Valloxen runt – vinterupplagan

Valloxen runt har jag sprungit flera gånger, både på träning och tävling. Senast var 2009 när jag bara några få veckor efter Boston Marathon ställde upp lite spontant för att testa formen. Jag testade den gången att haka på 1.37-Bergman men insåg rätt snart att det var inte min dag utan släppte fem minuter på honom över 16 km och slutade på femte plats på 58.xx. I dag var sjön frusen och jag slapp 1.37-Bergman och då gick det lättare. Jag hade egentligen tänkt springa ett långt intervallpass men eftersom det hade möglat i natt och vädret var så härligt ville jag hellre passa på att åka skridskor någonstans där det var plogat. Snart börjar det ju attacktöa. Att hitta en längre plogad slinga visade sig vara svårare än jag trott men efter en del surfande hittade jag att ovan nämnda sjö skulle börja plogas i dag.

Jag hittade däremot ingen info om ATT det var plogat än men ibland får man chansa. Snabbt in med mig och skridskorna i bilen och iväg. Det var något nervöst strax innan jag var framme men när jag svängde in vid badplatsen såg jag en gubbe som plogade så att snön sprutade. Jag blev så till mig att jag kastade mig ur bilen och tog snabbt med mig utrustningen. Ombytt och klar som jag var. Sen var det bara att åka och oj vad jag åkte. Det var sagolikt skönt att få åka utan snö på isen och kunna få lite fart under skenorna. Jag kände mig som en kung! Det var den tredje turen på fyra dagar men den överlägset bästa. Runt nollan och bara en svag vind. En vind som jag inte märkte förrän jag vände upp i den. Jag kände mig inte riktigt lika mycket som en kung. Snarare en mindre furste. Men åka fick jag och det var ju bara att vända upp igen så kom känslan tillbaka.

Sakta men säkert börjar jag vänja mig vid skridskorna jag köpte för två år sen. Det känns fortfarande lite fishy med lös häl men det tar sig. Jag är ingen hövding på skridskoåkning men för varje timme jag åker blir det lite bättre och det är alltid kul med utveckling. Dagens utveckling tog slut när solen bestämde sig för att gå ner men då hade jag åkt mig rejält trött. När jag körde hem igen var jag så trött i röven att det var ansträngande att bara sitta. Något säger mig att jag kommer att få betala för det här men det var det värt. Jag var faktiskt totalt hög på livet när jag var klar och som bonus får jag träning av det också. En vacker dag ska jag bli bra på det här. Än så länge får jag nöja mig med att känna mig som en lycklig idiot där ute på isen, det är inte så dumt det heller! Trist att Baddaren inte hade tid att följa med men jag tog en flock bilder så att hon skulle kunna få se hur det var. Enjoy!

2014-12-30 13.48.58 2014-12-30 14.31.09 2014-12-30 13.48.522014-12-30 14.51.17 2014-12-30 14.58.20

Ha det,

Mackan

Annonser

Frostig skogslångpanna

Det var på tunga ben jag joggade iväg i går förmiddag. Benen har varit något möra sen torsdagens backar och att byta ut lördagens traditionella tvåmilare mot långfärdsskridskor var nog inget som gjorde något bättre. Ja, det var väl iofs bättre än att göra både och. Hursomhelst var skridskovanan klen efter förra årets dassiga is och att det var snö ovanpå is med bitvis tveksam kvalitet hjälpte mig inte. Jag är ingen hövding på skridskor utan många muskler som borde vara avslappnade jobbade på helspänn. Vilket märktes i går.

Mårdhunden var ute på landet och undrade om vi inte kunde springa långpass och jag kände direkt att vi borde springa Dödens Runda. Den är lång och den är jävlig så det passade utmärkt på något sätt. Vi har en förkärlek för djävliga pass ihop. Mårdis hade inga terrängpjuck på landet men jag förklarade att det går utmärkt med vadsomhelst. Det gör oftast det om man inte har så bråttom. Själv föregick jag med gott exempel genom att ta mina Salming Speed och det funkade faktiskt över förväntan. Leran har ju frusit nu. Nåväl, vi skuttade iväg och som vanligt tycker Mårdhunden att det ska gå snabbare än vad jag tycker. Vi långpassar med en liknande uppfattning om lagom ansträngningsnivå när jag är 20 minuter snabbare än honom på maran och det är jag inte nu. Dessutom hade han vilat sig i form. Det hade inte jag. Ganska snart började han muttra om att vi borde bli så trötta att vi inte skulle kunna stå upp och duscha efter passet. Dessutom upprepades det flera gånger att springer man mindre än 20 mil i veckan finns det ingen anledning att någonsin ta det lugnt. Ja ja.

