Etiketter

,

I går fick jag till ett av dom där passen som jag nog alltid känner mig mest nöjd med, långt och fort. Att bara springa långt handlar för mig mest om att ha trevligt sällskap för att det inte ska bli tråkigt. Att springa kort och fort har ingenting med tråkighet att göra utan det handlar om att stålsätta sig inför det stora obehaget det innebär. Men det är snabbt över. Långt och fort innebär att det kommer att vara rätt obehagligt rätt länge. Jag tror att det är därför jag sällan ser folk genomföra dom passen. Dom snabba intervallerna körs och långpassen genomförs men det där mittemellan saknas ofta.
Nu behöver det i och för sig inte alltid gå så fort. Att bara få in regelbundna distanspass på runt 20-22 km är rätt fint som komplement till långpassen och något jag som maratonlöpare gillar. Att ha den vanan är guld värd och då känns steget till tremilspassen inte långt. För är det något jag sett när jag varit hare på maror är att många löpare med sluttider runt fyra timmar verkar tappa allt redan vid 25 km. Det är för tidigt om man ska springa bra.Men nu var det min egen träning det handlade om och långt och fort. Just i går hade jag inga ambitionsnivåer att springa långt i jämn fart utan att genomföra det i block om 15 minuter med fem minuter pausjogg. När jag joggade iväg kändes allt genuint uselt. Trött och stel och mina 5:15/km som uppvärmningsfart kändes som en stor bedrift. Efter uppvärmning och tänjningar blev kroppen dock något mer medgörlig och jag gled upp i fart. Ingen monsterfart men när planen är att få till dryga timmen i fart är det inte läge för full fart. Det handlar om att hitta någon sorts tröskelkänsla och den hittade jag. Inte behagligt men heller inte fullständigt obehagligt. Efter den första kvarten var pausjoggen väldigt efterlängtad och nu var det plötsligt flytjogg. Inte alls som den staplande uppjoggen.Sen rullade det på. En sorts behaglig obehaglighet och när jag kom på mig att vara långt borta i Djursholm kände jag att det kanske var läge att vända hemåt om jag inte skulle bli borta alldeles för länge. Den raka vägen hem var lite för lätt så jag busade till det genom att avsluta den nästa sista fartdelen uppe på Mosstorpsbackens topp och njöt av utsikten i en halvminut innan jag joggade nedåt. Jag var riktigt nöjd med hur mina racerpjuck hade levererat under hela passet så när jag tappade fotfästen på frostigt gräs kom det som en överraskning. En öm rumpa och en glidfärd nedför skidbacken blev resultatet av det men jag var snabbt på benen igen. Sen gick det bra igen och när jag joggade ner såg jag att min flytjogg var såpass snabb som 4:25/km. Lite skillnad mot oflytet under uppjoggen!97 minuter slutade passet på och när jag klev in i duschen kände jag den där enorma nöjdheten. Det här är vad jag behöver och den här typen av pass tror jag många behöver. Lite knepiga att få till så här års bara om man inte har sällskap med liknande kapacitet eller är väldigt motiverad. Den typen av pass som man älskar efteråt. Fast om sanningen ska fram älskar jag det även under passet när jag väl kommit in i det. Den första halvtimmen är däremot inte jätterolig.2014-12-16 13.48.43Ha det,Mackan

Annonser