Min hjältepappa

Du finns inte längre bland oss. Min ledstjärna och förebild orkade inte längre och halv sju i måndags morse fick du somna in. Du har varit med mig hela mitt liv och det är du och mamma som lärt mig allt jag kan om värderingar och vad som är viktigt här i livet. Jag har sagt att jag kommer aldrig att bli fullärd men nu har du gjort det du kunnat. Den här hösten har varit ett elände och samtidigt som jag är lättad över att du slapp kämpa mer gör det så fruktansvärt ont i mig. Ett hål som aldrig kommer att läka helt även om jag vet att sorgen aldrig får överskugga glädjen över de 47 år vi fick tillsammans. Du var alltid det starka och trygga stödet som fanns där och även om ditt skal sakta tynade bort fanns humorn och tryggheten kvar där inne. Du orkade bara visa den under korta stunder på slutet men trots eländet kunde du skratta åt dom skämten som bara vi hade. Dom skämten som du uppskattade hela livet. Humorn, integriteten, intelligensen, tryggheten och tron på andra människor. Det var du. För mig. Det finns hur många historier som helst som du berättat för oss barn, extrabarn och barnbarn genom årens lopp men dom tänker jag spara till lägereldar och sammankomster. Nu vill jag bara skriva om min pappa. Som en hyllning till dig och som ett led i mitt eget sätt att bearbeta sorgen.

Under alla år vi fick tillsammans behövde du bara höja rösten ett par gånger. Du lät oss växa och du lät oss göra fel. Du hade alltid en tro på att vi måste få försöka pröva våra vingar och det var bara om det var fara på färde du höjde rösten. Vanlig galenskap var helt okej. Som en av de få gånger jag såg dig springa. Jag hade klättrat utanför staketet på berget där vi bodde och blev hängande vid ett stup. Då sprang du och räddade mig. Men du skällde aldrig ut mig. Faran var redan över och det fanns ingen anledning. Jag fattade ändå. Du fanns där för mig och det räckte. Jag minns hur jag som femåring gick för att möta dig vid bussen när vi precis hade flyttat till Stockholm. Jag fastnade i leran och efter en timme av väntan kom du och drog upp mig med stövlarna kvar i leran och så bar du mig hem som om inget hänt. Tack.

Du fanns alltid där för mig och förutom den trygghet du gav mig som min pappa var du min bästa fiskekompis. Och jag din. Redan som fyraåring hade du så mycket tro på min kapacitet att jag fick promenera flera kilometer upp till Tjuresape och ro drag i Axels båt. Jag fick mina första öringar och det minnet bär jag med hela livet. Stolt som en väldigt liten tupp. Som sjuåring fick jag följa med till Pulisbäcken, den bäck som alltid kommer att vara du för mig. Jag hann inte ens kasta mitt första kast innan jag sjönk ner i ett dyhål upp till midjan och du fick dra upp mig och vi konstaterade gemensamt att jag kanske får vänta något år. Du skjutsade hem mig och det var inte mer än så. Men jag fick prova, misslyckas och komma tillbaka nästa år. Då gick det. 25 år senare var det jag som drog upp dig ur Aimobäcken och vi kunde skämta om det. För dig fanns det aldrig något dåligt fiskeväder och vissa gånger följde jag med dig bara för att se till att du var trygg trots att det var galenskap. För fisket var viktigt för dig. Jag minns hur jag och Fingal en gång med gemensamma ansträngningar fick hem dig från fjällen efter otaliga timmar i ösregn. Under en speciell fisketur upp till Kvikkjokkfjällen visade du ditt lugn och sätt att se lösningar i stället för problem. Jag hade råkat glömma mitt spö hemma och du svara lugnt att du åker vi ner till närmaste ort och köper ett nytt. Då slog jag igen bakluckan till bilen där bilnycklarna var och vi var fast vid en vägände. Långt bort. Du var fortfarande helt lugn och konstaterade att vi får väl vänta. Vi väntade ett bra tag tills det kom ett par vandrare, gav dom telefonnumret till farbror Harry och bad dom ringa om bud när dom kom till en telefon att vi måste ha upp reservnyckeln till bilen och mitt fiskespö. Sen litade vi på dessa främlingar. Många timmar senare kom nyckel och spö och vi kunde fiska i 10 timmar. Det löste sig. Du trodde alltid att det skulle lösa sig. Att du gav mig det arvet är jag dig så tacksam att jag inte kan sätta ord på det.

