Etiketter

, , ,

Morgonen började tidigt av att jag vaknade av att något hårigt låg ovanpå mig och petade mig i ansiktet. Så går det när man inte fyller skålen med torrfoder till brädden innan man går och lägger sig. Ja jag fick nästan hela min skönhetssömn så det gick väl ingen nöd på mig. Med en stor kopp kaffe i handen håller man sig sen sysselsatt ett tag och plötsligt hade timmarna runnit i väg och det var dags att antingen äta en riktig frukost eller springa. Jag valde det senare.

Om någon mot förmodan har missat det är det en sån där riktigt fantastisk ute i dag. Jag gled ut på träningsvärkande ben iklädd splits, jacka och vantar och det var helt perfekt. Solen sken och sjön låg blank. Tankarna for snabbt åt olika håll och efter knappt tio minuter såg jag i motljuset en man jag känner komma cyklande. Jag stannade och brast ut: Hallå där, vart är du på väg? Han tittade på mig och förklarade försiktigt att han skulle kolla upp elever som skulle komma snart. När jag hörde rösten och vred bort ansiktet ur motljuset såg jag att det var en man jag aldrig någonsin sett förut. Hoppsan. Jag slätade över det lite snabbt med ett lycka till och joggade vidare.

Efter ett tag kom jag in i skogen och framför mig på en stig ser jag två förvirrade tonårstjejer med kartor i handen. Jag frågar hur det gick för dom och dom förklarade att det var inga problem, dom letade efter en kontroll bara. Jo det misstänkte jag och förklarade att jag är rätt vass på orientering och att jag kan hjälpa till om dom så önskar. Det var två glada tjejer som fick veta exakt var dom var och hur dom skulle ta sig till nästa kontroll! Deras bild om var dom var och faktisk plats diffade lite. Jag fick ett tack med mig på vägen och sjönk snart in i mina egna tankar igen. Löven har börjat falla och det luktar så där bra av höst som det kan göra när sommarens värmebubbla försvunnit och jag njöt till fullo. Varken för varmt eller för kallt utan helt perfekt så att man kan klä sig för det. Här och där passerade jag orienteringskontroller och när jag sprang nerför en backe såg jag plötsligt tjejerna stå stilla och fundera över livet igen.

Det var inte så att jag möttes av glädjetjut och tårar men det rådde ingen tvekan om att dom blev glada över att se mig. Återigen fick jag hjälpa dom och ett gäng andra tjejer anslöt. Plötsligt stod jag där i skogen omringad av tonårstjejer efter att de första två förklarat för resten att jag minsann var orienterare. Själv kände jag mig som en tonårsidol och förklarade var på kartan dom var och pekade vart dom skulle ta vägen för att komma till den åttonde kontrollen. Sen såg jag hela flocken springa bort mellan träden.

Nöjd över dagens insats kunde jag sakta men säkert jogga hem i morgonsolen för att sen avnjuta min frukost. Nu vet jag hur det känns att äta frukost som en tonårsidol. Allt eventuellt tvivel om att en skogsgubbe i shorts kan göra succé bland tonåringarna är nu undanröjt.

HöstlöpningHa det,

Mackan

Annonser