Tonårsidol

Morgonen började tidigt av att jag vaknade av att något hårigt låg ovanpå mig och petade mig i ansiktet. Så går det när man inte fyller skålen med torrfoder till brädden innan man går och lägger sig. Ja jag fick nästan hela min skönhetssömn så det gick väl ingen nöd på mig. Med en stor kopp kaffe i handen håller man sig sen sysselsatt ett tag och plötsligt hade timmarna runnit i väg och det var dags att antingen äta en riktig frukost eller springa. Jag valde det senare.

Om någon mot förmodan har missat det är det en sån där riktigt fantastisk ute i dag. Jag gled ut på träningsvärkande ben iklädd splits, jacka och vantar och det var helt perfekt. Solen sken och sjön låg blank. Tankarna for snabbt åt olika håll och efter knappt tio minuter såg jag i motljuset en man jag känner komma cyklande. Jag stannade och brast ut: Hallå där, vart är du på väg? Han tittade på mig och förklarade försiktigt att han skulle kolla upp elever som skulle komma snart. När jag hörde rösten och vred bort ansiktet ur motljuset såg jag att det var en man jag aldrig någonsin sett förut. Hoppsan. Jag slätade över det lite snabbt med ett lycka till och joggade vidare.

Efter ett tag kom jag in i skogen och framför mig på en stig ser jag två förvirrade tonårstjejer med kartor i handen. Jag frågar hur det gick för dom och dom förklarade att det var inga problem, dom letade efter en kontroll bara. Jo det misstänkte jag och förklarade att jag är rätt vass på orientering och att jag kan hjälpa till om dom så önskar. Det var två glada tjejer som fick veta exakt var dom var och hur dom skulle ta sig till nästa kontroll! Deras bild om var dom var och faktisk plats diffade lite. Jag fick ett tack med mig på vägen och sjönk snart in i mina egna tankar igen. Löven har börjat falla och det luktar så där bra av höst som det kan göra när sommarens värmebubbla försvunnit och jag njöt till fullo. Varken för varmt eller för kallt utan helt perfekt så att man kan klä sig för det. Här och där passerade jag orienteringskontroller och när jag sprang nerför en backe såg jag plötsligt tjejerna stå stilla och fundera över livet igen.

Det var inte så att jag möttes av glädjetjut och tårar men det rådde ingen tvekan om att dom blev glada över att se mig. Återigen fick jag hjälpa dom och ett gäng andra tjejer anslöt. Plötsligt stod jag där i skogen omringad av tonårstjejer efter att de första två förklarat för resten att jag minsann var orienterare. Själv kände jag mig som en tonårsidol och förklarade var på kartan dom var och pekade vart dom skulle ta vägen för att komma till den åttonde kontrollen. Sen såg jag hela flocken springa bort mellan träden.

Nöjd över dagens insats kunde jag sakta men säkert jogga hem i morgonsolen för att sen avnjuta min frukost. Nu vet jag hur det känns att äta frukost som en tonårsidol. Allt eventuellt tvivel om att en skogsgubbe i shorts kan göra succé bland tonåringarna är nu undanröjt.

HöstlöpningHa det,

Mackan

Annonser

Sammanhang

Något som ofta slår mig är hur goda råd både ges och tas utan att sätta saker i sitt sammanhang. Råd ges oftast i välvilja och eftersom välviljan är inblandad får jag känslan av att råden inte alltid kritiskt granskas. Själv försöker jag att inte ge råd oombedd och jag vill ogärna ge råd utan att se sammanhanget. På löparforum dyker till exempel frågan om hur folk ska bli snabbare ofta upp. En fråga som är helt omöjlig att svara på utan att veta sammanhanget. Om frågeställaren redan tränar 20 mil i veckan kanske svaret är att dra ner på träningen och om densamme springer 5 km i veckan lär knappast svaret vara att träna mindre. Någon annan kanske gör allt rätt på pappret men har en ätstörning så att hen inte kan ta upp träningen. I vissa fall genomförs allt under stress och press och det saknas en så viktig sak som sömn, då lär inte mer stress vara rätt svar.