Jag minns alla de samtal vi hade på tu man hand när jag åkte och hämtade dig på flygplatsen eller efter konferenser och möten. I stället för att åka taxi eller flygbuss lät du mig tjäna pengar genom att jag fick milersättningen. Jag fick en möjlighet att känna att jag gjorde nytta och vi fick tid tillsammans. Tid var alltid något du hade för oss barn. Du satte alltid oss först på ett sätt som jag önskar att alla föräldrar gjorde. Och inte bara oss utan våra vänner. I timmar kunde vi sitta och diskutera allt mellan himmel och jord och det var aldrig några problem för mig att ta med mina kompisar på våra upptåg. Dom fick också lära sig att tjuvfiska och du behandlade dom precis om du behandlade mig. För dig hade alla människor samma värde. Det är ett arv som jag sätter ett enormt värde på. Apropå egentid och saker du gav mig; vår vecka på O-Ringen 1980 var den finaste gåva du gav mig i det lilla. Trots att du hade noll gemensamt med orienterarna så tog du en semestervecka och du och jag packade ner fjälltältet och åkte till femdagarsorienteringen. Jag kan tänka mig hur du fick sträcka på din sociala kompetens till max under dessa fem dagar. Men du gjorde det för mig. Din son. Tack.

Och din underbara humor. Den var lågmäld och underfundig. Du behövde aldrig dra en dålig fräckis utan kunde se det roliga i små situationer och vilka företeelser som helst. Som den gången du skar upp ögat på julafton och jag satt och väntade på SöS. Medan du blev omplåstrad ringde jag hem och berättade för mamma att du fick ett porslinsöga. Men att dom bara hade ett brunt. Det skulle nog se rätt okej ut ändå. Jag berättade det inte för dig utan det var först efter flera timmar hemma som syrran vågade fråga hur det såg ut där innanför lappen som skämtet uppdagas. Du hade jätteont men kunde ändå inte låta bli att skratta på det där sättet som var ditt. Du liksom hoppade upp och ner hela du. Jag älskade det skrattet. Så jävla mycket. Min hjältepappa. Min hjältepappa som kunde hitta på såna fantastiska berättelser för oss barn. Min hjältepappa som kunde kliva ut framför bilen för att skrämma bort en rentjur med lappskrik, för att tio sekunder senare kunde bli injagad i bilen. Och sen skrattade vi tillsammans.

Du fick den där eländiga stroken för 14 år sen och livet blev inte detsamma men du behöll ditt intellekt och din integritet. Det som var något av ditt signum. Min fiskekompis försvann där och då men du satt ändå uppe och väntade vid köksbordet när jag och så småningom barnbarnen kom och redovisade fångsten. Jag försökte alltid lura dig med var jag hade fått fisken men du kunde alltid se var den var fångad. Små nyanser i hur fisken såg ut visade avslöjade vad den ätit och du visst vilken sjö det måste varit. Du såg små nyanser och du såg helheten. De sista åren blev inte som vi tänkt. Vi fick aldrig åka till Alaska och fiska lax men det är sånt som händer. Du fick fortsätta att vara en mentor för mig. För företagsledare. För mina vänner. För dina vänner. Du hade så jävla mycket klokhet. Den sortens klokhet som inte går att få genom utbildning. Jag vet att du inte ville det men för hela den här världen hade jag önskat att du hade klarat av partipolitiken. Du försökte men du hade en integritet som inte passar för att falla in i en partifålla. Jag hade velat att det fanns plats där för människor som du men det hade inte gått. Du hade hjärta och du sa vad du tyckte. Och du tyckte. Du kunde aldrig dölja dina känslor när du inte gillade något så märkte man det. Inte diplomatiskt men den egenskapen gjorde att ingen av de människor du tyckte om någonsin behövde tvivla på att du tyckte om dom. Alla visste och det var det som gjorde dig så älskad.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer men resten tar vi som sagt vid lägerelden. Världen har blivit lite fattigare. Min värld har blivit ofantligt mycket fattigare. Jag älskar dig så oerhört mycket pappa och jag vet att du var väldigt stolt över att jag blev den jag blev. Jag hade aldrig blivit det utan dig och mamma. Du kommer att finnas med mig i varje steg jag tar framöver och jag kommer att fortsätta gråta i många år till men jag lovar dig att jag kommer aldrig någonsin låta sorgen överskugga glädjen över de 47 år vi fick tillsammans. Tack, tack och åter tack för de åren. Jag älskar dig, min hjältepappa. Vila i frid och jag hoppas att det finns en fiskehimmel där du hör Porsiforsens brus.

