Etiketter

, , ,

Efter gårdagens långpass fick jag en svag känsla av att jag kände igen kroppens beteende. Jag blev genuint trött. Sömnig. Det var inte förrän framåt kvällen som känslan försvann och det var så dags då. Jag tror att jag har ett minne av att det var så här det brukade bli efter långpassen precis när jag var ny på det här med långpass. Och ny är precis vad jag är på långpassandet just nu. I och för sig harade jag Baddaren på maran för en månad sen men det var i en fart som för mig var så lugn att det inte påverkade mig nämnvärt. Annars har jag faktiskt bara sprungit två riktiga långpass sen i våras. Lägg därtill på att i går sprang jag inte bara långpass utan jag sprang på redan mörade ben.

Om vi backar bandet lite till lördagen så var jag ute och körde skiten ur mig. Jag körde någon sorts fartlek med blandad ståvila och joggvila men det var rätt kort ståvila. Kort vila och många repetitioner. Många repetitioner och varierande fart. Varierande fart och varierande längd på sträckorna. Vilken fart jag höll per sträcka är höljt i dunkel men på en kollade jag tiden och fick den till 80 sekunder. Det gjorde mig lite besviken för jag trodde att det var cirka 350 meter men när jag kom hem såg jag att det var lite mer än så. Inte för att det påverkade passet att jag tydligen bitvis sprang riktigt bra, min tanke vara bara att hålla den fart jag orkade för stunden på varje delsträcka och att jag skulle orka hålla på i 90 minuter inklusive upp- och nedjogg. Det lyckades jag med men med 25 repetitioner på 300 meter – 2 km så fick jag planera in två seriepauser i form av joggvila för att orka, inte minst mentalt. Två seriepauser som verkligen gjorde underverk för jag fick direkt tillbaka trycket i steget så till den milda grad att några tonårstjejer ropade uppmuntrande kommentarer!

Jag lyckades alltså med föresatsen att bli skittrött och dessutom fick jag jättefin inkoppling av baksidorna under de snabba partierna. Föredömligt bra. Det var liksom allt jag begärde av träningsdagen. Jag försökte återställa glykogenlagren med en fin Vindaloo på lördagskvällen men jag tror att det var lite snålt med riset. I alla fall för att springa långpass i går.

Jag kände mig helt mörbultad när jag stack iväg i ett lätt duggregn. Farten var låg men gick upp ett snäpp när musklerna blev mjukare och när jag efter en halvtimme plockade upp Tibor var den enda känslan att jag var muskeltrött. En känsla jag känner igen väl efter många år av långa tuffa lördagspass följt av långpass på söndagen. Skillnaden nu är att jag inte har praktiserat det här i närtid. Vädret blev gradvis bättre och om vi bortser från att jag rätt tidigt kände att jag med stumma ben sprang på fettångor så fick vi en fantastik runda. Min kamrat hade stundtals rätt bra med spring i benen men en lång lång uppförsbacke fick stopp på det och vi tog närmsta vägen hem mot honom för avlämning. Vilket var planerat sen start men ändå var välkommet. Välkommet för honom i alla fall. Själv fortsatte jag en halvtimme till och även om jag tyckte att jag lunkade fram snällt upptäckte jag vid en kontrollkilometer att tempot var perfekt med tanke på att jag studsade fram på fettångor.

Sen kom jag hem. Och blev trött. Men, det bästa av allt är att kroppen känns bra igen i dag! Nu har jag genomfört tre strukturerade träningsveckor i rad och kan konstatera att uthålligheten är okej, maxfarten är för säsongen helt okej men att jag har dassig snabbhetsuthållighet. Det går att åtgärda och är absolut ingen brådska. För tillfället är jag helt nöjd om jag bara pallar att träna som jag vill och mina introduktionsveckor har än så länge gått som jag velat. Gott så, till våren är nog formen på plats igen.

DSC00597Ha det,

Mackan

Annonser