Själv stönade jag hårt i varje litet motlut och kanske speciellt på väg upp mot Rydbo. Då var det fan segt och jag visste att det var nästan två timmar av löpning kvar på dagen. Bara att koppla in det mentala och hoppas att man kommer ut på andra sidan. Och ut kom vi men givetvis med ett fartökningar i dom sista backarna. Mina ben blev faktiskt bättre på slutet än i mitten av passet och kändes sen helt okej när jag väl fått den pizzabonus man kan få när man sprungit över 30 km i hygglig fart. Det enda missödet var att jag trampade genom isen på ett ställe och blev lite blöt om tassarna men det blöta kände jag egentligen inte av förrän vi var hemma. Det gick att springa Dödens Runda i -9 grader och med is och snö och det tackar jag för men nu får den nog vila ett tag. Precis som jag gör med benen i dag.

2014-12-28 12.54.31

Ha det,

Mackan

Om spikes och backar

Vissa idéer känns så fantastiskt bra just när man kommer på dom, rentutav geniala. En sån kläcktes i går morse när jag såg hur det hade möglat under natten. Jag hade planerat att köra något kort och snabbt men det kändes inte riktigt lika lockande att göra det på det vita. Men just ja, varför inte springa till Skavlöten och springa backserier? Med spikes. Jag älskar att springa i spikes men det blir så sällan bra tillfälle för det men nu fanns det ju plötsligt en anledning.

Baddaren hade tänkt springa någon sorts kvalitet på löpbandet men jag lyckades övertala henne att följa med och springa backar i stället. Hon behöver den kontakten med baksidan och jag tycker att det är trevligt med sällskap. Två flugor i en smäll. Backträning är dessutom så bra eftersom man kan ha totalt skilda kapaciteter men ändå ha sällskap under passet.

Hälften av oss joggade till backen och den andra hälften snabbdistansade sig dit men alla kom fram och sen var det bara att sätta igång. Jag skippar gärna både löpskolning och tänjningar när det är nio minusgrader ute, man blir liksom bara ännu kallare och stelare av det då. Hellre då köra långa backen först, det blir snarare bara bra av att man inte kan damma på i full fart från start. Pang på efter att ha svidat om till spikes. Jag tänkte att 12 backar skulle varar rätt lagom för dagen. Det lät inte som så mycket på förhand. Efter 1½ backe kändes det som galet många. Jag blev så djävla trött. Jag frustade, flåsade och min rumpa blev så trött att ville amputera den. Spikarna bet hur bra som helst i underlaget och jag kunde verkligen få fullkontakt med baken. Det fanns inget som hindrade mig från att göra mitt bästa på något sätt och jag gjorde mitt bästa. Men trötthetsgråten var nära. Den där geniala idén med spikes och backar kändes som det mest korkade jag kommit på någonsin. Man blir så himla trött.

Det tog i alla fall slut till slut och vi fick jogga hem till värmen medan solen sakta sjönk över trädtopparna och det var så otroligt vackert. Kallt men vackert. Väl hemma kändes det återigen som en riktigt bra idé att ha gjort backpasset. Kaffe och lussebullar framför brasan smakade så där bra som det bara kan göra när man är så trött i röva att man knappt kan sitta.

KilkennyXC

Ha det,

Mackan

Julkut 2014

Få är de dagar när många har så bestämda uppfattningar om vad man ska göra. Ska. Jag har svårt för det ordet. Vissa påstår att man ska minsann inte träna på julafton. Andra påstår att man absolut ska träna på julafton. Jag påstår att man kan göra som man vill men att jag gillar min tradition att vara ute och springa med tomteluvan på. Inte bara har jag lättare för att sitta stilla resten av dagen utan jag blir glad av det. Jag ser andra bli glada av det.

En del sticker ut på sina julaftonsjoggar i ottan men det vill inte jag göra utan jag vill ut när det är så mycket folk som möjligt ute och promenerar. Jag har sprungit runt min sjö året runt i 15 år och oftast många varv per vecka. Det ger ett hyggligt statistiskt underlag och jag vågar påstå att det är sällan det är så många ute och promenerar som just på julaftons förmiddag. Med andra ord ett ypperligt tillfälle för att springa runt och önska folk God Jul. Jag läste häromdagen i en blogg att en kvinna som julkutade aldrig fick någon respons och att det var typiskt svenskt att ingen hälsade. Ärligt talat fattade jag inte vad hon snackade om. Nu var det här nere i Malmö och skåningarna kanske är lite eljest men här i Täby får jag i alla fall en enorm respons på mitt julkut.