PappaPSTack,

Marcus – Din son, alltid

Annonser

Full fart i Frankfurt

Ibland springer man själv för fullt och andra gånger kan man hjälpa andra och få väldigt mycket ut av det. /Faran

Baddaren

Plötsligt är jag som Muminmamma, alldeles lugn. Det är fredag och två dagar kvar till Frankfurt Marathon. Uppladdningen hela hösten har varit skräp. Jag har dragits med småförkylningar och skavanker och därutöver haft för mycket annat i kalendern. Träningen har blivit lidande och jag har gång efter annan reviderat målsättningen. F.ö. har ungefär varenda lopp i år varit skräp. Men så står jag där på sportmässan i Frankfurt, säger lite tjurigt till en försäljare som vill kränga skor till mig att jag helst bara springer i Brooks Green Silence – jag har förutom övriga skavanker också haft skoproblem inför maran och i sista stund insett att jag ännu inte har steget för att kunna springa en hel mara i Nike Lunaracer. Problemet är bara att den där gröna tystnaden inte längre tillverkas.
– Vi har dem, säger säljaren och hämtar en kartong.
Jag tror honom knappt. Har utan framgång letat…

View original post 1 687 fler ord

Annorlunda förberedelser

Nu är det dags för Frankfurt Marathon och det här är något jag inte är van vid. Ja, maratonlopp är jag rätt van vid men att åka ner utan att ha minsta tanke på att tävla är en annorlunda erfarenhet. Jag ska vara hare och allmänt stöd och det innebär att jag kommer att springa en bit under min faktiska kapacitet, vad den nu är för stunden. Med facit i hand och som livet sett ut på sistone är det en jädra tur att det här har varit bestämt ett tag för jag vet inte riktigt vad jag skulle ha i benen om jag försökte. Av skäl jag inte vill gå in på i bloggen har livet känts rätt kaotiskt den senaste tiden och merparten av mina tankar har varit långt från löpningen. Merparten av mina aktiviteter har också varit rätt långt från löpningen och som lök på laxen har jag varit småförkyld sen i söndags. I dag testade jag benen för att se hur det känns inför helgen och det var ingen rolig historia. Segt. Långsamt. Jobbigt. Min form är direkt usel.

Nu lär väl kroppen hinna piggna till inför söndagen men det hade gärna fått kännas lättare. Även om jag med mina mått ska ta det väldigt lugnt så är det ändå 42 km asfalt som ska avverkas och det är en monotoni som måste hanteras och en sträcka som ska besegras. Något jag har en väldig respekt för. Men jag tror att det känns lättare på söndag. Uppladdningen blir i alla fall väldigt annorlunda mot normalt. Jag känner inget behov av att kolhydratladda när jag ändå kommer att springa på mer eller mindre 100% fettförbränning och fett det har jag gott om. Eftersom jag inte går för fullt kan jag inte utnyttja personlig vätska vid langningsborden utan i stället kommer jag att bära med mig en flaska och blanda vätska efterhand. Inte åt mig utan åt Baddaren. Det är hon som ska se till att få i sig energi på vägen. Jag kanske tar någon enstaka slurk men jag lär klara mig fint på det vatten som finns och kanske någon enstaka gel för att hålla humöret uppe åt oss båda.

Inte heller behöver jag fundera på att gå upp och äta i god tid. Det kommer bli som ett lugnt långpass för mig och då kan jag starta med magen full, den stressas inte i det här tempot. Något mer? Ja just det, uppvärmning är inte heller något jag kommer att behöva ägna mig åt utan kan lugnt promenera ner i fållan så sent som möjligt. Och med tanke på att vi bor precis utanför fållan så blir det lite mindre kläder än vanligt att tänka på. Det enda jag behöver tänka på är det som påverkar Baddaren så jag fyller min midjeväska med pulver för sportdryck och en bra flaska att blanda i och tar med mig lite löparkläder och ett gott humör, det räcker så. För kul ska det bli, jättekul! Vi kommer att träffa vänner och leva lyxliv på lyxhotell. Vi kommer att äta god tysk mat. Dricka god tysk öl. Klämma några chokladtomtar. Njuta av löparporren på mässan. Vi kommer helt enkelt att ha det riktigt fint där nere. Och som pricken över i springa en av världens toppmaror. Sämre kan man ha det!

