Etiketter

, , ,

Det var på tunga ben jag joggade iväg i går förmiddag. Benen har varit något möra sen torsdagens backar och att byta ut lördagens traditionella tvåmilare mot långfärdsskridskor var nog inget som gjorde något bättre. Ja, det var väl iofs bättre än att göra både och. Hursomhelst var skridskovanan klen efter förra årets dassiga is och att det var snö ovanpå is med bitvis tveksam kvalitet hjälpte mig inte. Jag är ingen hövding på skridskor utan många muskler som borde vara avslappnade jobbade på helspänn. Vilket märktes i går.

Mårdhunden var ute på landet och undrade om vi inte kunde springa långpass och jag kände direkt att vi borde springa Dödens Runda. Den är lång och den är jävlig så det passade utmärkt på något sätt. Vi har en förkärlek för djävliga pass ihop. Mårdis hade inga terrängpjuck på landet men jag förklarade att det går utmärkt med vadsomhelst. Det gör oftast det om man inte har så bråttom. Själv föregick jag med gott exempel genom att ta mina Salming Speed och det funkade faktiskt över förväntan. Leran har ju frusit nu. Nåväl, vi skuttade iväg och som vanligt tycker Mårdhunden att det ska gå snabbare än vad jag tycker. Vi långpassar med en liknande uppfattning om lagom ansträngningsnivå när jag är 20 minuter snabbare än honom på maran och det är jag inte nu. Dessutom hade han vilat sig i form. Det hade inte jag. Ganska snart började han muttra om att vi borde bli så trötta att vi inte skulle kunna stå upp och duscha efter passet. Dessutom upprepades det flera gånger att springer man mindre än 20 mil i veckan finns det ingen anledning att någonsin ta det lugnt. Ja ja.

Själv stönade jag hårt i varje litet motlut och kanske speciellt på väg upp mot Rydbo. Då var det fan segt och jag visste att det var nästan två timmar av löpning kvar på dagen. Bara att koppla in det mentala och hoppas att man kommer ut på andra sidan. Och ut kom vi men givetvis med ett fartökningar i dom sista backarna. Mina ben blev faktiskt bättre på slutet än i mitten av passet och kändes sen helt okej när jag väl fått den pizzabonus man kan få när man sprungit över 30 km i hygglig fart. Det enda missödet var att jag trampade genom isen på ett ställe och blev lite blöt om tassarna men det blöta kände jag egentligen inte av förrän vi var hemma. Det gick att springa Dödens Runda i -9 grader och med is och snö och det tackar jag för men nu får den nog vila ett tag. Precis som jag gör med benen i dag.

2014-12-28 12.54.31

Ha det,

Mackan

Annonser