”Oj, här kommer tomtefar!”

”Men å vad fint det ser ut när du kommer springande i din tomteluva.”

Det var två av dom kommentarer jag fick under gårdagens runda. Av för mig helt okända människor. Lägg sen till alla leenden och ett nästan hundraprocentigt svar när jag ropade God Jul till de jag mötte. Många skiner verkligen upp jag får så många God Jul tillbaka att jag klarar mig ända till fastan. Jag kan inte hjälpa det men jag tycker det är ett väldigt trevligt sätt att spendera en liten stund av julafton på. Det handlar inte om att jag absolut måste träna, jag kunde lika gärna lägga veckans vilodag just på julafton. Men det känns lite dumt när jag nu har chansen att få ett extra trevligt träningspass. Tack för det!

Hejtomte

God Jul,

Mackan

Situationsanpassad planering

Dan före dan och jag konstaterar att jag har en härlig tur med vädret. Efter en helg med flera sköna timmar ute i solen hade jag vilodag i går och då passade det på att vara riktigt grinigt. Nu skiner solen igen och flaggan hänger rakt ner från stången. Dessutom verkar det inte så farligt halt ute. Inte den lilla sträcka jag har satt fötterna på i alla fall.

Vinterträning handlar för mig mycket om att situationsanpassa den träning jag ska genomföra. Att sällan bestämma exakta pass förrän dagen de ska genomföras. Det känns liksom vettigare att anpassa träningen efter väder och underlag än att försöka tvinga mig genom något som inte funkar särskilt bra. Jag vet ju mycket väl vilka förmågor jag vill jobba med och det går ju att göra på så många olika sätt. Grupper som Team Stockholm Marathon som samlas 1000 pers och springer förutbestämda saker på exakta tider ger mig rysningar i hela kroppen utan jag älskar flexibiliteten. Halt på asfalten? Ja då kanske jag testar småstigar i skogen. Halv storm ute? Ja då vill jag också hellre använda skogens skydd. Strålande sol på vintern? Självklart vill jag vara där jag får så mycket sol som möjligt.

I dag verkar det alltså erbjudas just strålande sol och springbar asfalt. Med en grundplan att springa länge och fort får det bli massintervaller med kort vila. Då kan jag passa på att trycka upp tempot bättre än på en snabbdistans men inte vila längre än att pulsen ligger kvar ganska högt. Roligt och nyttigt på en och samma gång. Hade det varit mulet och blåsigt hade jag kört Mårdhundsvarv i stället men dom finns antagligen kvar att leka med hela vintern så det får vänta tills asfalten inte längre lämpar sig för tempo. Det här ska bli kul. Och jobbigt. Men gör jag jobbet nu kanske jag får kliva upp på prispallen igen i sommar.

DSC03297

Ha det,

Mackan

If it’s to be – it’s up to me

Med risk för att låta pretto sätter jag den här rubriken och hela det här inlägget är egentligen ett brev till mig själv. En påminnelse om att det inte alltid är så dumt att ta det jobbiga valet. Ingen har väl missat lappmöglet som ramlat ner och sen frusit till och polerats lite lagom mycket? Inte jag heller. I morse var det dags för service på bilen och dom lovade mig att det skulle gå rätt snabbt. När jag bokade tänkte jag att jag skulle ju kunna sticka ut och springa medan jag väntade. I morse när det var dags att åka dit kändes samma idé inte alls lika bra. Inte. Alls.

Ska jag inte ta med mig en bok och sitta och läsa i värmen? Det finns ju gratis kaffe och sköna fåtöljer på verkstaden? Kanske ta med laptopen och jobba?

Men i varje situation finns det faktiskt ett val. Om inte annat ett val hur jag hanterar den situation jag är i. Jag är frisk och kry och det enda som hindrar mig från att sticka ut i misärvädret är bekvämlighet. Verkstaden kan skicka mig ett SMS när bilen är klar och det är bara för mig att sticka ut. Om jag vill. Jag ville egentligen inte men jag gjorde det ändå. Jag vill göra resultat på någon sorts nivå och jag vet att jag blir på gott humör av att vara ute i friska luften så jag valde att springa runt i närområdet. Men oj vad jag ångrade mig första tio minuterna. Det var halt och obehagligt. Jag var trött och grinig. Totalt omotiverad. Nja, kanske inte totalt omotiverad eftersom jag ändå gjorde det. Men jag sprang omkring och tyckte synd om mig själv. En stund. Sen kände jag att jag får fan skärpa mig och byta attityd. Attityden är ett val och det blir inte bättre av att springa och böla.