2013-10-26 11.07.38

Ha det,

Mackan

Min inkluderande idrott

Häromdagen publicerades ett inlägg om vi måste sluta exkludera folk inom löpningen och det refererades till Claes Åkessons krönika i senaste numret av RW. Han i sin tur refererade till det snack som förekommit om den grabbiga löpningen som förekommit under hösten och de diskussioner som följde på det. Och nej, jag tänker varken citera eller referera mer än så om det.

Själv sitter jag som ett stort levande frågetecken här på min kammare. Visst finns det en jargong som kan verka tuff bland många av de som satsar hårdare, killar som tjejer, men exkluderande? För att rabbla några synonymer till att exkludera: utesluta, ta bort; utestänga, inte ta med, utelämna. Vilka är det som inte får vara med och springa? Vilka är inte välkomna i löpargemenskapen? Jag har sysslat med den här sporten sedan slutet av sjuttiotalet, på olika nivåer, och har hittills inte känt mig exkluderad. Har jag missat något eller är det en känsla man måste jobba lite för att hitta. För om man vill se sig som exkluderad tror jag alltid att man kan hitta anledningar. Att någon tycker att tävlingsidrotten löpning är stenhårt och kräver en viss inställning betyder inte att de som inte vill ge järnet inte får vara med.

Jag skulle kunna välja att känna mig exkluderad av alla som tycker att löpning inte har med tider att göra eftersom jag är intresserad av idrotten löpning. Ordet ”tidsnördar” förekommer titt som tätt som en benämning på såna som mig för att vi tycker att tiderna är relevanta som måttstock i tävlingssammanhang. Om jag drar ett sånt uttalande till sin spets så är vi några som inte kanske inte borde få vara med i den inkluderande skaran av löpare som sett högre värden i löpningen än tider. Eller så kan jag konstatera att vi ser olika värden i löpningen men att alla fortfarande är välkomna. Vill man bli kränkt så kan man hitta kränkningar i det mesta och då blir det en jobbig värld att leva i. Jag skulle kunna välja att känna mig exkluderad av att så många tycker att man måste ha en massa prylar för att kunna springa eftersom jag själv inte tycker det. Eller så kan jag nöja mig med att påtala att jag tycker att det är onödigt med GPS-klockor, gaiters eller flashiga kläder. Men jag får vara med ändå. Jag kan välja att inte vara med men jag känner mig fortfarande välkommen, det är upp till mig.

Det finns områden där det exkluderas men jag tycker att löpningen är extremt inkluderande. Det betyder inte att alla spontant ska välkomna mig med öppna armar varhelst jag dyker upp utan det kanske krävs en del egen ansträngning också. När jag och Baddaren var och tävlade i Norge t.ex. så stod det ingen välkomstkommitté och inkluderade oss men när vi tog oss in i gruppen och pratade med folk var alla extremt trevliga. Inkluderande. När jag började springa med FK Studenterna kom inte alla och hälsade mig välkommen utan jag gick själv fram och presenterade mig för alla jag träffade och jag kände mig välkommen. Inkluderad. Att komma in i en gemenskap kan kräva att man själv får göra en aktiv insats men en inkluderande gemenskap tar emot dig. Och det tycker jag att löpningen gör.

Jag kan omöjligtvis känna till allas erfarenheter men jag har nästan uteslutande träffat trevliga människor under mina år som löpare. Jag har träffat löpare som varit allt från yppersta världselit till nyblivna motionärer och det är samma känsla genom hela den vidden av kapacitet och erfarenhet. En upplevelse är en subjektiv känsla och den kan man inte ta från någon men upplever man löpargemenskapen som exkluderande då tror jag att man får anstränga sig. Att någon har andra åsikter än dig eller om du upplever att du inte trivs i ett sällskap så betyder det inte nödvändigtvis att du är exkluderad. Det kan betyda att du har andra åsikter eller trivs bättre i andra sammanhang. Inom just löpningen finns det människor med en enorm spännvidd av preferenser för hur dom vill bedriva sitt intresse. Som jag ser det ger det en inkluderande idrott. Om man vill. Sen kan jag alltid sätta min egen navel i centrum och försöka hänga med elitlöparna och tycka att dom exkluderar mig när jag inte hänger med eller tycka att ultragänget springer för långsamt när jag vill trycka på. Men då kanske jag ska titta mig i spegeln efter var problemet ligger. Oavsett grupp så kräver en fungerande grupp att alla i viss mån måste anpassa sig.

