa faktorer som ingen kan utföra några studier på och det blir till att ha lite känsla för feeling.

Min grova plan har i alla fall funkat än så länge och det är jag ruggigt nöjd med. Sakta men säkert har jag ökat på det löpande medelvärdet över tid och nu i helgen passerade jag den nedre gräns jag har för att känna mig helt nöjd. Den gräns där jag vet att  träningen brukar börja bita på allvar. Under hela upptrappningen har jag varit rätt noga med att inte hamna på underskott i varken energi eller sömn och det har gett några pluskilon. Visst, det är extra att bära på men det är långt till tävlingar och jag tror mig ha bättre stöttålighet för både sjukdomar och bättre motivation när jag är utvilad och mätt. Det blir liksom ändå inga motivationskickar i form av fart så här års och då är jag hellre lite rundare men med en vetskap om att jag orkar.

Stöttålig.

I lördags fick jag dock känna på den praktiska effekten av lite för temporärt lågt energiintag och det var en bra påminnelse. Jag hade kört 13,5 km morgonjogg i fredags morse (som kändes busbra) och det följdes av 10×1000 på fredag kväll så total hamnade dagsdosen på nästan 29 km. Sen blev det en rätt normal portion mat på fredagskvällen men kanske inte riktigt så mycket som jag behövde. Under lördagen körde vi ett pass på drygt två mil och efter ungefär en timme kände jag att jag var tom på glykogen och även om vi höll farten så var det allt annat än skoj i kroppen. Jag kände mig jättetrött och nedkyld trots lugnt tempo och det var bara att inse att nu måste det återladdas.

Bra käk hela lördagen och lite extra smågodishydrater på kvällen och sen hade jag plötsligt en finfin kropp i går. Bra humör och bra ork för att köra 31 km i snöyran. Det var som natt och dag mot lördagen och jag kunde slänga in en tempoökning sista halvtimmen. Jag formligen flög förbi några andra löpare i spåret och det var en härlig känsla. Sen tillbringades eftermiddagen med att strosa i Täby Centrum och en lång fika med en av mina bästa vänner följt av en lyxig middag på lokal med Baddaren på kvällen. Hur känns kroppen i dag då? Tip top!

Den fortsatta grova planen är att fortsätta smyga upp i träning under januari för att sen konsolidera under februari. Sen får vi se om jag kan få upp farten under våren innan pollensäsongen börjar. Jag börjar längta efter en tävlingsbar kropp men en sak i taget.

DSC00655Foto: El G

Ha det,

Mackan

Jane Fonda, hon vet

I morse var jag ute och morgonjoggade, ja jag gör det ibland. Att sticka ut i mörkret kändes varken kul eller smart så jag betade av småsaker och drack mitt kaffe innan det var dags. Egentligen var jag inte direkt skitsugen men jag vet ju att jag brukar tycka om morgonpassen nio gånger av tio och litade på att oddsen var på min sida. Det var dom!

För inte länge sen läste jag att Jane Fonda hade rankat alla löprundor hon sprungit genom åren och då kom rundan runt min sjö på andra plats. I hela världen. Vilken som vann vet jag inte men den kvinnan har ändå sprungit både här och där under sina typ 50 år som fitnessguru. I morse när jag var ute kände jag återigen att det här är så otroligt fint. Jag har bott här i över 15 år och ganska säkert sprungit långt mer än 1000 varv runt sjön och älskar det fortfarande.

Just i dag sprang jag dock inte bara runt sjön utan jag tog en tur ner till havet och följde det i några kilometer innan jag genade ner mot min sjö. Det var otroligt fint nere vid det öppna vattnet men jag iddes inte stanna och ta några bilder utan behåller det för mig själv. Eftersom jag hade ett samtal som kunde komma och som jag borde ta hade jag telefonen med mig och tänkte att varför inte ta en tur upp på berget nu när jag har kamera och morgonen var så fin. Sagt blev gjort men jag fick en extravända eftersom jag hann glömma bort vad jag tänkt innan jag var framme. Eller rättare sagt så passerade jag i tankar på annat och fick vända tillbaka. Några extra höjdmeter och någon extra kilometer. Det är okej.

2015-01-09 10.23.15

Väl där satte jag mig ner och bara njöt. Allt var så vackert. Ibland känns det som att träning inte räknas om det inte är hårt och jävligt men i morse var det varken hårt eller jävligt. I stället sprang jag och njöt över att vara ute och tänkte hur privilegierad jag är som kan sticka ut och springa nästan 1,5 mil, njuta av det och dessutom vara proppfull av energi efteråt. Sista biten sprang jag rakt in i en lågt stående sol och då kunde jag inte hålla mig längre utan tryckte på med några strajds. Jag förstår att hästarna i hagen spontangalopperar för sig själva ibland, jag tror att det är samma känsla. Det liksom bara spritter i hela kroppen.

2015-01-09 10.23.53

Jane, det känns bra att du som varit överallt känner att det är nästan bäst här där jag är. I mitt tycke är det bäst. Min kärlek till den här platsen verkar inte kunna ta slut.

2015-01-09 10.35.47

Ha det,

Mackan

Maratonåret 2014 – svenskt statistikperspektiv

2014 blev det bästa året på länge i någon sorts toppbreddperspektiv. Listan är nu klar för tionde gången i rad och det börjar bli dags att summera och det är en rolig summering. Inte mindre än 191 svenska män klarade 2:50 och det ska jämföras med bottennoteringen 79 under 2007. Den näst bästa noteringen är för övrigt 168 från 2013.

123 tjejer fixade att masa sig under 3:20 förra året jämfört med 108 under 2013. En bra ökning där med alltså men glappet mot antalet killar på listan har alltså ökat något.

Annars då? Mest representerade klubbar är på damsidan:
1 Hässelby SK 8
2 FK Studenterna 6
IF Linnéa 6
4 Simlångsdalens IF 3
KFUM Örebro 3
Solvikingarna 3

Och på herrsidan:
1 FK Studenterna 11
2 IK Akele 9
Hässelby SK 9
4 Rånäs 4H 7
5 Fredrikshofs FIF 6

Inte särskilt förvånande att en stor breddklubb som Studenterna och ett satsande Hässelby har flest löpare totalt men att lilla Simlångsdalens IF kommer in med tre löpare på damsidan är häftigt. Man kan väl lugnt säga att Akele också levererar trots den stora konkurrensen i Linkeboda om dom lokala talangerna.

Var springer flest snabbt då? Med överlägset flest svenskar på startlinjen är det som vanligt Stockholm Marathon som leder.

Herrar:
1 Stockholm 70
2 Frankfurt, GER 17
3 Berlin, GER 14
4 Rotterdam, NED 7
Mariestad 7

Damer:
1 Stockholm 58
2 Frankfurt, GER 9
3 Stockholm Vintermaraton 5
Berlin, GER 5
5 Chicago, USA 4
Helsingborg 4
New York, USA 4

Totalt:
1 Stockholm 128
2 Frankfurt, GER 26
3 Berlin, GER 19

Utöver detta har jag ju lite veteranstatistik på mina sidor men den orkar jag inte sammanfatta här utan konstaterar bara att det finns en del snabba gubbar som lubbar och tantar som rantar.

Snabbast då? Det var bara Musse som tog sig under 2:20 med sina 2:19:29 och på damsidan var det som vanligt Isabellah med sina 2:32:28. Med det tror jag att jag nöjer mig med maratonåret 2014 och ser fram mot ett än bättre 2015 ur alla perspektiv, inte minst mitt eget. Alla resultat och namn hittas självklart på www.sapiens.se

Kungen

Ha det,

Mackan