Jag ska inte påstå att jag sprang omkring och skrattade sen heller men jag började se världen med ljusare blick. Jag hejade på någon här och där, jag började få lite flyt i steget och plötsligt var inte SMS’et från verkstaden lika viktigt längre. Det kom efter 50 minuter men då hade jag nått bonusnivån som innebar gott humör och bestämde mig för att springa 70 minuter. Det är alltid lättare att plussa på någon halvmil än att göra den första stela halvmilen.

Så, nu ska jag försöka komma ihåg det här också. Det går att smyga in träning lite här och där. Om viljan finns. Vill man inte behöver man inte. Men man kan. Dagens belöning blev att jag hittade en liten källa som jag aldrig sett förut och såna småsaker gör mig också på gott humör.

Livets källa

Ha det,

Mackan

Långt och fort

I går fick jag till ett av dom där passen som jag nog alltid känner mig mest nöjd med, långt och fort. Att bara springa långt handlar för mig mest om att ha trevligt sällskap för att det inte ska bli tråkigt. Att springa kort och fort har ingenting med tråkighet att göra utan det handlar om att stålsätta sig inför det stora obehaget det innebär. Men det är snabbt över. Långt och fort innebär att det kommer att vara rätt obehagligt rätt länge. Jag tror att det är därför jag sällan ser folk genomföra dom passen. Dom snabba intervallerna körs och långpassen genomförs men det där mittemellan saknas ofta.
Nu behöver det i och för sig inte alltid gå så fort. Att bara få in regelbundna distanspass på runt 20-22 km är rätt fint som komplement till långpassen och något jag som maratonlöpare gillar. Att ha den vanan är guld värd och då känns steget till tremilspassen inte långt. För är det något jag sett när jag varit hare på maror är att många löpare med sluttider runt fyra timmar verkar tappa allt redan vid 25 km. Det är för tidigt om man ska springa bra.Men nu var det min egen träning det handlade om och långt och fort. Just i går hade jag inga ambitionsnivåer att springa långt i jämn fart utan att genomföra det i block om 15 minuter med fem minuter pausjogg. När jag joggade iväg kändes allt genuint uselt. Trött och stel och mina 5:15/km som uppvärmningsfart kändes som en stor bedrift. Efter uppvärmning och tänjningar blev kroppen dock något mer medgörlig och jag gled upp i fart. Ingen monsterfart men när planen är att få till dryga timmen i fart är det inte läge för full fart. Det handlar om att hitta någon sorts tröskelkänsla och den hittade jag. Inte behagligt men heller inte fullständigt obehagligt. Efter den första kvarten var pausjoggen väldigt efterlängtad och nu var det plötsligt flytjogg. Inte alls som den staplande uppjoggen.Sen rullade det på. En sorts behaglig obehaglighet och när jag kom på mig att vara långt borta i Djursholm kände jag att det kanske var läge att vända hemåt om jag inte skulle bli borta alldeles för länge. Den raka vägen hem var lite för lätt så jag busade till det genom att avsluta den nästa sista fartdelen uppe på Mosstorpsbackens topp och njöt av utsikten i en halvminut innan jag joggade nedåt. Jag var riktigt nöjd med hur mina racerpjuck hade levererat under hela passet så när jag tappade fotfästen på frostigt gräs kom det som en överraskning. En öm rumpa och en glidfärd nedför skidbacken blev resultatet av det men jag var snabbt på benen igen. Sen gick det bra igen och när jag joggade ner såg jag att min flytjogg var såpass snabb som 4:25/km. Lite skillnad mot oflytet under uppjoggen!97 minuter slutade passet på och när jag klev in i duschen kände jag den där enorma nöjdheten. Det här är vad jag behöver och den här typen av pass tror jag många behöver. Lite knepiga att få till så här års bara om man inte har sällskap med liknande kapacitet eller är väldigt motiverad. Den typen av pass som man älskar efteråt. Fast om sanningen ska fram älskar jag det även under passet när jag väl kommit in i det. Den första halvtimmen är däremot inte jätterolig.2014-12-16 13.48.43Ha det,Mackan