Jag tycker att löpargemenskapen där motionär och elit kan delta på samma plats utefter sina egna förutsättningar är helt fantastisk. Min inkluderande idrott.

DSC02750Ha det,

Mackan

Att träna eller att motionera

I morse när jag var ute och rastade benen mötte jag min f.d. landslagslöpande kamrat och vi stannade och pratade en stund. Som vanligt när vi möts avhandlas såväl livet som träningen och jag kunde berätta att jag inte direkt hade tränat på sistone utan snarare motionerat. Inget konstigt där utan vi förstår båda två vad som menas när jag säger så. Visst, jag har sprungit några mil i veckan på sistone men det har inte varit träning utan bara motion. Rörelse utan något mål annat än att komma ut och må bra. Ingen struktur. Ingen press. Och det är helt okej för mig just nu.

Vid ett tillfälle för något halvår sen sa jag något liknade till en annan springande vän. Något i stil med att någon inte tränade utan motionerade. Det lustiga var att han senare berättade att han hade blivit lite putt av det och jag förstod inte varför. Vilket han i och för sig slutade vara när jag förklarade vad jag menade. Träning för mig är när man gör något med ett syfte att förbättra sig, ja eller för veteraner kanske minska förfallet. Men i träningen finns det ett syfte med passen som förhoppningsvis leder mot de mål man har. Det ligger ingen värdering i det utan är bara en inställningsfråga till varför man gör det man gör. Man har en tanke och ett mål med t.ex. löpningen. Motionerar jag är jag bara ute och gör något jag gillar och det får bli vad det blir. Jag vet att folk har blivit paffa när före detta elitlöpare som bara påstår sig motionera kommer och springer snabbt på lopp men jag vet precis vad dom menar. Om jag minns rätt från sist jag snackade med Sjökan så springer han mest till och från jobbet och ser det som motionslöpning, även om det blir en del volym och säkert hygglig fart på det ibland. Man kan bli rätt vältränad av motionerande också även om det kanske inte är huvudsyftet.

Jag får känslan av att många lägger värderingar i orden träning och motion. Som om det ena skulle vara finare än det andra. Gör inte det! Jag är rätt förtjust i att träna men i vissa perioder vill jag bara motionera och jag ser mig inte som en varken bättre eller sämre människa i det ena eller andra fallet. Det är samma person i skorna men med olika inställning för dagen. När jag motionerar så gör det inget om jag hoppar ett pass för att jag inte känner för passet men när jag tränar svider det att skippa något jag planerat. I det första fallet så har passet ändå inget direkt syfte men i det senare fyller det ett syfte i min träning. Alltså svider det lite att frångå syftet. När jag är den tränande löparen har jag ett syfte med varje pass, eller vilan för den delen.

Apropå mitt inlägg om tävlingslöpare så kan jag lätt översätta det till mitt tränande.  Tävlingslöparen tävlar och han tränar. Har jag bara motionerat så är det inte tävlingslöparen som eventuellt dyker upp till ett lopp, det är motionären. Jag säger eventuellt för motionären i mig ser inget egenvärde i att springa lopp. Nästa vecka ska jag dock ta mig genom en mara men då blir det för att hara. Det ser jag ett stort värde i. Återstår att se om jag orkar runt! Bilden nedan föreställer en glad motionär, motionerandes på en favoritplats och var vid fototillfället en väldigt nöjd löpare.

2014-04-23 07.59.16

Ha det,

Mackan

Brott och straff – dopning

Brott och deras påföljder tycker jag är ett oerhört svårt ämne. Magkänslan blir lätt att man ska låsa in folk och kasta nyckeln men det är inte alltid rimligt. När det handlar om doping blir det ännu svårare eftersom det kan vara rena misstag. Jag säger inte att det är det ofta är misstag men det förekommer rimligtvis såna. Dopingbrott är ju regelbrott inom idrotten men om man översätter brotten till den civila världen är det väl snarast bedrägeri det handlar om. Ett civilt bedrägeri känns svårare att begå genom att råka få i sig något med mat eller dryck utan då finns det nog oftare ett uppsåt. Antagligen väldigt mycket oftare, men vi har knappast livstid för bedrägeri.

