Etiketter

Du finns inte längre bland oss. Min ledstjärna och förebild orkade inte längre och halv sju i måndags morse fick du somna in. Du har varit med mig hela mitt liv och det är du och mamma som lärt mig allt jag kan om värderingar och vad som är viktigt här i livet. Jag har sagt att jag kommer aldrig att bli fullärd men nu har du gjort det du kunnat. Den här hösten har varit ett elände och samtidigt som jag är lättad över att du slapp kämpa mer gör det så fruktansvärt ont i mig. Ett hål som aldrig kommer att läka helt även om jag vet att sorgen aldrig får överskugga glädjen över de 47 år vi fick tillsammans. Du var alltid det starka och trygga stödet som fanns där och även om ditt skal sakta tynade bort fanns humorn och tryggheten kvar där inne. Du orkade bara visa den under korta stunder på slutet men trots eländet kunde du skratta åt dom skämten som bara vi hade. Dom skämten som du uppskattade hela livet. Humorn, integriteten, intelligensen, tryggheten och tron på andra människor. Det var du. För mig. Det finns hur många historier som helst som du berättat för oss barn, extrabarn och barnbarn genom årens lopp men dom tänker jag spara till lägereldar och sammankomster. Nu vill jag bara skriva om min pappa. Som en hyllning till dig och som ett led i mitt eget sätt att bearbeta sorgen.

Under alla år vi fick tillsammans behövde du bara höja rösten ett par gånger. Du lät oss växa och du lät oss göra fel. Du hade alltid en tro på att vi måste få försöka pröva våra vingar och det var bara om det var fara på färde du höjde rösten. Vanlig galenskap var helt okej. Som en av de få gånger jag såg dig springa. Jag hade klättrat utanför staketet på berget där vi bodde och blev hängande vid ett stup. Då sprang du och räddade mig. Men du skällde aldrig ut mig. Faran var redan över och det fanns ingen anledning. Jag fattade ändå. Du fanns där för mig och det räckte. Jag minns hur jag som femåring gick för att möta dig vid bussen när vi precis hade flyttat till Stockholm. Jag fastnade i leran och efter en timme av väntan kom du och drog upp mig med stövlarna kvar i leran och så bar du mig hem som om inget hänt. Tack.

Du fanns alltid där för mig och förutom den trygghet du gav mig som min pappa var du min bästa fiskekompis. Och jag din. Redan som fyraåring hade du så mycket tro på min kapacitet att jag fick promenera flera kilometer upp till Tjuresape och ro drag i Axels båt. Jag fick mina första öringar och det minnet bär jag med hela livet. Stolt som en väldigt liten tupp. Som sjuåring fick jag följa med till Pulisbäcken, den bäck som alltid kommer att vara du för mig. Jag hann inte ens kasta mitt första kast innan jag sjönk ner i ett dyhål upp till midjan och du fick dra upp mig och vi konstaterade gemensamt att jag kanske får vänta något år. Du skjutsade hem mig och det var inte mer än så. Men jag fick prova, misslyckas och komma tillbaka nästa år. Då gick det. 25 år senare var det jag som drog upp dig ur Aimobäcken och vi kunde skämta om det. För dig fanns det aldrig något dåligt fiskeväder och vissa gånger följde jag med dig bara för att se till att du var trygg trots att det var galenskap. För fisket var viktigt för dig. Jag minns hur jag och Fingal en gång med gemensamma ansträngningar fick hem dig från fjällen efter otaliga timmar i ösregn. Under en speciell fisketur upp till Kvikkjokkfjällen visade du ditt lugn och sätt att se lösningar i stället för problem. Jag hade råkat glömma mitt spö hemma och du svara lugnt att du åker vi ner till närmaste ort och köper ett nytt. Då slog jag igen bakluckan till bilen där bilnycklarna var och vi var fast vid en vägände. Långt bort. Du var fortfarande helt lugn och konstaterade att vi får väl vänta. Vi väntade ett bra tag tills det kom ett par vandrare, gav dom telefonnumret till farbror Harry och bad dom ringa om bud när dom kom till en telefon att vi måste ha upp reservnyckeln till bilen och mitt fiskespö. Sen litade vi på dessa främlingar. Många timmar senare kom nyckel och spö och vi kunde fiska i 10 timmar. Det löste sig. Du trodde alltid att det skulle lösa sig. Att du gav mig det arvet är jag dig så tacksam att jag inte kan sätta ord på det.

