Etiketter

, ,

Jag var ute och lunchlufsade i går och det var jag inte ensam om. Här och där såg jag folk som tog sin lunchpromenad eller sina egna lunchlufsar men det var en kvinna som jag verkligen reagerade på. Promenad – ombytt – stavar. Hon hade uppenbarligen någon sorts uppsåt till att träna och inte bara flanera. Problemet var att stavarna liksom bara följde med. Stavgång kan vara rätt bra träning om man jobbar aktivt men om man bara släpar dom så vet jag inte varför dom följer med alls. Vi lever i en fri värld och vill hon passivt mer eller mindre släpa runt på stavarna så får hon göra det. Det påverkar mig inte ett dugg annat än att det sätter igång tankar. Jag har rätt ofta sett beteendet att man fuskar mot sig själv när man tränar. Det går för fort, det går för långsamt, rörelser hastas igenom i stället för att göra dom korrekt. Man hittar på en ursäkt till att man inte kan köra de sista fyra repetitionerna man planerat. Man hittar på ursäkter för att långpassen kortas eller för att alla återhämtningspass går för fort. Man släpar med sig stavar för att stavgång ska vara så himla bra och sen följer dom bara med. Man fuskar mot sig själv och varför man gör det är en intressant fråga.

Jag har inga belägg för det här men jag har dessutom en känsla av att det finns en hel del förnekelse till det här fusket. Man intalar sig att det fanns en god anledning till att man till exempel sprang fortare eller kortare än planerat. När det handlar om styrketräningsövningar tror jag inte ens att det finns en medvetenhet om att man har fuskat. Jag har stått och betraktat folk som gjort helt rätt övningar efter vad dom behöver men fel utfört. Så fel utfört att dom tappat syftet med övningen helt och hållet. Jag skulle inte vilja kalla det bortkastad tid men om man försöker stärka något som man inte ens kommer åt så är det bortkastad tid för det man var ute efter.

Det bästa exemplet jag någonsin varit med om var när jag var på spinning och kvinna bredvid mig bara satt och trampade lätt utan belastning och utan att hänga med i klassen. Eftersom jag kände henne påpekade jag att hon måste lägga på lite belastning om hon ville få ut något av det. ”Nej, nej, det behövs inte.”  Efter ett tag påpekade även instruktören att hon kanske skulle lägga på belastning och hänga med i passet och fick samma svar. Efteråt var min kvinnliga vän nöjd och glad över att hon hade tränat bra i en timme. Hon hade alltså pröjsat för en timme spinning för känslan av att hon hade tränat när hon garanterat hade fått mer ut av en timmes promenad i friska luften. Hon kunde säga att hon tränat ett bra pass för det var nog vad hon intalade sig att hon hade gjort. Ett rent självbedrägeri.

Jag säger inte att det finns något rätt eller fel om hur man vill träna men jag tror att en anledning till att folk får så olika svar på ungefär samma träning på papperet handlar mycket om hur den genomförs. Man kan följa hur vetenskapliga eller beprövade program som helst men om man fuskar sig genom utförandet lär inte utfallet bli vad man tänkt. Handen på hjärtat? Är du en sån som genomför det du planerat som det var planerat eller fuskas det ofta? Att vara flexibel är inte att fuska utan kan vara rätt smart, men om du inte får det utfall du vill ha av träningen kanske det finns en anledning. Och den anledningen kan vara att du fuskar mot dig själv. Det enklaste sättet för att råda bot på det är nog att tänka genom vilket syfte man har med det pass man ska genomföra. Sen kan man vara flexibel men det ska vara undantaget, inte regeln.

Själv hade mitt gårdagspass syftet att ge mig halvlång njutningsfull lugn löpning, det lyckades jag med till 100%. En bra start på veckan.

2014-12-01 12.26.36Ha det,

Mackan

Annonser