Etiketter

, ,

Nu har det varit rejält varmt ett tag och normalt sett är det inget som plågar mig nämnvärt om jag inte ska springa maratonlopp och några såna var inte planerade den här veckan. Däremot hade jag planerat att träna hårt och då får man gå upp tidigt för att tackla värmen. I torsdags tänkte jag träna både hårt och tidigt men kände mig lite racklig när jag hade vaknat. Jag tänkte att det var nog bara värmen men när lymfkörtlarna på båda sidor av halsen var ömma insåg jag att det var lite mer än värmerackel. Inget man inte kan vila bort på en dag eller två men på fredagen kändes det snarare värre. Jag var helt klart tjock uppe i bihålorna och jag tog det lugnt, lugnt. Vad fick jag för det? Jo att jag började må illa. Antagligen var det kombinationen av värme och lätt förkylning som skapade det här eländet och mina planer att åka till Källbrink för att titta på VSM och världsklasslöpare gick om intet. I går var det fortfarande inte särskilt skoj att vara jag. Bihålorna kändes bättre och lymfkörtlarna hade lugnat ner sig men inte illamåendet. In med en blöt handduk i frysen och sen satt jag med den på skallen och spanade på Discovery Channel.

Mårdhunden undrade om jag ville springa Dödens Runda under natten men det kändes inte riktig aktuellt när jag inte ens kunde resa mig utan att känna mig svag och illamående. Vad som däremot hände var att aptiten kom tillbaka under eftermiddagen och den hade inte varit på plats på över två dygn. Bra där kroppen. 16 pannkakor senare började jag känna mig som något av en människa igen så när Laser ringde och hörde om jag ville köra ett längre distanspass i dag sa jag ja och lovade att höra av mig om skiten kom tillbaka igen.

– Fixar du 90 minuter terräng i 4 min/km?

– Ja det gör jag nog. Om inte så är det ju bara att jag avbryter och ni fortsätter.

Eftersom planen var att vi skulle springa här i Täby fick jag designa rundan och jag planerade in ett större antal punkter där jag skulle kunna korta rundan om så krävdes. Laser påpekade att det kanske inte var så smart för mig att köra fulla 90 minuter och ju mer jag tänkte på det desto klokare lät det. Vid 10 dök Enebybrojos, Uhrbom och David N upp och vi gav oss iväg i för mig god fart. Kvavt som attan men benen kändes förvånansvärt bra. Ett tag. Vi sprang och snackade men kroppen kändes i ärlighetens namn rätt skakig och jag hörde med Laser om han hittade resten. Det gjorde han och efter cirka 8 km fick dom fortsätta själv och jag fortsatte åt mitt håll. Med facit i hand var det dagens klokaste beslut. När resten av gänget kan springa mycket fortare än mig och jag dessutom varit sjuk några dagar så är det bättre att lugna ner sig medan man fortfarande är pratbar. Man behöver inte skapa onödiga sommarplågor och jag känner mig riktigt fräsch nu några timmar efteråt trots 12-13 km i hygglig terrängfart. Jag slapp vara ute i ösregnet och jag fick ett bra träningspass i trevligt sällskap utan bonk. Det firar vi med en fjällselfie och förhoppningsvis bra träning framöver.

DSC02985

Ha det,

Mackan

Annonser