Jag minns alla de samtal vi hade på tu man hand när jag åkte och hämtade dig på flygplatsen eller efter konferenser och möten. I stället för att åka taxi eller flygbuss lät du mig tjäna pengar genom att jag fick milersättningen. Jag fick en möjlighet att känna att jag gjorde nytta och vi fick tid tillsammans. Tid var alltid något du hade för oss barn. Du satte alltid oss först på ett sätt som jag önskar att alla föräldrar gjorde. Och inte bara oss utan våra vänner. I timmar kunde vi sitta och diskutera allt mellan himmel och jord och det var aldrig några problem för mig att ta med mina kompisar på våra upptåg. Dom fick också lära sig att tjuvfiska och du behandlade dom precis om du behandlade mig. För dig hade alla människor samma värde. Det är ett arv som jag sätter ett enormt värde på. Apropå egentid och saker du gav mig; vår vecka på O-Ringen 1980 var den finaste gåva du gav mig i det lilla. Trots att du hade noll gemensamt med orienterarna så tog du en semestervecka och du och jag packade ner fjälltältet och åkte till femdagarsorienteringen. Jag kan tänka mig hur du fick sträcka på din sociala kompetens till max under dessa fem dagar. Men du gjorde det för mig. Din son. Tack.

Och din underbara humor. Den var lågmäld och underfundig. Du behövde aldrig dra en dålig fräckis utan kunde se det roliga i små situationer och vilka företeelser som helst. Som den gången du skar upp ögat på julafton och jag satt och väntade på SöS. Medan du blev omplåstrad ringde jag hem och berättade för mamma att du fick ett porslinsöga. Men att dom bara hade ett brunt. Det skulle nog se rätt okej ut ändå. Jag berättade det inte för dig utan det var först efter flera timmar hemma som syrran vågade fråga hur det såg ut där innanför lappen som skämtet uppdagas. Du hade jätteont men kunde ändå inte låta bli att skratta på det där sättet som var ditt. Du liksom hoppade upp och ner hela du. Jag älskade det skrattet. Så jävla mycket. Min hjältepappa. Min hjältepappa som kunde hitta på såna fantastiska berättelser för oss barn. Min hjältepappa som kunde kliva ut framför bilen för att skrämma bort en rentjur med lappskrik, för att tio sekunder senare kunde bli injagad i bilen. Och sen skrattade vi tillsammans.

Du fick den där eländiga stroken för 14 år sen och livet blev inte detsamma men du behöll ditt intellekt och din integritet. Det som var något av ditt signum. Min fiskekompis försvann där och då men du satt ändå uppe och väntade vid köksbordet när jag och så småningom barnbarnen kom och redovisade fångsten. Jag försökte alltid lura dig med var jag hade fått fisken men du kunde alltid se var den var fångad. Små nyanser i hur fisken såg ut visade avslöjade vad den ätit och du visst vilken sjö det måste varit. Du såg små nyanser och du såg helheten. De sista åren blev inte som vi tänkt. Vi fick aldrig åka till Alaska och fiska lax men det är sånt som händer. Du fick fortsätta att vara en mentor för mig. För företagsledare. För mina vänner. För dina vänner. Du hade så jävla mycket klokhet. Den sortens klokhet som inte går att få genom utbildning. Jag vet att du inte ville det men för hela den här världen hade jag önskat att du hade klarat av partipolitiken. Du försökte men du hade en integritet som inte passar för att falla in i en partifålla. Jag hade velat att det fanns plats där för människor som du men det hade inte gått. Du hade hjärta och du sa vad du tyckte. Och du tyckte. Du kunde aldrig dölja dina känslor när du inte gillade något så märkte man det. Inte diplomatiskt men den egenskapen gjorde att ingen av de människor du tyckte om någonsin behövde tvivla på att du tyckte om dom. Alla visste och det var det som gjorde dig så älskad.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer men resten tar vi som sagt vid lägerelden. Världen har blivit lite fattigare. Min värld har blivit ofantligt mycket fattigare. Jag älskar dig så oerhört mycket pappa och jag vet att du var väldigt stolt över att jag blev den jag blev. Jag hade aldrig blivit det utan dig och mamma. Du kommer att finnas med mig i varje steg jag tar framöver och jag kommer att fortsätta gråta i många år till men jag lovar dig att jag kommer aldrig någonsin låta sorgen överskugga glädjen över de 47 år vi fick tillsammans. Tack, tack och åter tack för de åren. Jag älskar dig, min hjältepappa. Vila i frid och jag hoppas att det finns en fiskehimmel där du hör Porsiforsens brus.

PappaPSTack,

Marcus – Din son, alltid

Annonser