Etiketter

, , , ,

De senaste veckorna har jag fått ovanligt mycket positiv återkoppling på det jag pysslar med och jag har funderat en del på det. Ja, jag funderar mycket på det mesta, det är sån jag är. Jag läser om andra som tycker sig ha ”haters” i sin gärning och jag har aldrig upplevt det. Inte något jag skulle kalla för hat i alla fall. Jag får email, bloggkommentarer och även samtal och folk är glada och varma. Positiv energi. Faktum är att under mitt yrkesliv har jag aldrig fått så mycket positiv energi som under de senaste åren och jag är oerhört tacksam för det. Stöd från mina nära och kära har jag alltid haft men att för mig helt okända människor hör av sig är något helt nytt för mig och det är häftigt.

Häromkvällen hade jag ett långt samtal med en god vän och det var det som fick mig att fundera lite extra. Han nämnde att han tyckte att det var intressant att jag var så accepterad av en så bred skara av löpare. ”Du är liksom fullt accepterad av både elitlöpare och motionärer.” Ja så kanske det är och det tar jag som ett gott betyg för jag har aldrig haft någon tanke om att bli accepterad av den ena eller den andre. När jag skriver så skriver jag om det som intresserar mig just när det intresserar mig. Ibland försöker jag bara sätta ord på tankar som bubblar upp, ibland känner jag för att fånga känslan i min egen träning och någon annan gång kan det vara en artikel jag läst som jag vill tolka och delge. Andra gånger kan det vara träningstips och då pushar jag samtidigt gärna för mina egna böcker, det här är trots allt min enda marknadsföringskanal och katterna måste få mat.

Men – och det är ett stort men – jag är alltid sann mot mig själv när jag skriver, jag värderar inte människor och jag är inte till salu. Det är kanske därför jag blir accepterad. Jag kan tycka att företeelser är fjantiga men det gör inte människorna fjantiga. Jag kan tycka att produkter är bra men jag vill inte vara den som skriver om sånt på beställning. Jag kan skriva om sånt som knappt intresserar en människa men det var tankar som bubblade upp i just mig och just då. Bloggen är något av mitt fikarum och då blir det vad det blir. Jag skulle kunna få väldigt många fler läsare genom att raljera och provocera men antalet läsare är sekundärt. Jag raljerar och provocerar gärna när jag snackar med kompisar men då kan jag bemöta, skratta och med kroppsspråket visa att jag inte menar något illa utan vill ha diskussion. I text blir det hopplöst att göra det utan de som inte fattar att jag har hjärta i det jag säger kommer att ta illa vid sig. Då är det inte värt det.

Vad ville jag med det här då? Jo jag ville tacka för all den värme jag får samtidigt som jag ventilerar mina egna tankar. Jag följer mina egna grundvärderingar i det jag gör jag antar att det är dom värderingarna som gör att jag får värme och acceptans tillbaka. Ibland blir det fel även om tanken och värdegrunden är bra men någonstans verkar det blir rätt för mig. Jag strävar efter att vara personlig när jag vill vara personlig och att vara konsekvent mot mina värderingar. De som tycker att jag är tråkig håller sig med all rätt borta och de som uppskattar mina tankar återkommer, ni är faktiskt en hel del. Jag försöker inte att vara er till lags men det innebär inte att jag inte får tacka någon gång då och då.

TDM01Tack,

Mackan

Annonser