Etiketter

, , , ,

Nu börjar det faktiskt likna något. Det är för tidigt att ropa hej men den här veckan har jag börjat hitta tillbaka till mina normala rutiner. Jag är rätt förtjust i rutiner för då slutar jag att fundera och träningen blir en integrerad del av vardagen. Det är något som bara görs, precis som att äta och sova. Jag springer som vanligt utan en detaljerad plan men jag vet ju vilket jobb som ska göras så här i november. Frågan är om jag har grunden för att göra jobbet så som jag vill göra det? För att ta reda på det fick jag konsultera träningsdagboken. Under kaoset i september och oktober loggade jag ingenting även om jag rörde på mig då och då så där fick jag gissa, men jag tror att jag har grunden för att återgå till normal träningsmängd rätt snabbt. Det finns absolut ingen anledning att stressa utan det handlar snarare om att just upprätthålla rutinerna i träningen och då ramlar det in en och annan mil. Något jag måste vara hyggligt säker på att jag tål. Helt säker kan man aldrig vara men man behöver ju inte vara korkad och smälla på för fullt direkt.

Förra veckan blev en klassisk uppstartsvecka och den var inga problem att tåla. Med två lätta månader i ryggsäcken är ju kroppen rätt utvilad, till skillnad mot hur det ofta är i månadsskiftet oktober/november. Men just för att den är utvilad får jag bromsa lite och jag ägnade mig bara åt sånt som inte sliter på fel sätt. Jag hade egentligen tänkt hålla mig till det även den här veckan men i höstvärmen kunde jag inte låta bli att ändå testa lite fart. Inte för att jag måste utan för att det är kul. Chansen att springa fortare ute i kortbrallor kanske inte återkommer på några månader. För att försäkra mig om att det inte skulle gå för fort gjorde jag det under ett rätt långt pass och med facit i hand föll det väldigt väl ut. Jag vågar verkligen inte ta ut något i förskott men min idoga riktade styrketräning verkar ha gjort nytta för sketbenet var gladare än på evigheter. Jag varierade längd och fart på repetitionerna och jag varierade vilan och det kändes bra i alla farter. Det är antagligen rätt blygsamma hastigheter vi talar om men känslan var bra och det är känslan som ger löpglädjen. Det var länge sen jag sprang fortare på asfalt och jag hade glömt hur kul det kan vara! När jag joggade ner var jag både trött och nöjd.

Jag misstänker att känslan kommer att vara lite upp och ner under resten av året men om vi kan slippa det onödiga vita på marken kanske det kan bli något bra av det här. Jag kämpar på med min styrka och springer det jag är sugen på, med ett syfte för varje pass. Jag vill plocka på mig bra saker och stoppa ner i ryggsäcken, sakta men säkert. Plötsligt är det vår igen och då kanske det har förvandlats till något skoj att plocka fram.

2014-11-13 09.29.04Ha det,

Mackan

Annonser