Det som fick mig att tänka på det här just nu är att jag noterade någon som under ett pass på gymmet hann med typ tre övningar men samtidigt lyckades mula i sig två Gainomax. Ok, jag vet inte om personen i fråga kanske drack dom som måltidsersättning men risken är stor att det var frågan om att sköta återhämtningen. Ja, återhämtning är viktigt men det tjatas så mycket om den att många fyller på depåerna trots att depåerna inte är i närheten av att vara tomma. Råd med snabb påfyllning av depåerna som är anpassade för de som tränar 7-10 pass i veckan sipprar ner till motionärer som rör på sig 30 minuter 2-3 gånger i veckan. En människa på 75 kg som joggar 5 km bränner i runda slängar 350-400 kcal. Antagligen finns det kvar mat i mage/tarmsystem också så att då direkt fylla på med en massa energi blir lite överkurs. Nästkommande vanliga måltid kommer att funka bra. För en hårt tränande människa som antagligen inte startar passet med fulla depåer och kanske har ett nytt pass inom 12 timmar är det en annan femma, då vill du börja fylla tanken direkt och med bra grejer.

Sammanhangstänket handlar självklart inte bara om träning utan går igen i nästan allt. ”Du måste bara ha det eller det eller göra så eller så.” Jag ställer mig nästan alltid frågan: varför då? Ibland kan det vara så att någon annan vet något jag inte vet och då får jag ett bra svar. Andra gånger så är det deras eget sammanhang som speglar sig i det goda rådet och när jag då säger att det ser väldigt annorlunda ut för mig brukar dom förstå. På samma sätt så om jag läser goda råd och tips i böcker kan jag alltid fundera på om det verkligen är applicerbart på mig eller det jag ska göra. Sätt in det du ska göra i ett sammanhang och fundera på om verkligen är bra för just dig. Har du en fråga? Ställ den då så att mottagaren kan utgå från dig och inte automatiskt svarar på vad som skulle varit bra för dom!

Det här låter antagligen både snusförnuftigt, självklart och kanske till och med tråkigt men när jag betraktar världen omkring mig ser jag att det är långt från självklart för många. Folk blir till och med förvånade när dom inte går ner i vikt fastän dom tränar. Ja, fyller man på med 500 kcal efter sin sprungna femma och sen äter som vanligt kanske det inte är så konstigt.

20130309_111638

Ha det,

Mackan

Nytt världsrekord på maran av Kimetto

För sjätte gången i rad sätts världsrekordet på Berlin Marathon och den här gången är det Dennis Kimetto som står för bedriften. Han blir förste löpare att komma under 2:03 genom att springa på 2:02:57 med bra sparring hela vägen in till mål. Tvåan i loppet, Emmanuel Mutai sprang nämligen tio sekunder under det gamla världsrekordet men fick ändå stryk med 16 sekunder. Så kan det vara! Tävlingen bjöd på ypperliga förhållanden och Kimetto hade redan före loppet sagt att han var kapabel att gå för rekordet och uppenbarligen snackade han inte skit.

För gemene man är nog den nya världsrekordinnehavaren ett okänt nämn men han har sprungit bra tidigare. När han vann Chicago Marathon på 2:03:45 förra året fick han tydligen inte ens info om att han låg så bra till och pressade inte så hårt som han själv tyckte att han kunnat gjort. Det fanns mer att ta av och oavsett om det är sant eller inte så fanns det 48 sekunder till att pressa i dag. Kimetto må vara okänd och har bara två år bakom sig som maratonlöpare men redan debuten lovade stort. När han debuterade i Berlin var det den snabbaste debuten i historien med 2:04:16 och folk undrade då om han skänkte segern till sin träningspolare och mer kände Geoffrey Mutai. Nu har han i alla fall lyckats med något G. Mutai aldrig lyckats med, ett världsrekord på maran.

Hatten av för Kimetto och det ska bli intressant att se om han blir mätt på framgång eller om det här är början på en storhetstid för en löpare som uppenbarligen har en del talang. Han är med sina 30 år inte purung men nog borde han kunna ha ett gäng fina år framför sig om han inte tröttnar eller blir skadad.

Jag räknade förresten lite på mellantiderna och han hade följande fyra miltider om jag räknat rätt i farten: 29:24 – 29:12 – 29:02 – 28:51. Hans milpers? 28:30. Sug på den ni!

