Etiketter

, , , ,

Hemma igen från skog, fjäll och klippor innebär att träningen förändras till att bli något mer monoton. Även om jag alltid vill variera mycket så blir det något annat när jag inte måste passera över myrar, hyggen och bergstoppar i obanad terräng.

Monotoni.

Mårdhunden ska springa Lidingöloppet och ville ha sällskap på en kuperad tremilare i terräng och undrade om jag inte ville det jag med. Jo det ville jag nog och vi bestämde oss för att springa i Täbyspåren. Det kanske inte låter så monotont med terrängspår men för ben som studsat i alla möjliga riktningar i sex veckor är det så. Inte lika monotont som asfalt men preparerade spår känns som rena rama motorvägarna för mig för tillfället. Visserligen är det gott om upp och ner men ändå är det mer eller mindre samma muskler som belastas. I varje steg. Efter 25 km konstaterar Mårdhunden att jag är tyst. 

– Jag är trött i benen.

Några enstaka muskler i mina ben hade blivit tvärtrötta. Så trötta att jag tystnade och det är inte varje dag det händer. Ja, tystnaden alltså. Nu var det inte värre än att jag kom igång igen när vi kom in i skuggan så det var kanske en kombo av trötta ben och solen men jädrar vad stel jag kände mig när jag kom hem. Det är alltså så här det känns för orienterare som försöker springa maraton. Stumt och stelt.

Nu ska jag kanske inte skylla allt på monotonin utan bilkörningen hem från västkusten kan nog också ha påverkat till det sämre. En sak är i alla fall säker och det är att om jag ska springa maraton om 11 veckor måste benen lära sig att hantera monotoni igen. Jag har inga planer på att börja tokspringa asfalt igen utan den får gradvis introduceras och så får vi hoppas på att den vill bli min vän. Jag hoppas att den enda vägen nu är upp för annars kommer det att bli jobbigt.

DSC01845Ha det,

Mackan

Annonser