Så, vi står med ett brott som kan begås av misstag och det känns som om straffskalorna är satta utefter det. Typ två år vid första tillfället och kanske livstids avstängning vid det andra tillfället. Fair enough eftersom sannolikheten för att begå samma misstag två gånger känns liten. Då har vi alltså ett brott som kan påverka andra rejält utan speciellt märkbar känning första gången man åker fast. För det är trots allt så att om man under några år kan nå en nivå där man snor åt sig ordentligt med pris-/startpengar jämfört med en nivå där man inte får något blir det plötsligt värt att dopa sig för många. Kan man springa till sig någon miljon som man annars inte skulle haft så hamnar man under avstängningen i det läge man redan skulle varit i utan otillåtna substanser. Fast med pengar på banken. Är det dessutom så att substanserna är långtidsverkande så återgår man ju inte heller till sitt något dassigare jag. Dumt.

Hela resonemanget om att det faktiskt skulle vara värt att dopa sig bygger då på att man befinner sig i en kultur där ingen bryr sig om man åker fast eller inte tycker att det är dumt att dopa sig utan att det är dumt att åka fast. Så länge såna kulturer finns och man dessutom inte blir återbetalningsskyldig retroaktivt tror jag att dopingen kommer att fortsätta. Att göra folk återbetalningsskyldiga och retroaktivt stryka en massa resultat för tillfällen där man faktiskt inte vet om folk varit dopade är en jättesvår väg att gå. Man kan ju faktiskt inte straffa folk på ren tro även om man skulle vilja det. Även om det finns tillfällen där känslan är att det var helt uppenbart att just den individen måste varit dopad vid det tillfället när hen nu visade sig vara det senare, så är det bara en känsla. Man kan inte straffa på det.

Jag tror att den enda väg att gå är att det måste kännas som en risk för ett stort socialt fall att åka fast. Skammen över att ha lurat andra måste vara stor. Att lura sig själv känns inte som något som genererar något större socialt fall för då har man knappast begått brott i den civila världen. Tittar man på vilka svenskar som är dopingavstängda så är det ganska många som åkt dit på Friskis & Svettis och jag tror knappast att dessa har blåst några andra på varken ära eller prispengar. Men har man gjort det senare så tycker jag att det ska kännas. Jag föredrar att man är förlåtande men handlingen ska fan fördömas och åker man dit så ska man känna att man skäms för det. Rejält. Jag skriver om ett socialt fall och hur det ska kännas i praktiken vet jag inte. Man kan ju inte fördöma en idrottare i all evighet, eller jo det kan man, men människan bakom kan inte fördömas i all evighet.

Ja som sagt, det är inte lätt. Det känns som att den enda vägen framåt är att ha en starkt kultur där det är oerhört tydligt att det är inte okej att lura andra och en vetskap om att man inte kommer att bli särskilt populär under en tid framöver. Jag undrar om t.ex. Ludmila hade en susning om hur hårt hon skulle dömas av folket? Hursomhelst finns det inget facit på den här frågan utan det blir en massa tyckande. Att ta bort pengarna ur sporten skulle antagligen ta bort många av problemen men jag tror knappast att någon är intresserad av de sjunkande resultatnivåerna som skulle bli följden av att idrottare inte skulle kunna leva på sin idrott.

Det var lite lösa tankar och funderingar om ett idrottsligt problem som ligger och gnager och som gjort att jag tappat intresset för en del grenar. Nu kommer någon eller några säkert att framföra att den enda lösningen är livstid vid första förseelsen och stryk alla gamla resultat men det känns faktiskt inte okej för de som får i sig något av misstag. Det bör finns nyanser i straffskalan även om dom lätta lösningarna garanterat tilltalar många. Ja jag vet inte men jag gillar att fundera.