IMGP0525Ha det,

Mackan

Adil Bouafif har dopningstorskat

RF har idag offentliggjort att den svenske långdistanslöparen Adil Bouafif stängs av tills vidare under utredning för misstanke om dopingförseelse. I väntan på analys av B-prov är ärendet i övrigt belagt med sekretess enligt gällande regelverk. – Friidrott.se

I dag klockan ett blev det officiellt att Adil Bouafif åkt fast för doping. Jag är besviken men inte helt förvånad. Någon kan tycka att det är lätt att vara efterklok men för mig ringer alltid varningsklockorna när idrottare gör märkliga resor eller är i bättre form när dom varit på svåråtkomliga platser och tränat. Men från att varningsklockorna ska ringa till att faktiskt anklaga någon är det långt. Det är just bara mystiska omständigheter. En löpare som Adil har aldrig påverkat mig rent praktiskt på min nivå men jag har kompisar som har torskat medaljer när han har vunnit och det kan kanske i förlängningen påverka deras chanser till sponsorer och resultatbonusar. Han har alltså sabbat för andra om han varit dopad vid såna tillfällen. Jag vet att snacket har gått om att han alltid har varit i bra form när han kommit tillbaka från Marocko och det är just sånt snack som gör att jag inte är helt förvånad. Men snack är snack och det går inte att döma någon för att vara omtalad. Ibland stämmer snacket och ibland är det på felaktiga grunder.

Det är trist att det händer men väldigt bra att dopade idrottare åker fast. Dom ska åka fast och dom ska få straff som känns. Det ska aldrig kunna löna sig i längden att dopa sig. Allt annat är ett hån mot idrotten. Jag har inte den blekaste aning om hur svårt det är att bedriva antidopningsarbete men en sak vet jag och det är att om snacket går bland andra idrottare så bör man nog inte nödvändigtvis tro att det är avundsjuka utan kanske kolla upp om det finns ett mönster och testa lite extra. Låt sen en internationell instans utdela straffen så att förbundens egna intressen inte hamnar i konflikt med vad ett vettigt straff är. En svensk landslagslöpare har åkt fast och det är en skam för den sporten jag älskar. En skam men ändå en skön känsla av att rättvisa kommer att skipas. Jag hade helst sluppit se en dopad svensk löpare men nu har det hänt. Det återstår att se vilka resultatlistor som görs om men jag hoppas att rätt löpare får de medaljer de förtjänar. Att den dopade löparen kan ha påverkat andras lopp med sitt agerande under loppet kan vi tyvärr inte rätta till i efterhand.

Men, och åter men. B-provet har inte analyserats och det återstår att se vad det säger. Är det positivt kan Adil dömas, men först då. Just nu är han avstängd men inte dömd.

DSC01531Ha det,

Mackan

Lidingöloppsinflation

Nu drar Lidingölopphelgen i gång och det är en högtid för många svenska löpare, så även för mig. Det är en fin svensk idrottstradition som nu fyller 50 år och det samlar många duktiga löpare. Förr kunde det knotas lite om varför snabba orienterare inte ville mäta krafterna mot övriga svenska löpare och jag har fått den frågan ett par gånger. Mitt sätt att se på saken när jag var orienterare var att LL inte var att tänka på eftersom vi var mitt uppe i OL-säsongen. Mats ”Musen” Hellstadius sprang däremot på 1.38.40 1987 vilket är hittills bästa tid av någon orienterare såvitt jag vet. Det var lite synd att inte fler duktiga orienterare sprang eftersom det alltid är skojigare när alla de snabbaste är på plats. Det hade varit kul att se några andra gamla giganter testa vingarna på tremilen.

Alla på plats var det. I år är många på plats men dessvärre utspridda. Dom är så utspridda att jag tappade helt lusten till att tippa svenskarna det här året. 15 km är numera också full tävlingsklass och det är så mycket hål i huvudet att jag knappt har ord för det. Sverige är ett pyttelitet löparland och ska vi skapa intresse för elitlöpningen ska vi inte dela upp de få elitlöparna på flera klasser. Jag förstår att LL vill kräma ut så mycket pengar som möjligt genom att köra många lopp och att dom skiter i elitlöpningen, det är inte där pengarna finns. Men kan man inte göra det genom att bara ha två tävlingsklasser? Resten motionsklasser. Hade jag bestämt hade LL30 varit tävlingsklass för både killar och tjejer och sen hade man kunnat komplettera med andra tävlingsdistanser för ungdomar och vissa veteraner. Enkelt, rakt och man är säker på att de bästa får mötas. Jag hoppas att arrangören tänker om för då kanske man till och med har råd med priser så att man slipper att få typ en handduk för en tiondeplats.

