Etiketter

,

Under förra helgens maratonlopp hann jag fundera lite på vägen. Normalt sett springer jag omkring och är jättetrött men som hare hinner man reflektera. Man hinner studera löpare, publik och omgivningar. Man hinner ta in lite mer än den inre kampen och då slog det mig hur vackert det var i all sin enkelhet. På ett sätt är de stora maratonloppen vackra på samma sätt som en hemmamatch i fotboll, 20 000 personer som vill samma sak. En kort stund av gemenskap runt något. Men det skiljer sig på ett väsentligt sätt, här måste man förbereda sig.

När jag sprang tänkte jag på hur de flesta av alla dessa människor faktiskt förberett sig i veckor, månader eller kanske år för att genomföra maratonloppet. Ett lopp som t.ex. Midnattsloppet är också något stort men kräver inte lika mycket för att bara genomföra utan det är något annat. Maratonloppet är tillgängligt för alla friska människor men det är rätt få som kan ta det på uppstuds. Något som blir rätt tydligt under andra halvan av loppet. Jag såg tappade löpstilar och jag såg trötta människor men alla kämpade sig framåt. Det var tomma blickar och löpare av alla de sorter som utkämpade samma kamp. Ett steg i taget. Så jävla vackert i all sin enkelhet. Alla individer har sin historia. Alla individer har förhoppningsvis sina nära och kära eller bekanta som följer dem. Som bryr sig och som gläds med ett lyckat lopp eller delar besvikelsen över ett misslyckat. Det är vackert. Var och en förbereder sig och en massa känslor sprids som ringarna på vattnet. 20 000 kanske springer men det kanske är 200 000 som berörs, eller mångfalt fler om någon av de snabba löparna slår ett rekord. I samma lopp som jag kanske springer. Just i söndags hade 16 000 människor samlats i Frankfurt för att utkämpa samma kamp. Ett fåtal kämpar kampen mot andra och för prispengar men resten av oss gör det för oss själva. Vi lider alla helvetets kval under en i sammanhanget kort stund för att må ännu lite bättre under resten av livet. Vi hittar en utmaning och vi antar den på våra egna sätt och vi examineras gemensamt.  Jag tycker att det är vackert.

Maratonloppet är nog långt för att distansen ska bli en utmaning men kort nog för att det ska gå att hålla ett högt tempo. Om man vill. Det gillar jag. Oavsett vad man vill eller inte så finns distansen där att besegra för alla som känner för det, och man kan göra det tillsammans. Även om alla är i sina bubblor på slutet är det lättare att besegra demonerna tillsammans än ensamma. Det är vackert. Jag tror att det är därför jag är så förtjust i just stora maratonlopp.

IMGP0530

Ha det,

Mackan

 

Annonser