Brott och straff

Ha det,

Mackan

Tävlingslöparklassificering

Så länge jag minns har diskussionerna om vem som är elit eller inte pågått och det är en något märklig diskussion. Det är ju bara en benämning och man kan se det ur olika perspektiv som t.ex. distriktselit, Sverigeelit eller världselit. Någon framförde synpunkten att folk verkar vilja kalla sig elit numera baserat på hur mycket man tränar. Ja, man kanske elittränar men man blir inte elit för det. Inte heller kan man vara elitmotionär i min värld. Är man elit baseras det på uppnådda resultat och om man sen ser sig som motionär har inget med saken att göra. Jag kommer från en naturvetenskaplig värld och jag gillar tydliga definitioner på sånt som kan vara tydligt. Elit i min värld handlar bara om resultat i förhållande till de bästa inom området. Vill man ta sig till eliten inom något får man antingen välja något lättare – t.ex. idrotter som exkluderar många eller dit få söker sig – eller besitta både talang och jobba hårt.

Eftersom jag alltså gillar tydliga definitioner plockade jag fram den roliga boken ”The Competitive Runner’s Handbook” som paret Glover har skrivit. Dom har varit aktiva inom amerikansk löpning i snart 40 år och dom tog fram en definition för tävlingslöpare som dom använder i ovan nämnda bok. Notera att jag använder ordet tävlingslöpare för i min värld finns det tävlingslöpare och motionärer och sen kategoriserar jag inom tävlingslöpare. Precis som paret Glover. En motionär ser jag som någon som springer för motion och inte för resultat och jag lägger absolut inte någon negativ värdering i det, tvärtom. Det är suveränt att folk rör på sig. Som tävlingslöpare jagar man dock i min värld resultat på ett annat sätt och man måste inte vara snabb som tävlingslöpare utan det handlar bara om en annan inställning till löpningen.

Här är i alla fall, på begäran, deras definitioner av tävlingslöpare. Den är väldigt tydlig och utgår från världsrekorden på aktuella tävlingsdistanser och paret Glover delar upp det enligt följande:

  • Elite – resultatnivåer på 90% av VR och över.
  • Semi-Elite – resultat på 85% – <90% av VR.
  • Local Champion – resultat på 75% – <85% av VR.
  • Advanced Competitor – resultat på 65% – <75% av VR.
  • Competitor – resultat på 60% – <65% av VR.
  • Basic Competitor – resultat på 50% – <60% av VR.
  • Novice and Intermediate Competitor –  resultat på <50% av VR

I boken förklaras deras indelning av löparna ytterligare men jag nöjer mig med att konstatera att den indelningen utgår från amerikanska mått på vad som är lokalt. Är man ”Local Champion” i New York City så ja, det är helt enkelt lite större lokala definitioner i ett större land.

Jag fick några frågor på Twitter om vad de resultatnivåerna i praktiken betyder och eftersom jag har allt lättillgängligt i Excel så klipper jag in det här. Jag har slarvat lite genom att inte ange hundradelar för bantiderna men annars borde det stämma. Har jag gjort något slarvfel så påpeka det gärna.

M Maraton K Maraton M Halvmara K Halvmara H 10000m K 10000m H 5000m K 5000m M 100km K 100km
Världsrekord 02:02:57 02:15:25 00:58:23 01:05:50 00:26:17 00:29:31 00:12:37 00:14:11 06:13:33 06:33:11
Elite 02:16:37 02:30:28 01:04:52 01:13:09 00:29:12 00:32:48 00:14:01 00:15:46 06:55:03 07:16:52
Semi-Elite 02:24:39 02:39:19 01:08:41 01:17:27 00:30:55 00:34:44 00:14:51 00:16:41 07:19:28 07:42:34
Local Champion 02:43:56 03:00:33 01:17:51 01:27:47 00:35:03 00:39:21 00:16:49 00:18:55 08:18:04 08:44:15
Advanced Competitor 03:09:09 03:28:20 01:29:49 01:41:17 00:40:26 00:45:25 00:19:25 00:21:49 09:34:42 10:04:54
Basic Competitor 03:24:55 03:45:42 01:37:18 01:49:43 00:43:48 00:49:12 00:21:02 00:23:38 10:22:35 10:55:18
Novice and… 04:05:54 04:30:50 01:56:46 02:11:40 00:52:34 00:59:02 00:25:14 00:28:22 12:27:06 13:06:22

Nu är det bara att läsa och begrunda hur du ligger till i ett internationellt tävlingslöparperspektiv och kom ihåg, man måste inte kategorisera sig, det är bara en lek. Själv tycker jag att ”Local Champion” låter roligast och är helt nöjd om jag kan hålla den nivån.

DSC03297

Ha det,

Mackan