Bellmanstafetten kör stafetten tre dagar med tre vinnare i vardera klass och LL kör dubbla elitklasser. Dumt mycket dumt, som min far säger. Det finns ingen anledning till att göra det utan man kan tydligt säga att ett lopp är själva tävlingen, resten är motionsklass. I motionsklass kan man ta tider men skita i resultatlistan, det är motion, inte tävling.

Så, nu har jag raljerat klart och med det önskar jag alla löpare lycka till. Får jag bestämma så blir det ruskväder i hopp om att svenskar och finnar ska få en liten fördel och sen vinner Lars Södergård hela skiten. Jag kommer att vara ute och heja för fulla muggar med fokus på de löpare som springer under två timmar.

DSC01813Ha det,

Mackan

‘Cause tramps like us

Regnet öser ner utanför fönstret när jag väl bestämmer mig för att det är dags att gå upp när klockan ringer. Jag har redan varit vaken ett bra tag så det är inte direkt någon uppoffring att kliva ur sängen. Jag är dålig på att ligga och dra mig och det känns snarare som en befrielse att det är vettigt att gå upp. På med kaffe och igång med stereon på hög volym för att försäkra mig om att inte riskera tappa energi. Jag konstaterar att Born to run är absolut en av de bästa plattorna i världshistorien och att det irriterar mig att Allan Montan snodde det perfekta bloggnamnet innan jag hade börjat blogga strukturerat. Så kan det vara.

Dagens höga energinivåer beror delvis på att jag avslutar säsongsvilan i dag. Jag har väl inte tänkt träna ihjäl mig resten av veckan heller men nu är det nog; jag har så jädra mycket tankar i skallen och de bearbetas bäst under fysisk ansträngning. Visst, jag skulle kunna cykla men det är så mycket att tänka på med trafiken då. Filosoferande hör mer hemma i skogen. I morse var det inte egentid jag behövde så efter att ha stökat av lite jobb och uppdaterat mig på vad som hänt i världen dök Tibor upp klockan åtta för en gemensam morgonjogg. Höstregn, löpning och splits är en utmärkt kombination och det enda som störde mig var att händerna var alldeles för kalla första biten men det glömdes snabbt bort.

51 minuter senare var vi tillbaka – lite nöjdare och ganska mycket lerigare. Jag fick ventilera en massa tankar och idéer och jag vet väl inte om jag blev klokare men det kändes i alla fall bra. Sketbenet verkar inte tagit någon notis om att det har fått vila ordentligt men det är som det är och jag jobbar vidare i lugn och ro på den fronten. Hösten är här, hösten är härlig och såna som jag är fan gjorda för att springa.

DSC_0009

Ha det,

Mackan

Kontroll på nerverna

Jag har ju gett mig den på att försöka lösa mysteriet med sketbenet och dagens led i det arbetet blev en nervkontroll. Det har misstänkts att allt inte klickar som det ska och ett sätt att kolla den biten är att skicka impulser till olika ställen i musklerna och se om allt reagerar som det ska. Glad i hågen traskade jag ner till Idrottens hus i morse och checkade in. En glad tjej tog hand om underbenet och en trevlig läkare om överbenet. Dom skickade impulser via elektroder och nålar, klämde, testade lite styrka och frågade ut mig. Jag fick varning om att det kanske skulle vara obehagligt men fysisk smärta är aldrig något som skrämt mig. Kan heller inte påstå att det gjorde ont utan det var mest att det hoppade. Den finkänslige kanske inte hade valt att se hur djupt man kan trycka in en nål i en stor muskel men jag var mest fascinerad.

Summa summarum blev jag väldigt professionellt bemött och båda mina undersökningsledare hade den goda smaken att ge mig ett utlåtande redan nu. Det ser inte ut att vara några neurologiska problem och det ska jag vara glad för. Det är jag glad för. Är det så lokalt som det verkar vara kan jag nog lägga extra krut på att styrketräna ett isolerat område där grundorsaken kanske ligger. Självklart jobbar jag brett också men det har ju inte hjälpt fullt ut. Nåja, förutom att nerverna var bra tyckte läkaren att musklerna såg väldigt fina och starka ut. Ja, det är ju så, allt ser rätt bra ut men känns inte alltid fullt så bra. Nu har vi i alla fall pingat det mesta i vänsterbenet och då blir det lättare att ringa in grundorsaken. För en lösningsorienterad människa känns det som ett bra steg på vägen. Kan man inte direkt hitta felet får man jobba med eliminering. Jag vill ha två bra ben.

swampthingHa det,

Mackan